Visar inlägg med etikett Någonstans brister himlen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Någonstans brister himlen. Visa alla inlägg

torsdag 27 april 2017

Helgfrågan v. 17



Mias helgfråga: Vad tror ni förlagen vinner på att ge oss bokbloggare recensionsexemplar? Tipsa gärna om en bok ni tror inte fått så mycket uppmärksamhet om det inte vore för oss bokbloggare.
Jag tror att förlagen har mycket att vinna på att skicka ut recensionsexemplar. Det blir ju massvis med gratis reklam, ja, eller till kostnaden av en bok. Bokbloggare läser ju andras bloggar, får tips, läser, skriver och bollen är i rullning. I regel talar ju bokbloggarna med människor omkring sig också och så blir det pr medelst mun-till-mun-metoden också. En mycket effektiv metod det också. En debutbok som jag tyckte formligen bars på en mäktig våg av fullständigt överväldigade bokbloggare - mig själv inberäknad - var Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl. Jag visste inte att boken fanns när den kom ifrån Historiska Media som en lika oväntad som glad överraskning. Ännu gladare blev jag sedan under läsningen.

onsdag 5 april 2017

Sträckläsning

Det kom en bok ifrån Historiska media. En debutroman, skriven av en bibliotekarie, Erika Olofsson Liljedahl, som gått Lunds författarskola. Huvudperson i Någonstans brister himlen är den unge Elis som bor i ett bohuslänskt fiskeläge med mor, far och systern Signe. Vi befinner oss i 1920 - talet. Elis är 13 år och hans stora stöd i tillvaron är den glada, pratsamma Signe. Fadern har ett hiskligt humör speciellt när han druckit för mycket. Efter en schism med fadern ger sig Signe iväg ifrån hemmet och söker sin tillflykt hos en kvinna vid namn Anna i Höganäs. Elis är otröstlig och förstår ingenting. Varför gjorde Signe så? När modern dör ger sig Elis iväg för att söka upp Signe i Höganäs. Han har ingen kunskap om världen utanför fiskeläget och träffar ganska omedelbart ut för en ung bondfångare. Å andra sidan möter han en gammal man som något reparerar den kantstötta tron på mänskligheten. Staden känns stort och främmande, men Anna och Gustaf tar väl emot Elis också. Ett besök i kolgruvan blir en chock för Elis. Han får en panikattack och kan inte andas. Han inser att hans plats är havet och fisket. Han ska hem till Bohuslän. Och han vill ha Signe med sig. Elis gör sina erfarenheter på flera områden. Han lär sig och växer. Och han får äntligen veta sanningen om familjen. Jag frågar mig vad det är som gör att det är ett sådant driv i boken? Det är svårt att släppa den. Den är oerhört välskriven, lågmäld och vacker. Naturen skildras med övertygande förtrogenhet. Gruvmiljön får en att i likhet med Elis kippa efter luft. Unge Elis skiftande erfarenheter av sorg, svek och ensamhet behandlas varsamt och empatiskt. Det handlar om dramatiken och storheten i ett vanligt, enkelt liv. Erika Olofsson Liljedahl har verkligen kontroll på allt och lämnar inget åt slumpen.