Middagen

Den argentinske författaren César Aira är mycket speciell. På alla sätt. Inte brukar en författare bara sätta sig ner vid det tomma vita papperet och skriva utan att ha planerat titel, handling, början eller slut. Aira börjar med en idé eller en tankelek och en känsla. Och visst brukar författare redigera det de skrivit? Inte Aira. Han började skriva på 1970 - talet och det har blivit 120 titlar om ca 100 sidor. (Kortprosan har en stark ställning i Argentina med förattare som Borges och Cort´zar). César Aira skriver en sida per dag och ger ut tre titlar om året. Han skriver för hand med en reservoarpenna av märket Mont Blanc. Bläcket är svart. Middagen som jag just läst är ovanligt omfångsrik och omfattar 118 sidor. Middagen inleder och avslutar boken. En man i 60 - årsåldern är berättare. Han är tämligen "misslyckad"; han har inget arbete, ingen fru, inga barn och bor hemma hos sin mor. Hon tycker inte att det är något fel på honom alls. De har just varit på middag hos en granne och kommit hem. Modern känner sig lite trött och går och lägger sig efter att ha förmanat sonen att inte sitta uppe för länge. Han slår på TV:n och hamnar mitt i ett hemskt reportage utifrån lördagsnatten. De döda på kyrkogården i Coronel Pringles har rest sig ur sina gravar och rusar mot staden för att jaga endorfiner. De är omöjliga att värja sig mot. En liten flicka slinker in i ett hönshus och gömmer sig under hönstrappan. Skildringen av hur de endorfintörstande zombierna snor in sig i hönsens sittpinnar och varandra medan hönsen kacklar och flaxar och fjädrarna ryker är naturligtvis förfärlig men samtidigt otroligt rolig. Morgonen efter vaknar huvudpersonen: "När jag vaknade nästa morgon kände jag mig deppig redan innan jag visste att jag var deppig." Söndagsdepressionen är den värsta för en man i hans belägenhet. César Aira är ironisk (snällt; Ironi är en hövlighet mot läsaren. Man får inte ta sig själv på för stort allvar, säger han), rolig, sorgsen och helt oförutsägbar. Aira upplever skrivandet som en njutning och en flykt framåt. Hans språk är enkelt medan intrigen är mera komplicerad. James Joyce gör tvärtom och arbetar mera med språket. I Magasinet Konkret talar men om den experimentelle nobelpriskandidaten César Aira. Jag blir nyfiken på att läsa mer av honom.

Tabita

Danska IbenMondrup bodde femton år under sin uppväxt i Grönland. Hennes roman, Tabita, tilldrar sig i byn Upernvik  i Grönland och Humlebæk i Danmark. Eva och Berthel är välbeställda danska handelsmän i byn. De har ett hembiträde som heter Abelone. Hon är 25 år och har redan tre barn som ingen riktigt vet vem som är far till. Barnen i Grönland i mitten på 60 - talet är ofta lortiga och fulla med löss, tycker fru Eva, men de går ju att tvätta av. Abelones barn har ingen vidare framtid för sig. Fru Eva trivs inte med sin tillvaro. Både hon och herr Berthel vill ha barn men det blir inga. Så småningom växer tanken fram. De vill adoptera två av Abelones barn, Tabita och lille Vitus, och ta med dem när de återvänder till Danmark. Berthel talar med Abelone som ger sin tillåtelse. Det är inte ovanligt att en ger bort barn som gåvor i Grönland, men då brukar det vara till en släkting. Herr Berthel är snäll och allmänt välvillig och mån om att hustrun ska vara nöjd. Fru Eva är mera hjärtlöst egoistisk. Hon ser inga problem med att plantera om de små barnen i dansk miljö och tvinga dem att glömma sitt ursprung. Att skilja barnen från deras mor är traumatiskt nog, men det blir etter värre senare. Tabita har alltid varit lillmamma åt Vitus och de är helt oskiljaktiga. Evas och Berthels äktenskap är i gungning. Stackars Tabita försöker göra uppror med de få vapen hon har, och här borde orosanmälningarna duggat tätt. Iben Mondrup skildrar tillvaron i Upernvik och i Humlebæk med stor kännedom om båda miljöerna. Och hon riktar allas blickar mot det förfärliga adoptionsförfarande som tydligen inte alls var ovanligt. Hembiträdet Abelone älskade sina barn och de henne. Hennes möjligheter att ge dem den uppväxt och de möjligheter de hade rätt till var obefintliga. Särskilt som hon säkert skulle bli mor fler gånger. Naturligtvis hade fru Eva och herr Berthel andra möjligheter att ge barnen det de behövde rent materiellt. Tabita gör ett starkt intryck på läsaren. Barnen är helt utlämnade åt vuxna som behandlar dem som brickor i ett spel. Det är dock tveksamt om Abelone ens förstått att barnen skulle flytta till Danmark. Och fru Eva hade inte en aning om vad det ville säga att ta hand om två barn från en helt annorlunda kultur varav det ena var en viljestark femåring vid namn Tabita. Tabita rekommenderas varmt. Den är mycket tankeväckande och har en del att säga om adoptioner i allmänhet. Det skulle inte vara fel med en uppföljning till den här romanen, tror jag. Iben Mondrup har skrivit flera romaner men detta är den första som översatts till svenska.

Titel: Tabita

Författare: Iben Mondrup

Översättare: Helena Hansson & Djordje Zarkovic

Förlag: Modernista

Tryckår: 2023

Antal sidor: 362

En smakebit på søndag v. 2 2024

 "Rosines hänser är flottiga av talg, men fingrarna är starka, greppet om de små dunen säkra när hon plockar. Hennes brorson kom förbi med fåglarna. Det är hon tacksam för. Lika tacksam som hon är mot alla som tittar in och ger dem kött och nickar frågande mot sjuklingen. De hälsar på i huset uppe på berget för att få veta. Rosine har inget svar att ge dem, inte än. Men hon känner på sig att det blir snart. Det är oro inombords, de där små blixtarna i hennes armar som gör dem rastlösa och får fingrarna att gripa tag i till och med de minsta dunen och torka av dem i kanten på hinken som står mellan  hennes ben. Vid hennes fötter ligger en färdigplockad fågel, skär och trind. Hon sitter på stolen i det skumma ljuset från fönstret, för därifrån har hon uppsikt över Vitus på britsen. Då och då hejdar hon sig och lyssnar efter pauserna i hans andning. Hon vet vartåt det barkar för hennes man. Han kommer att dö." 

Från Tabita av Iben Mondrup. Fler smakebitar HÄR.

astridterese på den norska bokbloggen betraktninger håller i söndagarnas smakebitar. En väljer ett stycke av den bok en just läser och erbjuder andra bokbloggare att läsa. Utan spoilers, förstås. Sedan kommenterar en på astridtereses blogg så att andra bokbloggare hittar.

En smakebit på søndag

"Hon heter Haya Tedeschi. Hon är född den 9 februari 1923 i Gorizia. I hennes dokument står det att hon den 8 april samma år 1923 blev döpt av prästen Aldo Boschin, som hon givetvis inte minns, liksom hon heller inte minns sin gudmor Margherita Collenz. Dopet leddes av don Carlo Baubela. Baubela är ett tyskt efternamn. Hon träffar Don Carlo Barbuela hösten1944, då han redan är gammal och krum och välsignar henne och välsignar henne med frusna och darrande händer som avger en lukt av timjan och tobak. Gorizia är en vackeer liten stad. I Gorizia har intressanta historier utspelat sig, små familjehistorier som hennes egen. Många av medlemmarna i familjen har hon aldrig träffat. Många har hon inte hört talas om. Hennes ors familj och hennes fars familj är stora familjer. I Gorizia finns det, fanns det, familjer med trassliga berättelser, men deras berättelser är oväsentliga berättelser trots att historien har släpat dem efter sig i flera århundraden, så som strömmar släpar med sig brutna grenar bort från stränderna, och döda kreatur med uppblåst mage, kor med utstående ögon, svanslösa råttor, ihjälhuggna lik och självmördare.  I hennes familj fanns det inga självmördare. Om det gjorde det så var det ingen som berättade dem för henne."

Från sidan 10 i Sonnenschein: Bakom alla namn döljer sig en historia. 
Författare:  Dasa Drndic´

En smakebit på søndag anordnas den här veckan av Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Fler smakebitar HÄR