Middagen

Den argentinske författaren César Aira är mycket speciell. På alla sätt. Inte brukar en författare bara sätta sig ner vid det tomma vita papperet och skriva utan att ha planerat titel, handling, början eller slut. Aira börjar med en idé eller en tankelek och en känsla. Och visst brukar författare redigera det de skrivit? Inte Aira. Han började skriva på 1970 - talet och det har blivit 120 titlar om ca 100 sidor. (Kortprosan har en stark ställning i Argentina med förattare som Borges och Cort´zar). César Aira skriver en sida per dag och ger ut tre titlar om året. Han skriver för hand med en reservoarpenna av märket Mont Blanc. Bläcket är svart. Middagen som jag just läst är ovanligt omfångsrik och omfattar 118 sidor. Middagen inleder och avslutar boken. En man i 60 - årsåldern är berättare. Han är tämligen "misslyckad"; han har inget arbete, ingen fru, inga barn och bor hemma hos sin mor. Hon tycker inte att det är något fel på honom alls. De har just varit på middag hos en granne och kommit hem. Modern känner sig lite trött och går och lägger sig efter att ha förmanat sonen att inte sitta uppe för länge. Han slår på TV:n och hamnar mitt i ett hemskt reportage utifrån lördagsnatten. De döda på kyrkogården i Coronel Pringles har rest sig ur sina gravar och rusar mot staden för att jaga endorfiner. De är omöjliga att värja sig mot. En liten flicka slinker in i ett hönshus och gömmer sig under hönstrappan. Skildringen av hur de endorfintörstande zombierna snor in sig i hönsens sittpinnar och varandra medan hönsen kacklar och flaxar och fjädrarna ryker är naturligtvis förfärlig men samtidigt otroligt rolig. Morgonen efter vaknar huvudpersonen: "När jag vaknade nästa morgon kände jag mig deppig redan innan jag visste att jag var deppig." Söndagsdepressionen är den värsta för en man i hans belägenhet. César Aira är ironisk (snällt; Ironi är en hövlighet mot läsaren. Man får inte ta sig själv på för stort allvar, säger han), rolig, sorgsen och helt oförutsägbar. Aira upplever skrivandet som en njutning och en flykt framåt. Hans språk är enkelt medan intrigen är mera komplicerad. James Joyce gör tvärtom och arbetar mera med språket. I Magasinet Konkret talar men om den experimentelle nobelpriskandidaten César Aira. Jag blir nyfiken på att läsa mer av honom.