The Return of a Native; även utg. med titeln The Heath

Thomas Hardy (1840 - 1928) är en gammal favorit som jag ofta läser något av på somrarna. I år blev det extra ordentligt läst eftersom jag föreslog The Return of the Native eller The Heath som den också kallas för läsecirkeln. Och de nappade. Thomas Hardy nominerades inte mindre än tjugofem gånger till Nobelpriset i litteratur. Ander Österling och Erik Axel Karlfeldt var några av hans svenska förespråkare. Heden är egentligen den bästa titeln. Egdon Heath är romanens verkliga protagonist. Återvändaren är Clym Yeobright som varit i Paris och sysslat med diamanthandel. Men han längtade för mycket hem till heden i landskapet Dorset, vilket är ungefär detsamma som Hardys fiktiva landskap Wessex. Eustacia Vye är en vacker flicka som bor vid heden hos sin morfar. Hon hatar heden och längtar bort. Egdon Heath är hennes Hades. Naturligtvis tror hon att Clym tänker återvända till Paris, men det har han inte en tanke på. Han är en orealistisk idealist med moderna idéer som han inte kan applicera på hedens invånare hur som helst. Krogvärden Damon Wildeve har tidigare kurtiserat Eustacia och när han vinner pengar och verkar kunna vara den som kan hjälpa Eustacia iväg vänder hon sig åter till honom i sin nöd. Damon är visserligen gift och har en liten dotter, men det väger inte så tungt för någon av dem. Författaren frambesvärjer heden i alla des dagrar och skepnader. Människorna omkring den skildras med psykologisk klarsyn. Rödfärgaren Diggory Venn är den som introducerar heden för läsaren där han kommer med sin hästdragna kärra. Han kan också ses som heden personifierad och en blir alltmer betagen av hans personlighet. Hemkomsten är en grekisk tragedi. Tiden, rummet och handlingen är enheter. Romanen tilldrar sig från 5 november (Guy Fawkes Day) till nästa år vid samma tid. Plus en dag. Gudarna har lekt med en handfull människor under denna tid. Några har lämnat jämmerdalen men för andra har det gått lite bättre. Läsecirkeln satt under ett äppelträd i en fin koloniträdgård och diskuterade i flera timmar. Och vi var ovanligt överens. Jag var glad för omläsningen eftersom jag glömt en del detaljer. Thomas Hardy är och förblir en favorit.

Titel: Återkomsten eller Heden

Författare: Thomas Hardy

Översättare: August Brunius

Efterskrift: Knut Hagberg

Förlag: Bokförlaget Natur och Kultur

Tryckår: 1943

Antal sidor: 457

Klassikersommar. 5. Herrgårdssagor

Ingen sommar utan Thomas Hardy 1840 - 1928).

I år blev det En grupp förnäma damer (A Group of noble Dames) 1891;

i svensk översättning av Karin Hirn 1906 med förord av Yrjö Hirn.

I en grupp förnäma damer låter Thomas Hardy några medlemmar i ett historiskt och naturvetenskapligt sällskap berätta  historier för varandra.  

Alla tio berättelserna har kvinnliga huvudpersoner och tilldrar sig i det speciella landskap som Hardy kallar Wessex och som ungefär är detsamma som Dorset. Däremot brukar Hardy inte skriva om adeln och de besuttna. Han skildrar vanligtvis  den enkla lantbefolkningen

Thomas Hardy kände sitt landskap väl såväl historiskt som topografiskt . 

Berättelserna bygger till vissa delar på verkliga händelser. Resten är folkliga sägner och Thomas Hardy

Författaren är ovanligt lättsam i dessa berättelser som för övrigt kom ut samma år som Tess. Ibland kan man i andanom höra ett stilla skrockande från författaren. Ändå är somliga av kvinnoödena hjärtslitande.

Hardy hade stor insikt i kvinnors psykologi. Kvinnor ansågs vara nyckfulla naturvarelser med större djärvhet och handlingskraft i kärlek än män. 

Ingen kan som Hardy skildra hur förälskelse flammar upp och sedan svalnar för att ganska snart vara helt utslocknad. 

Herrgårdsdamerna är sysslolösa och uttråkade medan männen sysslar med jakt, affärer , resor och nöjen. Men släktens fortbestånd var viktig. Hustrurna förväntades skaffa arvingar, söner först och främst.

I Hardys värld styr slumpen. Övermod straffas ovillkorligen. En människas öde är förutbestämt och det kommer man inte undan. Stolthet ställer ofta till förtret och det blir bakläxa.

De grekiska tragedierna och Shakespeare är Hardys förebilder.

Miljöerna målar han med Rembrandtskt ljus och en arkitekts sinne för byggnader, kyrkofönster och andra arkitektoniska detaljer.

Jag får en hemkänsla i Hardys miljöer och berättelser.