skip to main |
skip to sidebar
|
Albert Bonniers förla |
Astrid Therese på den norska bokbloggen Betraktninger handhar En smakebit på söndag; en utmaning som går ut på att vi delar med oss av det vi just läser.
Utan spoilers, förstås.
"Inga hade kilat sig fram mellan några av de bastanta damerna i grå förkläden invid relingen. När hon sköt fram småflickorna makade de sig åt sidorna, med ogillande miner och smala läppar. Men de flyttade på sig. - Hon hade trott att hon skulle vara vit. Men gudinnan var koppargrön i en nyans som påminde henne om en gammal tvåöring som smälter fram ur gatans is om våren. Fartyget var redan på väg in mot kaj och man kunde inte längre se hennes ansikte, bara armen som höll stentavlan och, på den bortre sidan, facklan som som försvann rakt upp i den grå himlen. På kvällarna tänder de ljus däruppe, sade Inga. Det står här i boken."
Från sidan 31 i Swede Hollow av Ola Larsmo. Fler smakebitar HÄR.
För en tid sedan skrev jag om Nora Webster av den irländske författaren Colm Tóibín. Ikväll har jag lyssnat till ett mycket intressant samtal mellan Ola Larsmo och Colm Tóibín på Malmö Internationella scen. Översättaren Erik Andersson läste högt ur Nora Webster. En nyhet för mig var att boken till dels är självbiografisk. Författaren förklarar visserligen att han inte är med i boken, men lite senare berättar han att liksom barnen i boken miste sin far i unga år (liksom han själv) och att en av pojkarna stammar (liksom han själv). En familj kan aldrig bli densamma igen efter att ha förlorat en medlem. Alla vardagliga göromål blir annorlunda med sorgen som en underström i tillvaron. Under de tre år boken omspänner erövrar Nora Webster steg för steg en frihet hon aldrig haft tidigare. Nora Webster tog lång tid att skriva. Han började 2002 och därefter skrev han ett par böcker under tiden medan Nora Webster fanns med i bakgrunden. Nora Webster är en mycket irländsk roman till skillnad från till exempel Brooklyn och Mästaren. Colm Tóibín har lärt sig mycket, bland annat om hur en författare avslutar en roman, av Thomas Mann och Huset Buddenbrook. Ett annat stort namn han nämner i sammanhanget är Ingmar Bergman och Fanny och Alexander. Colm Tóibín lyssnade uppmärksamt på frågorna och svarade beredvilligt. Han förklarade att han utåt är en skrattande människa men är en annan på insidan.
Därefter signerade han tålmodigt,