Driftens väg

Lise Tremblay från Québec  debuterade 1990 med den lilla romanen Hägern. Hennes åttonde roman har titeln Driftens väg (Rang de la Dérive); utgiven på Rámus förlag (den femte som översatts till svenska). Den innehåller berättelser om fem äldre kvinnor som ser tillbaka på sina liv. Alla har de blivit övergivna eller tvingats iväg. Alla har de också någon som gör något eller säger något som får dem att slutligen agera på något sätt. Alla känner skam. De är ensamma om den ovissa framtiden. Någon förbereder sig för att dö; en annan uppsöker kvinnan som hennes man övergav för hennes skull och får ett gott råd som hjälper henne på väg. En kvinna upptäcker att åren gått medan hon utöver sitt arbete ägnat tiden åt en rik och mäktig mans  nycker, sin sjuke far och den handikappade brodern. När fjällen äntligen faller från hennes ögon gör hon något storstilat som får henne att storgråtande åka till Montreal för att söka en lägenhet. Hon gråter över den kvinna hon blivit. Berättelserna handlar om klass, relationer, förhållandet stad/land, förr och nu. De är så skickligt berättade med ett kärvt språk som stämmer väl med de tuffa kvinnoödena. Bokomslag: Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck.

Titel: Driftens väg

Författare: Lise Tremblay

Översättare: Elin Svahn

Förlag: Rámus

Årtal: 2024

Antal sidor: 114

Hur ljuset tar sig in

Jag måste ha missat flera av Louise Pennys Armand Gamache - romaner. När jag börjar läsa den senaste, Hur ljuset tar sig in, blir jag alldeles förskräckt. Gamache är trött, mobbad och illa klämd. Hans högra hand och gode vän Jean - Guy Beauvoir befinner sig numera i fiendens läger; han arbetar ihop med överintendent Francoeur, som bestämt sig för att manövrera ut Armand Gamache. Gamache har fått se sin personal omplaceras till alla möjliga avdelningar.  Det ser väldigt mörkt ut. Ändå är det jultid i Québec. Det snöar ymnigt och Three Pines som ligger någon mil bortom Montreal är julpyntat. En känner igen alla de trevliga invånarna sånär som på den bittra, svärande poeten Ruth Zardos nyfunna vän, ankan Rosa. I botten av berättelsen finns en syskonskara som är femlingar. Ett enkelt, barnlöst lantbrukarpar har länge väntat på barn och har äntligen blivit föräldrar. Provinsregeringen tar hand om barnen under förevändningen att föräldrarna inte kan ta hand om dem. Omkring barnen växer upp en hel industri och de förevisas på vissa tider. Den här julen ska den sista av dem fira med vänner i Three Pines. Men hon kommer aldrig. En annan kvinna hittas i Saint Lawrencefloden. Självmord, bestäms det. Men så enkelt är det inte. Gamache och hans trogna medarbetare Isabelle Lacoste börjar dra i trådar och hamnar en ful härva av mord, girighet, cynism och samvetslöshet. Så småningom går det upp för de inblandade att Gamache och Lacoste är dem på spåren. Den vilda biljakten ersätts av kapplöpning i cyberspace. Lite fördel har Gamache av att Three Pines ligger i radioskugga, men slutstriden blir en nagelbitare. Armand Gamache försöker slå i alla att han tänker gå i pension, men hans vackra hustrun Reine - Marie säger att även om han avgår kan han inte sluta. Hoppas att hon har rätt. Jag tyckte om den här romanen. Jag känner mig hemma i Three Pines och bekant med de aparta invånarna. De har en kvick och rolig och ganska besk jargong sins emellan. Det målas, skrivs poesi och lagas mat och dricks drinkar i bistron. Och Armand Gamache, som omger sig med en doft av sandelträ med en gnutta ros, har aldrig varit stiligare.

Titel: Hur ljuset tar sig in
Orig:s titel: How the Light gets in
Författare: Louise Penny
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Modernista
Tryckår: 2020
Antal sidor: 478 sidor

Den här boken passar in på nr 25 i Mias Kaosutmaning 2020 : Läs en bok som djur /magiskt väsen ingår i handlingen i.