Visar inlägg med etikett Wahlström & Widstrand. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Wahlström & Widstrand. Visa alla inlägg

måndag 20 juli 2020

Somliga tycker om nässlor

Författaren Junichiro Tanazaki, 1886 - 1965, levde samtidigt som Sushei Tokuda, och han var också mycket framgångsrik under sin samtid. Men medan Tokuda blivit alldeles oförtjänt borglömd lever Tanazaki kvar genom att han till exempel får en rejäl artikel i Alex författarlexikon som en kommer åt genom biblioteken. Ganska orättvist, tycker jag, som nu läst båda. Somliga tycker om nässlor ( Tアデクむし ; Tade ku mushi) av Junichiro Tanizaki kom ut 1929. Den handlar om det äkta paret Kaname och Misako som inte lever samman som man och hustru. De är helt enkelt inte attraherade av varandra. Med makens godkännande skaffar sig Misako en älskare, Aso. Själv söker han tröst hos eurasiskan Louise.  Sonen, Hiroshi, 10 år anar ugglor i mossen. Gode vännen Takanatsu försöker påskynda processen eftersom båda kontrahenterna tycks ha bestämt sig för att skiljas. Men Misakos far, som står som representant för traditionen, blir bestört över parets beslut. Han är förtjust i sin svärson och de har mycket trevligt tillsammans. Den gamle, som svärfar kallas; han är ju i 60 - årsåldern!, tar hand om saken på sitt sätt. Somliga tycker om nässlor handlar mycket om tradition och modernitet; om Kyoto kontra Tokio (som det stavs i den här boken) och om dockteater. Kaname, Misako och dem gamle och dennes 30 år yngre mätress, O-hisa, åker till Osaka för att se berömda dockteaterföreställningar. Osaka benämns för övrigt av de mera sofistikerade tokioborna som en köpmansstad. O - hisa är den gamles allt-i-allo. Hennes leende "avslöjade ett av Kyoto - skönhetens traditionella behag, de vanskötta tänderna." Misako avskyr O - hisan och hennes tänder. Under teaterföreställningarna, som kunde vara från klockan tio på morgonen till klockan elva på kvällen, äter folk medhavd mat ur traditionella lackaskar; det pratas, dricks och barnen stojar. Jag tycker om människorna i den här romanen. De resonerar och diskuterar och tar inte lättvindigt på livet. Kaname oroar sig till och med för att Aso eventuellt inte är seriös! Förhållandet barn/föräldrar kan jag kanske sätta ett litet frågetecken för. Inte för att det skulle vara fel på skildringen utan mera på generationernas syn på varandra. Som alltid är det mycket intressant att få veta mycket om förhållandena i samhället. Jag fortsätter en stund till med det här författarskapet.

Titel: Somliga tycker om nässlor
Författare: Junichiro Tanizaki
Översättare (från engelska): Nils Fredricson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Tryckår: 1955 
Antal sidor: 196

måndag 11 maj 2020

Utmaning: Authors & Characters - Samuel

Lyrans Authors & Characters v. 20: Samuel

Samuel Pepys levde 1633 - 1703. Han var ämbetsman och mellan åren 1660 och 1669 skrev han dagbok. På chiffer. (Vilket osökt påminner mig om en tid - en väldigt kort tid - i mitt liv då min dagbok skrevs med runor.) Han skrev om pesten i London 1665 och branden 1666. Och han skrev naivt öppet om sina och alla andras snedsteg vilket ledde till att dagböckerna censurerades. Pepys´dagbok har undertiteln: Hans anteckningar om sig själv och den "glade kungens" tider. Det var först 1970 - 1983 som dagboken gavs ut i elva ocensurerade band. Mitt ex är ifrån 1922 i urval, översättning och bearbetning av K.G. Ossiannilsson på Wahlströms & Widstrands förlag.

Samuel Johnson, eller som han vanligen kallades doktor Johnson, var språkvetare, författare och kritiker. Han levde mellan åren 1709 och 1784. Mest känd är han nog för sina kommentarer till Shakespeares verk. James Boswell, 1740 - 1795, var en mångsidig begåvning som tidigt var centrum i en krets författare, skådespelare och konstnärer. Men han blev också en hängiven följeslagare till doktor Johnson och antecknade varje ord som föll från den store mannens läppar. Samuel Johnsons liv är en biografi som räknas till världslitteraturens främsta. Förutom dr Johnsons levnadsteckning speglas hela 1700 - talet på ett levande sätt. Min utgåva är från 1955. Jane Lundblad har gjort urvalet och översättningen. Bokförlaget är Forum.

lördag 14 mars 2020

Vuxna människor

40 - åriga Ida upptäcker att hon mer och mer börjar tänka på barn. Snart är hon för gammal. Vill hon leva ensam i hela sitt liv? Hennes förhållanden har inte inbjudit till famljebildning. I den lilla sparsmakade romanen av norska Marie Aubert, Vuxna människor, följer vi Ida under en kort men avgörande tid i livet. Ida lever ett bekvämt liv som arkitekt. Hennes yngre syster Marthe är gift med Kristoffer och har bonusbarnet Olea. Nu sammanstrålar de i familjens sommarstuga vid havet. Där är också deras mamma och hennes sambo med anledning av moderns födelsedag. Rivaliteten mellan systrarna är ganska uppenbar. Och när Marthe avslöjar att hon är gravid blir stämningen inte bättre, precis. Ida och Kristoffer upplever en våt kväll och Kristoffer avslöjar i fyllan och villan att han egentligen inte vill ha det här barnet. Ida gör försök att få sina ägg frysta för att kunna använda vid senare tillfälle. Med eller utan pappa. Sommarstugan blir också föremål för diskussion. Idas ensamhet och sårbarhet gör att en känner empati för henne trots att om hon inte är helt sympatisk. Lillasyster Marthe förefaller ganska barnslig och det är hon som har moderns öra. Föräldrarna var skilda och när fadern dog hade Ida inte träffat honom på två år. Kanske hade Ida haft en bundsförvant i honom? Marie Aubert föddes 1979 och hon debuterade 2016 med novellsamlingen Får jag följa med dig hem. Den kommer på svenska i juli 2020. Jag ser fram emot den.

Vuxna människor passar in på nr 10 i Mias Kaosutmaning, Läs en bok som tilldrar sig på sommaren

Titel: Vuxna människor
Orig:s titel: Voksne mennesker
Författare: Marie Aubert
Förlag: Wahlström & Widstrand
Tryckår: 2020 
Antal sidor: 110

fredag 2 augusti 2019

Överstinnan

Wahlström & Widstrand
Ännu en gång fick jag friska upp minnet vad det gäller frihetskriget i Finland, vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget. Det är svårt att förstå hur Finland har kunnat föra krig mot mäktiga motståndare som Sovjetunionen och Tyska riket. Kvinnan som för ordet i Rosa Liksoms nya roman, Överstinnan, personifierar den finska historien. Hon lever väldigt nära den genom sin man , den 28 år äldre Översten. Här förekommer många kända män, som till exempel Överstens gamle gode vän Vidkun Quisling, Himmler, som badade bastu iförd långkalsonger och glasögon och till och med Führern själv. Översten och Överstinnan lever länge samman utan att vara gifta. De älskar verkligen varandra, men i och med giftermålet förändras Översten. Överstinnan ser hur kriget förändrar människor. Hon iakttar vad som händer utan att dra några slutsatser. Hon har tidigt kommit i kontakt med scoutröelsen, lottakåren och skyddskåren och hon hyllar tysk idealism; hemmet, religionen och fosterlandet. Kvinnan ska vara flitig och lydig och bereda sig på att bli mor. Överstinnan avskyr demokrati och liberalism och önskar en stark ledare. Hon lever livets glada dagar vid Överstens sida. Nu sitter hon som åldrad i sitt ensligt belägna blå hus och tänker tillbaka på sitt liv. Tuomas, hennes mycket yngre och numera frånskilde man, kommer varje morgon och kokar gröt åt henne. Hennes liv kan delas upp i fyra delar, barndomen, åren med Översten, livet med den unge Tuomas och så det ensamma livet i stugan vid Lappsjön med den storslagna naturen omkring. Överstinnan känner slutet nalkas; hon ångrar ingenting och har förlåtit de flesta och det mesta. Jag tyckte mycket om den här romanen. Rosa Liksom lägger inte fingrarna emellan. Fascismen och nazismen hade många anhängare i Finland. En och annan insåg väl att efter judeutrotningen skulle de korthalsade finnarna stå näst i tur. Naturskildringen är väldigt fin och framkallar bilder på näthinnan. Överstinnan är inte sympatisk, men det är svårt att inte tycka lite om henne då och då. Romanen är väldigt "tät"; det står mycket på de 173 sidorna.

Titel: Överstinnan
Författare: Rosa Liksom
Översättare: Janina Orlov
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 173

Överstinnan passar in på Ugglans och Bokens Läsutmaning Månadens språk som är finska

lördag 8 juni 2019

Regnmannen

Ett förledande omslag, ett behagligt format och undertiteln: en trädgårdsberättelse fick mig att låna hem Regnmannen. Jag ville också ge Jonas Karlsson, skådespelare, dramatiker och författare, ytterligare en chans. Har inte varit så förtjust i det jag läst tidigare. Tyvärr gick det inte så bra den här gången heller. Det är välskrivet; språket är det inget fel på, men själva storyn med den stackars misslyckade teaterregissören som nu till råga på allt blivit änkeman, växlar mellan tragik och skröna. Ingmar Karlsson saknar hustrun Inger. I sin ensamhet har han börjat ägna sig åt Ingers rosor och det lyckas han bra med. Grannarna håller han på en armlängds avstånd. Det hade Inger också gjort. Hon var från storstaden och hade svårt att anpassa sig till mentaliteten i den lilla staden. Sonen Erik besöker sin far ganska ofta, men han har svårt med faderns tjurighet och gnäll om sitt onda knä. Han hade trott att Ingmars ensamhet skulle föra dem närmare varandra. Men så enkelt är det inte. Torkan tär på allas trädgårdar och alla vaktar på alla så att ingen vattnar med slang. Ingmar har en hemlig kran med slang och det börjar gå rykten om Ingmar igen. Därefter blir det skröna av alltihop och jag tappade intresset. Men jag läste hela boken så klart och berättelsen nyktrade till en stund innan slutet.

Titel: Regnmannen: en trädgårdsberättelse
Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström@Widstrand
Tryckår: 2019
Antal sidor: 243

söndag 3 februari 2019

En smakebit på søndag

"På en lång stund förstod jag inte vad hon sa. Rösten lät som om den kom långt bortifrån, som om hon ropade till mig tvärs över en blåsig åker. Det susade och drog i hennes ände av luren. Förlåt, sa jag, och tände ljusslingan, vem pratar jag med? Det är Nete, sa hon. Helena, är det du? Jag hade träffat Nete en enda gång, på min artonårsdag för snart tio år sedan. Hon hade en jumpsuit på sig och de gick tidigt, för att. hon hade glömt sitt antihistamin. Ja, sa jag. Din pappa har blivit inlagd. Jag satte mig upp, mina händer var mjuka efter sömnen. Hon sade något mer, som drunknade i en våg av oväsen. Jag kan nästan inte höra dig, sade jag. Får jag prata med honom? Han är inte här. Sedan blev det tyst omkring henne. Var hon inomhus nu? Ja. Ljudet av en dörr som stängdes, nycklar som slängdes på en hård yta, fotsteg och ännu en dörr."
 från sidan 11 i Välsignelser av Caroline Albertine Minor

En smakebit på søndag är en läsutmaning som innebär att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Inga spoilers, förstås. Denna veckan är det Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i tyglarna.
Fler smakebitar HÄR

söndag 14 oktober 2018

En smakebit på søndag

Den här veckan är det Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som handhar  läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers ska det vara, förstås!

"Ivy satte sig tillrätta bredvid Kasim där han låg på rygg i det vippiga gräset på kyrkogården och blundade. Hon sträckte ut sina ben bredvid hans och arrangerade den långa kjolen så att endast hennes svarta lackskor stack ut, som två svarta utropstecken. Lutad på ena armbågen lutade hon sig troskyldigt över honom och drog igenom sin vanliga repertoar av ämnen - skolan, Arthur, viktorianerna, mat hon avskydde - för att se vilket av dem som skulle roa honom. Utan att öppna ögonen fick Kasim fram cigaretter och därefter en tändare ur byxfickan.  Hon följde med aktiningsfullt intresse det tiruella tändandet följt av det första djupa blosset. " Var försiktig", sa hon. "Du skulle lätt kunna sätta fjutt på det här torra gräset."  Han öppnade ena ögat för att titta på henne och slöt det igen. "Min mamma gillar inte rökning. Hon säger att man får cancer." - "Var kan hon ha fått det ifrån?" Hans nonchalanta sätt skrämde inte bort Ivy, faktum var att det imponerade på henne. Hon antog att han var faster Alices nya pojkvän, och han kunde mycket väl vara den bäste hittills."
Fler smakebitar HÄR.

Från sidan 16 och 17 i Syskonen av Tessa Hadley. Övers.: Amanda Svensson. Wahlström & Widstrand 2018

lördag 16 juni 2018

Nej och åter nej

Wahlström &Widstrand
Jan och Ingrid ska snart fira silverbröllop. De har det bra, säger de ofta till varandra. Särskilt om de jämför med vännerna Marianne och Steinar som inte gör annat än grälar så stickor och strån ryker. Jan och Ingrid har två vuxna söner som fortfarande utnyttjar hemmets faciliteter och dricker vitt vin och äter sushi utan att betala för sig. Ingrid är lektor och Jan arbetar på ett departement. En dag bär det sig inte bättre än att Jan möter Hanne som arbetar på samma ställe som han. Hanne är snart 35. Hon är en orolig själ som ser vännerna stadga sig. Själv har hon försuttit en del chanser av ovidkommande skäl. Jan och Hanne träffas ideligen och sms:ar oavbrutet. De beslutar ofta att de inte ska ses mer, men det håller inte. Till slut måste Ingrid få veta. Jan gråter och förklarar att han inte vill skiljas från Ingrid. Tror jag det! Äta kakan och behålla den. Trygghet och spänning. Men Ingrid följer inte ritningarna. Hon reagerar oväntat. Allt detta kan kan läsas i Nej och åter nej av Nina Lykke, som är professor i genusvetenskap vid universitetet i Linköping. Vägen ligger nu öppen  för Jan och Hanne. Men Hanne saknar omöjligheten och Jan tappar glansen. Ingrid downsizar för att uttrycka det milt. Hon försöker lite halvhjärtat att intressera sig för de män som visar gör närmanden, men det vill sig inte. Människorna i den här romanen har det för bra. De har inget att kämpa för eller emot. Jan önskar sig att något ska stå på spel så att han kan få pröva sina krafter. Vi är inte skapta att hantera all den frihet vi har. Alla kan göra som de vill. Jans medelåldersotrohet är som ett stadium i hans utveckling i likhet med alla andra stadier Den traditionella familjen karikeras. Hanne får ta Sobril för att orka med de obligatoriska familjemiddagarna. Föräldrarna beskrivs som två små rosa grisar som fått en varg i boet. Nina Lykke skildrar skickligt ett överflödssamhälle där människorna varken har mål eller mening med sin färd. Ganska sorgligt, egentligen. I övrigt flyter läsningen friktionsfritt. Nej och åter nej skulle med fördel kunna diskuteras i en läsecirkel, till exempel. Översättningen är gjord av Lotta Eklund.

lördag 2 juli 2016

Simma med de drunknade

Unge Edvard Hirifjell är uppfostrad av sin farfar, Sverre, i Saksum någonstans i Gudbrandsdalen. Han och farfar är potatisbönder med får. Edvards föräldrar är döda och när Edvard frågar farfar om dem säger han att han ska berätta när Edvard blir äldre. Men "... jag upptäckte sanningen för tidigt, och då var det för sent." Edvards sökande efter föräldrarnas historia såsom Lars Mytting berättar det i Simma med de drunknade för honom till Shetlandsöarna och Frankrike. Hans mor, Nicole, föddes i Ravensbrück och räddades därifrån av farfars bror och ärkefiende Einar. Föräldrarna har dött i närheten av Somme och de sexton valnötsträden som står skyddade i minerat område och som spelar en betydelsefull roll i berättelsen. Edvard läser brev, analyserar foton och intervjuar människor Allt leder vidare till nya förvecklingar. Edvard, som endast är ett par och tjugo år, förvånar med sin världsvana när han reser iväg. På Shetlandsöarna möter han rikemansflickan Gwen. Hon och Edvard är ute efter samma sak fastän från olika håll och egentligen är de antagonisterMen naturligtvis blir de kära i varandra trots att de misstror och vaktar på varandra. Hemma I Norge  väntar huldran Hanne, som tror att det är Edvard och hon, så hon flyttar helt sonika in på hans gård medan hon ändå sköter den under hans frånvaro. Släktens historia rullas upp. Den bittra fejden mellan Sverre och Einar Hirifjell har sin grund i politiska meningsskiljaktigheter och ett oskiftat arv
Det är en intressant story, författarens berättarglädje är smittsam, naturskildringarna är väldigt fina - vad det gäller Norge näst intill förälskade -, författarens kunskaper om träd och trä och en del andra specialkunskaper är intressanta. Edvards karaktär är dock inte riktigt trovärdig och romanen hade vunnit på mera koncentration. Några rejäla översättarmissar finns också, bl. a. "Feldwebel Haraldsen tackade farfar för sin insats." Men på det stora hela en spännande roman för dem som gillar släkthistoria, historia ( inte visste jag att Norge och Shetlandsöarna delar ett förflutet!) och äventyr. 
Översättning: Lotta Eklund. Wahlström & Widstrand

söndag 19 juli 2015

Fåfängligheters fåfänglighet

"För att undgå upptäckt är jag ständigt på språng. För att själv göra upptäckter är jag ständigt på språng.
Det är natt. Jag sitter vid min datorskärm. Det har kommit e - post till mig. Jag öppnar den. Det står - Frihet, bara för en natt. "
Om inte Flukten fra virkeligheten tagit semester till den 9 augusti är det smakebiten jag skulle ha bjudit på idag, söndag. Nu blev det istället så att jag i rasande fart läste hela Jeanette Wintersons Powerbook från 2000 i översättning av Ulla Roséen, Wahlström & Widstrands förlag. Den tilldrar sig i cyberrymden med den frihet det innebär. Inget spelar egentligen någon roll; kön, ålder, tid, plats, och så vidare. Berättarjaget skriver berättelsen för/om ett du, som deltar på egen risk. Man går in i berättelsen som en person och lämnar den som en annan. Myter och sagor lämnar stoff till en del av berättelsen som ytterst handlar om människans sökande efter sanning, evig kärlek och allt annat som är omöjligt att finna, men som är värt att sträva efter. Litterära referenser hittar man ofta. En märklig bok som rör sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet, skriven på ett lekfullt språk som gör att man svävar igenom de 283 sidorna och villigt låter sig förföras av författarens kapriser. Och det är en typisk understrykningsbok - full av aforistiska formuleringar. Innehållsförteckningen kallas Meny: man öppnar hårddisken, väljer nytt dokument, söker, väljer, startar om, tömmer papperskorgen och sparar.
Kaosutmaning 2015