Bergtagen

Nu har vi läst Bergtagen (1913 - 1924) av Thomas Mann i läsecirkeln. Vi hade sommaren på oss och det var bra. Den tog tid. Av olika skäl; bland annat långa vindlande meningar och invecklade filosofiska resonemang. Jag läste Karin Boyes äldre översättning från 1929 men hade även Ulrika Wallenströms nya översättning (2022) till hands. Jag hade gärna velat köpa den, men det visade sig att den är helt slut på förlaget. På Bokbörsen finns 2 ex. Den ena kostar 950 kr och den andra 1 500! Varför Bonniers inte vågat sig på ett nytryck är en gåta. I varje fall är jag glad att vi läste och diskuterade den. Tillsamman med bokens huvudperson Hans Carstorp reser en mot sanatoriet i Davos i Schweiz och njuter av det vackra alplandskapet. Året är 1907. Han ska hälsa på sin kusin, den samvetsgranne, plikttrogne militären Joachim Ziemssen. Mötet med alla patienter, läkare och övrigt tjänstefolk tycks mig som en beskrivning av ett menageri. Thomas Mann tar gärna fasta på groteska detaljer är ibland riktigt elak. Bergtagen är betydligt roligare än en föreställer sig. Hans Carstorp är en föräldralös, lite gubbig ung man som står under beskydd av en äldre släkting och fosterfar, konsul Tienappel. Han är ingenjör och skeppsbyggmästare. Det är en lång resa från Hamburg till Davos särskilt som besöket är tänkt att endast vara i tre veckor. I matsalen finns sju bord vart och ett reserverat för ett visst sällskap enligt en viss rangordning. Siffran sju återkommer ofta i romanen; sju kapitel; sju år. Hans Carstorp häpnar över all den goda maten som serveras bittida och sent. Kusinen presenterar honom för alla efter hand som de dyker upp. Hovrättsrådet Behrens är en mäktig man; den diskussionsglade italienaren Lodovico Settembrini, tycker Hans Carstorp  liknar en positivhalare i sina gulrutiga byxor. En gåtfull kvinna med kirgisögon, madame Claudia Chauchat, irrriterar Hans Carstorp otroligt genom att slänga igen dörren till matsalen med en skräll. Han slås också av hur kallt det är i rummen och får veta: "Här fryser vi inte!" Förkyld får en naturligtvis inte vara på ett sanatorium. Hans Carstorp kommer ganska snabbt in i rutinerna och kommer att uppskatta stunderna i den förträffliga ligg/vilstolen där en sveper in sig i en varm pläd enligt visst schema. Den judiske jesuiten Naphta representerar en ny föreställningsvärld och Hans Carstorp får ännu en som "tävlar" om honom utöver Settembrini. Själv tycker han mestadels ingenting vilket kan förvåna. Möjligen känner han av sin ungdom, 24 år. De andra är åtskilligt äldre. Som läsare kan en bara förvåna sig över Thomas Manns bildning och kunskaper inom de mest skilda områden. Tiden är föremål för många reflektioner. Hans Carstorp tappar tidsuppfattningen och kommer att stanna i hela sju år. Jag slog igen böckerna fast besluten att försöka skaffa nyöversättningen och läsa om. Somligt har fastnat direkt men jag räknar med att en omläsning skulle öppna mina sinnen för nya intryck. Associationerna går på många håll; Dante, Goethe, Virginia Woolf. Det finns oerhört mycket mer att säga om den här romanen. Ellen Mattsson har skrivit ett efterord. Jag tycker att Bergtagen var en läsupplevelse. Det var inte alla i vår lilla bokcirkel som höll med. Väldigt konstigt.

Titel: Bergtagen

Författare: Thomas Mann

Översättare: Karin Boye, Ulrika Wallenström

Förlag: Forum; Albert Bonniers förlag

Tryckår: 1929, 2022

Antal sidor: 964

Eurotrash

När jag började läsa Eurotrash kom jag ovillkorligen att tänka på Thomas Bernhard. Han häcklade Österrike. Författaren Christian Kracht går tillrätta med Schweiz och ett par generationer bakåt i sin familj. Han skriver långa svindlande meningar som inte är ett dugg svåra att läsa. Hans gamla mor finns fortfarande i livet, lagom dement och missbrukare av sömntabletter och dåligt vitt vin, men i alla fall. Ibland har de ganska trevligt. Christian brukar besöka sin mor regelbundet, men nu har hon tillkallat honom för något struntsak som oroar henne. Det är inte de allvarliga sakerna som oroar henne. Christians far lämnade henne för många år sedan med all den billiga konsten. Allt det värdefulla tillföll honom per automatik. Nazist var han också liksom Christians gudfar, Philip Kinnbool. Och för den delen morfar också. Avnazifiering hjälpte ingenstans. Då kom de bara tillbaka óch samlade ihop de gamla kumpanerna igen. De badar i pengar och vräker sig i fina hus - ett chalet i Gstaad och flotta hus på Sylt - och ägodelar. Allt är för mycket och saknar allt vad proportioner heter, tycker Christian som får en teservis i rent guld till dopet av sin gudfar. Fadern upplevs som en bluff. Christian synar hans kort och finner att ingen av hans berättelser från vistelsen i USA stämmer.  Modern har alltid velat åka till Afrika och se zebror. Christian bestämmer sig för att ta henne på en roadtrip, kanske inte till Afrika men en resa i alla fall. Det gillar modern och dirigerar honom till en bank där hon tar ut 600 1000 - francsedlar. Dessa förvaras i en plastpåse och sedan far de runt i Schweiz i en taxi. Zürich är en "stad av skrävlare, viktigpettrar och förnedring. Av giriga löjtnanter och uppblåsta sutenörer." Författaren lägger inte fingrarna emellan. Första delen av boken är självbiografisk medan andra hälften är fiktiv. Eurotrash är oavlåtligt spännande och bitvis mycket humoristisk. Och mycket tragisk. Modern är ganska manipulativ och hennes iakttagelser är ofta väldigt roliga. Bitvis tycker jag att Christian har en ängels tålamod med henne. Eurotrash ses som en uppföljare till Christian Krachts debutroman Faserland.  

Titel: Eurotrash

Författare: Christian Kracht

Översättare: Anna Bengtsson

Förlag: Ersatz

Tryckår: 2022

Antal sidor: 189

Analfabeten

"Jag läser. Det är som en sjuka. Jag läser allt jag kommer över, allt jag får syn på: dagstidningar, skolböcker, affischer, papperslappar jag hittar på gatan, matlagningsrecept, barnböcker. All tryckt text. Jag är fyra år. Kriget har just börjat." Så inleder Agota Kristof (1935 - 2011) sin lilla självbiografi på 52 sidor. Den får titeln Analfabeten. Det är så hon känner sig när hon som 21 - åring flyr undan ryssarna tillsammans med man och fyra månader gammal dotter från Ungern till Schweiz. Hon får ett enahanda arbete på en klockfabrik och kan ägna sig åt att fundera på sina dikter. Hon försöker förlika sig med franskan som mer och mer tränger undan ungerskan. Det bidrar till att hon känner ett främlingskap i hela sitt liv. Efter dikterna kommer dramatiken och senare några romaner. Hennes tester handlar om hur krig påverkar människor. Analfabeten är en skickligt utformad skiss. Läsaren får leva upp till sin roll som medskapare. Utmärkande för Agota Kristof är det enkla språket. Analfabeten är en liten sorgsen pärla.

Titel: Analfabeten. Självbiografisk berättelse
Författare: Agota Kristof
Förlag: Wahlström & Widstrand
Tryckår: 2019
Antal sidor: 52 
Översättare: Marianne Tufvesson
Orig:s titel: L´Analphabète

hausfrau

Husfrau av Jill Alexander Essbaum beskriver en amerikanska i Schweiz. Anna Benz är trettiosju år. Hon är gift med schweiziske Bruno och de har tre barn. I nio år har hon bott i Dietlikon, en mindre förstad till Zürich, men hon känner sig inte hemma. Äktenskapet är inte heller så lyckat. Bruno är mest sur och ser henne inte riktigt. Svärmodern, Ursula, är måttligt förtjust i sin svärdotter. Anna har inga nära vänner men hon går till en jungiansk terapeut som strösslar snusförnuftiga råd över henne. Terapeuten känner att hon inte når fram till Anna, som inte är sanningsenlig mot henne. Anna självmedicinerar med sex. Hon har väldigt lätt att få kontakt med män och från en första kontakt är det inte långt till sexet. En av dessa män tror hon sig älska. Kanske för att det var han som lämnade henne. Och kanske för att deras bekantskap blev så kort men ändå satte sina spår. Anna är underligt passiv. "Ledan bär henne genom dagarna liksom tågen." Hon är som en roddbåt utan åror på havet. Både Bruno och terapeuten vill få henne mera delaktig i det dagliga livet. Anna går nu på en kurs i tyska för att riktigt lära sig språket. Därefter återstår ju att lära sig Schwyzerdütch. Hon inser språkets betydelse för identiteten. En kan ju tycka att insikten kom sent. När maken uppdagar hennes otrohet hjälper inga språkkunskaper. Bruno Benz är obeveklig.
Jag var lätt förströdd när jag började läsningen, men efter hand väcktes mitt intresse ordentligt. Hur skulle detta sluta? Romanen är full av själva Schweiz, men det gillar jag. En ser det Anna ser och gör de iakttagelser hon gör. Avsnitten som beskriver Annas möten med män är explicita och ganska våldsamma och råa. Med tiden inser jag att det är så Anna vill ha det. Hausfrau väcker allt fler tankar, som till exempel på Anna Karenina och Madame Bovary. Slutet tolkar jag på mitt eget sätt. Men jag kan tänka mig att andra läsare kan se det på annat sätt.

Small World

Det börjar som en mardröm och sväller ut till en nervkittlande thriller.
Konrad Lang, 65, är för det mesta en ganska distingerad herre med en viss bildning, men spriten börjar bli ett allvarligt problem för honom.
Barn - och ungdomsåren har han delat med Thomas Koch, rik arvtagare till ett blomstrande företag. Koni och Tomi var ett begrepp och de delade allt; utbildning, resor och uppväxtmiljö. Men jämlikar var de bara  på tu man hand. I sällskap med kamraterna markerar Thomas tydligt att Konrad är son till en tjänsteflicka i familjen.
Small World är titeln på schweizaren Martin Suters debutroman som kom ut 1997 och är den första delen  i en neurologisk serie om tre. Inte förrän nu har Small World kommit på svenska. Tack till Bokförlaget Thorén &; Lindskog och översättaren Sofi Lindelöf för det.
Konrad Lang möter nu kärleken i mogen ålder. En rik, vacker yngre kvinna fattar tycke för honom och Konrad kan frigöra sig från familjen Koch som styrs av den mäktiga Elvira Senn - en riktig järnlady.
Hon hyser ett gåtfullt intresse för Konrad Lang och hans förehavanden.
När det så småningom visar sig att han lider av Alzheimers sjukdom och alltmer börjar leva i det förflutna blir Elvira Senn alltmer vaksam. Och när svärdottern Simone tar sig an Konrad och försöker ge honom ett värdigt liv och tränar hans minnesfunktioner blir Elvira riktigt orolig.
Man anar ugglor i mossen.
Ett par läkare som arbetar med att utveckla en bromsmedicin för Alzheimers kopplas in; Konrad erinrar sig mer och mer och Elvira blir desperat...
Martin Suter berättar sakligt och rakt  en familjehistoria, en kärlekshistoria och en sjukdomshistoria.
Spänningen trappas upp efter hand och man läser som besatt... måste veta...
Small World vann jag i en tävling hos Bokmoster
Ingrid har också läst Small World