Advent i lyrikhyllan

Nu har lyriken fått upprättelse. Åtminstone här i huset.
Den har förts samman, flyttas ihop och fram på väl synlig och lätt åtkomlig plats.
Och så mycket man hittar vid flytt! Och så mycket som måste bläddras i och läsas.
Och så mycket man inte visste fanns!
Till exempel Våglängder. 33 poeter väljer en dikt.

Eva Ström väljer en dikt av Rainer Maria Rilke ur första delen av Das Stunden - Buch.
Den passar inte att översätta så det blir originalversionen




Was wirst du tun, Gott, wenn ich sterbe?
Ich bin dein Krug (wenn ich zerscherbe?)
Ich bin dein Trank (wenn ich verderbe?)
Bin dein Gewand und dein Gewerbe,
mit mir verlierst du deinen Sinn.

Nach mir hast du kein Haus, darin
dich Worte, nah und warm begrüssen.
Es fällt von deinen müden Füssen
die Samtsandale, die ich bin.

Dein grosser Mantel lässt dich los.
Dein Blick den ich mit meiner Wange
warm, wie mit einem Pfühl, empfange,
wird kommen, wird mich suchen, lange -
und legt beim Sonnenuntergange
sich fremden Steinen in den Schoss.

Was wirst du tun, Gott? Ich bin bange.

Lättsmält men mycket närande

Resa med Rilke. Paris, Capri, Skåne.
Av Mirjam Tapper . Dikttolkning: Martin Tegen
Mirjam Tapper reser i Rilkes fotspår och "känner in" de miljöer han vistades i. Och de är många. Ständigt arbetande och på resande fot. Ensam. Av egen fri vilja.
Hustrun, Clara, fick sörja för sig och deras dotter, Ruth, på egen hand.
Rilke förstod kvinnor. Många förälskade sig i honom, men det blev aldrig några lyckliga förhållanden.
Lou Salomé - "den blonda besten hos Nietzsche" - en äventyrlig kvinna äldre än Rilke, var den som satte djupast spår hos honom. Kanske för att hon var den som brutalt gjorde sig kvitt honom och dessutom var hans skarpaste kritiker. Kanske trodde han också att hon skulle bli någon sorts mor åt honom och ta hand om honom. Han kunde inte haft mer fel.
Jag har aldrig förstått mig på Rilke, men jag måste säga att jag har läst Resa med Rilke med stor behållning. Man kan inte undgå att bli fascinerad av en så märklig människa. Intressant, men inte särskilt sympatisk.
Och det var Ellen Key som introducerade honom i Sverige. Och det är meriterande i sig.

Jag kände mig i alla fall lite uppmuntrad när jag plötsligt träffade på en diktstrof av Rilke som jag tyckte mig förstå. Tror jag i alla fall.

Der Tod is gross
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt es zu weinen
mitten in uns.

Jag fortsätter mina Rilke- försök. Malte Laurids Brigge, kanske?
Och antagligen vore det intressant att fördjupa sig i Lou Salomés liv också