Begravd jätte

England på 500 - talet, en föga dokumenterad tid; troll, jättar, drakar, alver, riddare, krigare, britannier och saxare delar på utrymmet. En dimma har spridits ut över landet av hon - draken Querig och åsamkat folket en kollektiv glömska. I vissa lägen kan det vara bra att gamla oförrätter fallit i glömska. Men nu har den begravda jätten (hämnden) börjat röra på sig. Glimtar av hågkomst förbryllar människor. En följer det gamla paret Axl och Beatrice och deras vandring från den egna byn ut i landet i sökandet efter den som de nästan glömt att de hade. Han har varit försvunnen länge. På sin väg möter de den gamle riddaren Gawain på hästen Horace. Han anser sig fortfarande tillhöra kung Arturs riddare och har länge varit på väg att dräpa den fruktade hon - draken Querig. Den unge krigaren Wistan är saxare och när han möter Axl får han en känsla av att de mötts tidigare. Jag skulle tro att den här romanen närmast liknar fantasy: en genre jag vanligtvis inte är så förtjust i, men Begravd jätte fungerar bra. Under läsningen kommer jag att associera till annan litteratur. Don Quijote har jag redan nämnt liksom sagan om kung Artur. I en scen uppträder några flaxande svarta fåglar som visar sig vara kvinnor. Då tänker jag på häxorna i Kung Lear. Vad det gäller Beatrice kommer jag osökt att tänka på Dante och Den gudomliga komedin. Säkert finns det många andra referenser som jag missat. Vissa stycken av Begravd jätte är rent poetiska och jag känner mig mycket nöjd med att ha läst denna förbryllande bok som lyckats reta upp såväl Ishiguros fru som fantasydrottningen Ursula K. Le Guin.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser utan att för den skull förstöra läsningen för någon. En smakebit på søndag, alltså.
" Man hade säkert fått söka länge efter den sorts slingrande väg eller fridfulla äng som England senare blev berömt för. I stället fanns där långa sträckor av öde, obrukad mark och här och var oländiga stigar över skrovliga kullar eller dystert hedlandskap. De flesta vägar som romarna lämnat efter sig måste vid det laget ha förfallit eller återgått till vildmark. Isig dimma hängde över floder och träskmarker och tjänade alltför väl de troll och jättar som då ännu hörde hemma i detta land. Man undrar vilken vanmakt som fick människor att slå sig ner på så dystra platser, men de som bodde i dessa trakter måste med fog ha fruktat dessa vilda varelser vars flåsande andetag kunde höras långt innan deras deformerade gestalter dök upp ur dimman."
från sidan 9 i Begravd jätte av Kazuo Ishiguro . Fler smakebitar HÄR