onsdag 30 december 2009

Julklappsböcker





Från vänster till höger:
Milka Bajic Poderegin, The Dawning - en rekommendation från personalen på Waterstones bokhandel vid Piccadilly.
Elizabeth H. Winthrop December - köpte jag i julklapp till mig själv efter att ha läst om Camelias kyliga vintertema. Dessutom är den snygg utanpå och är med i Richard & Judy Book Club. Och så är det ju onekligen demember.
Robert Goddard, Found wanting - en produktiv gammal kärlek som dottern uppmuntrar.

Du är din generation av Elaine Bergqvist


Elaine Bergqvist kallar sig retorikexpert. Hon är en klok flicka, född 1981, "en curlad 80-talist" för att låna hennes eget uttryck, som redan 2008 skrev bestsellern Härskarteknik: den fula vägen till makt.
Du är din generation handlar om generationerna från 30-talet till och med 90-talet. Skarpsynt och humoristiskt benar Elaine Bergqvist ut vad som är det generationsspecifika; hur man klädde sig, vad man läste, filmer man såg, musik man lyssnade på, hur man uppfostrades, typiska ord och uttryck, vad man lekte, o. s. v. (Tänk, att Monopol började spelas på 30-talet av de så kallade Välfärdsresenärerna! )50-talisterna kallas Åsiktsgenerationen; 70-talisterna Konsensusgenerationen och att 60-talisterna anses vara flummiga är ju ingen nyhet
EB har intervjuat många människor i olika åldrar och hon har läst åtskillig litteratur. Hon är medveten om att hon generaliserar kraftigt och det är upp till var och en att känna igen sig eller inte. Skillnaderna mellan generationerna anses för det mesta vara ett problem, rent av en klyfta, men EB anser att de ska ses som något värdefullt som tillför kompetens.
I slutordet varnar hon för den åldersdiskriminering som brer ut sig i Sverige. Man ser inte vad du kan. Man ser bara hur gammal du är. "Diskriminering är inget nytt, men i olika tider tar den olika former" slår EB fast.
En väldigt roande bok, rappt skriven, och man kan säkerligen le igenkännande vilken generation man än råkar tillhöra. Både åt sin egen generation och åt andras - inte minst de egna barnens
...

tisdag 29 december 2009

The Dawning av Milka Bajic Poderegin

I en dal mellan höga berg i Montenegro under inflytande av såväl ottomansk som österrikisk kultur ligger staden Plevlje. Där utspelar sig släkthistorien i The Dawning genom tre generationer från 1860-talet fram till Första Världskriget. Man följer människorna i vardag och fest, sorg och glädje, liv och död. Folkdräkter, folkseder och folkdanser beskrivs målande liksom frierier, äktenskapskon-
tr
akt, affärstransaktioner, arvsförfarande och allt som hör livet till. Författarinnan låter oss uppleva slåttern ur barnens synvinkel och det blir en livfull tilldragelse där man hör liarnas schvischande, känner doften av nyslaget hö och deltar i skördefolkets raster med matsäck, dryck och sång. Det råder stora skillnader mellan samhällsklasser, män och kvinnor, kristna och muslimer, landsbor och stadsbor, bönder och köpmän, öst och väst, gammalt och nytt. Kvinnornas liv engagerar och upprör. Särskilt de gifta kvinnornas. En svärdotter ska passa upp alla - inklusive barnen - från tidig morgon till sen kväll. Hon är totalt ofri och saknar alla rättigheter, men lyckas ibland med klokhet och list uppnå en viss ställning. Kvinnor föraktas och anses söndra. På samma gång klarar sig ingen utan dem. Men solidariteten mellan kvinnor oavsett klass, etnicitet, nationstillhörighet och religion är påtaglig. De delar varandras villkor som döttrar, hustrur och mödrar under hårda förhållanden.
I familjen Kovic finns tre söner. Stevo, den äldste, är klok, politiskt och socialt intresserad och arbetar för ett serbiskt uppror för friheten. Janko, mellanbrodern, är en utåtriktad diplomatiskt begåvad man som umgås lika lätt med österrikare som turkar. Han är öppen för nyheter och vill att barnen ska få utbildning - även flickorna. Petko, lillebror, är konflikträdd (om det inte gäller att prygla hustrun) och utvecklas till en osympatisk lätting.
Jelka, Jankos hustru, är inte av lika fin släkt som Janko själv vars släkt har mycket gamla anor. Jelka är den man sympatiserar allra mest med i berättelsen. Hon är intelligent, vacker och livfull och vinner den nya släktens tillgivenhet och förtroende. Man delar hennes glädjeämnen, sorger och och tunga arbete. Hon är stark , men ibland sviktar hon, mänskligt nog. Genom människorna i och runt släkten Kovic levandegörs ett stycke av Balkans lika dramatiska som röriga och våldsamma historia.
Författarinnan Milka Basic Poderegin föddes i Plevlje 1904. The Dawning är hennes enda roman och den var tänkt att vara första delen i en trilogi. Men författarinnan dog i London 1971 och ligger begravd i Plevlje. Den starka närvarokänslan beror kanske av att berättelsen bär det självupplevdas prägel. Att under några dagar förflyttas i tid och rum till Balkan ca 1860 - 1914
har varit en djupt engagerande upplevelse. Ibland har jag associerat till Stilla flyter Don (Sjolochov) som ju till viss del utspelas vid samma tid fast i Ryssland. Kvinnornas villkor är desamma och jag tycker att Janko kan påminna något om den vackre kosacken Grigorij. The Dawning skulle göra sig utmärkt som film. Stilla flyter Don var en helt fantastisk gammal, svart-vit (?) film som varade i många härliga timmar.

måndag 28 december 2009

A serious man av Joel och Etan Coen








"Receive with simplicity everything that happens to you" (Rashi). Motto för filmen.


Larry Gopnik, judisk-amerikansk fysikprofessor, i bröderna Coens senaste film , A serious man, har en närbesläktad olycksbroder i den bibliske Job. Allt drabbar honom och han förstår inte varför. Han söker svar lite varstans, bland annat hos ett antal rabbiner som varken är särskilt intresserade eller har någon hjälp att erbjuda. Många frågor blir det men inga svar och man har mycket att tänka på när man lämnar biografsalongen.
Tiden är 60-tal och platsen en tråkig förstad till Minneapolis, en miljö och en tid som bröderna Coen känner till från sin egen uppväxt. Det är välgjort, vackert, fult, humoristiskt, vemodigt, intelligent och alldeles lysande. Kanske missar man en del om man inte är insatt i judisk föreställningsvärld, men det är inte säkert att det betyder så mycket i det stora hela.
En sak är klar och det är att filmen förtjänar att ses flera gånger

lördag 19 december 2009

K2 på liv och död

Att se ubåtsfilmer och läsa böcker om bergsbestigning är bland det mest spännande man kan göra. Aldrig skulle jag våga vare sig det ena eller det andra.
För Fredrik Sträng, 32, äventyrare och dokumentärfilmare, började bergsklättringen i Kilsbergen i Närke. Därefter blev det Kebnekaise och nu senast i august 2008 K2, världens näst högsta, vackraste och farligaste berg. Däremellan klättrade han 2006 de sju högsta topparna på sju kontinenter under mindre än sju månader.
Boken K2 på liv och död handlar om den ödesdigra klättringen mot K2:s topp och vad som hände när elva personer fick sätta livet till på grund av dåligt väder, slarv, obetänksamhet, äregirighet och oförsiktighet. Fredrik Sträng kan konsten att låta förnuftet råda hellre än att riskera livet för att nå en topp. Till exempel K2:s. Han vände om i tid. Magkänslan är något en klättrare ska lita på och man ska inte chansa. Vet man att man bör vara uppe på K2:s topp senaste klockan två på dagen för att hinna klättra ner innan det blir mörkt så ska man rätta sig efter det. Även om det innebär att det bara blir ett s. sk. toppförsök. Och det är under klättringen neråt de flesta olyckorna sker.
Det är mycket spännande att läsa om klättrarnas ”vardag”, hur de kastas mellan hetta och iskyla, strålande sol och svart natt. Ishackor, rep och bambustavar är livsviktiga för överlevnaden. Det är inte frågan om att leva på berget. Det handlar om överlevnad. Allt beskrivs detaljerat och närvarokänslan är påtaglig. Vätskebrist, syrebrist och överhettning påverkar koncentrationsförmågan. En av klättrarna testar sig med sudoku för att se hur den kognitiva förmågan påverkas beroende på höjden över havet.
Stark nedkylning och förfrysning är också något som förekommer. En kraftigt nedkyld person som ska tinas upp får stark smärtlindring eftersom det är en smärtsam process.
Mathållningen är intressant. Alla har olika idéer om vad som är nyttigt att äta för just dem. Men på hög höjd fungerar inte kroppen och matsmältningen som vanligt. Över huvud taget så träder de olika deltagarnas personligheter fram på ett mycket tydligt sätt – på gott och ont.
Fredrik Sträng har kritiserats för att han påpekat hur äregirighet och kommersialisering påverkar klättrarna på K2 och driver dem till onödigt chanstagande. Lokala höghöjdssherpas saknar kvalifikationer men de är i starkt behov av pengarna.
Vad driver då människor att riskera liv och lem i de oländiga bergen? Och frysa och fara illa?
-Livslust och dödsångest får mig att fortsätta äventyren, säger Fredrik Sträng.
Livslust och dödslängtan låter det väl snarare som.

tisdag 15 december 2009

Vintermat av Sanna Töringe


I den strida strömmen av kokböcker är det då och då möjligt att vaska fram en och annan pärla.

Vintermat av Sanna Töringe och fotografen Helena Toresdotter är en sådan sällsynt klenod.

Recepten är raffienrat enkla - mulligatawnysoppa, hippiemüsli, snabblagad fikonmarmelad, saltbakade jordärtskockor, fulländad potatisgratäng (6 dl grädde, 6 dl riven cheddar...), allhelgonafläsk och gyllene pumpor - rena poesin!

Den som vill vara märkvärdig och göra sig till kan knåpa ihop en kransekagekorg. Varför nu någon skulle vilja göra det?

Boken inleds bildmässigt med ett frostigt nyponsnår och avslutas med januaritrötta tulpaner -så vackra i sitt dekadenta förfall -vårvintergädda och pärlhyacinter i kruka.

Sparsmakat och elegant! En njutning för öga och gom.





Se till mig som liten är av Kaj Korkea-aho

Kasper, 23, truckförare på en korvfabrik och mognare än sina år, friar till Lina, 19, studerande och ganska barnslig. Överbeskyddad, kanske? Hon är enda barn till Jan-Erik, en sympatisk, olycklig man som lider av Parkinsons sjukdom och , Ann-Marie, som omedelbart får alla varningslampor att lysa. Hon är fanatiskt religiös och har inrett en helgedom i ett litet rum i vindsvåningen. Ännu en madwoman in the attic. Hit drar hon sig tillbaka för timslånga böneseanser bland alla krucifixen som täcker väggarna. Dottern Lina är på god väg i moderns fotspår. Tillsammans besöker de Sinaikyrkan där pastor Jakobs ord är lag i församlingen. Miljön är en by i Österbotten och även om man känner sig förflyttad bakåt i tiden så förekommer både SMS och Facebook.
Kasper funderar över ärftligheten, men Lina är starkare än någon kan tro. Kärleken till Kasper får henne att ifrågasätta och trotsa. Priset hon betalar är högt. Mycket högt.
Skuld och skam är ett tema i boken. Lina dras med sina gnagande skuldkänslor och Kasper lider av ett sjukt samvete för en händelse under skoltiden.

Bokens omslag visar på två - nej, tre! - symboler i berättelsen: Det levande trädet som spunnits in i ett florstunt nät vävt av krälande maskar och TV-mastens röda öga som en erinran: Storebror ser dig.
Kaspers arbetskamrat Porno är den som erbjuder de förlösande skratten - bokstavligen och bildligen. Kasper behöver vänskapen, de råa skämten och omtanken. Porno står också som hälsosamt anarkistisk motvikt till den unkna kyrkan som fängslar och kväser.

Kaj Korkea-aho har skrivit en mycket tungt vägande debutroman. Han är född 1983 och har tidigare skrivit sketcher för radio, TV och webb. Han är ena halvan av humorduon Pleppo Toy.
Hur ska det gå för den unge författaren i fortsättningen? Är det bra att börja så här bra?
Man kan bara varmt önska lycka till!

Adress till Kaj Korkea-ahos blogg på Söderströms hemsida: http://www.soderstrom.fi/Blog.php?id=29











torsdag 10 december 2009

Jaquette Liljencrantz. Ett romantiskt kvinnoöde

Sammanställt av Ture Nerman. 1965. Dynamit i blått biblioteksband. På väg att skatta åt förgängelsen

Baronessan Jaquette Liljencrantz föddes 1845 i Arvfurstens palats i Stockholm. Och sedan bar det bara utför. JL var ett nervöst och sjukligt barn (något hon också visste att utnyttja), men hon hade det ändå förhållandevis bra fram till moderns död när flickan var nio år. Fadern var en upptagen man och förströdd far. Bröderna var tyranniska, elaka och okänsliga. 1869 rymde JL till Köpenhamn. Fritz von Dardel nämner skandalen i sina Minnen och talar om JL som den unga damen som har gjort sig ” känd för sin excentricitet och ett genom romanläsning överspänt sinne”. Har vi hört det förut?

JL träffar den nittonårige norske studenten Anton, blir gravid, föder en som som lämnas bort och dör. Anton åker hem till familj och fästmö i Bergen och det hjälper inte att JL åker efter och gör livet surt för honom i sina försök att tilltvinga sig giftermål och upprättelse. Hon får åka tillbaka till Köpenhamn. Där möter hon nästa knöl som lurar av henne en stor summa pengar av hennes snabbt krympande förmögenhet. JL blir kvinnosakskvinna. Blir någon förvånad? Hon kämpar för ensamma mödrars rätt och kvinnlig rösträtt.Hon har också blivit socialist och möter bl. a. den jämnårige blivande agitatorn August Palm som också låtit sig inspireras av det danska arbetarpartiet. Dessutom arbetar JL som lyrikuppläserska. Hennes uppfinningsrikedom och företagsamhet är det inget fel på. Och inte heller på uthålligheten. JL gifter sig så småningom med en socialistisk tidningsredaktör, får en son och blir ganska snart änka. Hon dör 1924 blind, sjuk och ensam. Hon får en storstilad begravning och hylla s av det danska arbetarpartiet som en idealist och martyr. Bättre för sent än aldrig.

Ture Nerman har läst opublicerade memoarer och de fyra publicerade häften i vilka JL berättar sin kärlekshistoria med lille Anton. Hennes öde griper hårt. Visst är det en partsinlaga och det är inte säkert att hon alla gånger är så sympatisk (det har hon inte råd med). Men JL är säkert språkrör för många andra olyckssystrar. Hon är inte nådig i sina omdömen; hon berättar kärvt och enkelt och hon känns förundransvärt modern.



söndag 6 december 2009

Metod vid textsamtal

Malena Forsare, kulturjournalist och lärare på kursen Skrivande som metod och gestaltning på Malmö Högskola, K3, ledde torsdagen den 3 december ett seminarium om metodik vid textsamtal på Stadsbiblioteket i Lund.
Skrivande och läsande hör intimt samman och lusten att skriva är något grundläggande. Vi vill lämna spår efter oss och berätta om hur vi sett på vår värld. Malena refererar bl. a. till boken Lusten att skriva av Julia Cameron; Skriva för att lära av Olga Dysthe och Skriv - en bok om att skriva av Bente Clod. Författarskolan av Göran Hägg nämndes också.
Vad det gäller textsamtal hänvisar hon till den dialektiske franske litteraturkritikern Paul Ricoeur som talar om "respons" i stället för "kritik". Man ska ha en positiv inställning när man närmar sig något som någon annan delat med sig av i en text.
När man ska diskutera en text börjar man med att någon refererar innehållet - utan att avge några värdeomdömen. Skribenten sitter tyst för att inte hamna i försvarsställning.
Man tar upp speciella delar av texten som gjort intryck på ett eller annat sätt. Hur påverkar texten läsaren? Vilka känslor väcks? Eller inte?
Ricoeur talar om konstruktivt "lyssnande" och en kritisk "misstanke". I varje text finns en given mening och en dold och man når den dolda genom den givna. Den som tolkar närmar sig den dolda meningen genom en gissing som prövas. Tolkningen är enligt Ricoeur en nyskapande akt.Det som tolkas är inte det som finns "under" texten utan "framför" den, d.v.s. den värld som texten öppnar för sin läsare. Metoden med respons som grund för textsamtal presenterade Paul Ricoeur 1965 i en essä, "Om tolkningen".
En utmärkt introduktion till Paul Ricoeur finns i Res Publica 1987:9.
Därefter gick vi igenom några dikter ur den finlandssvenska poeten Tua Forsströms diktsamling Snöleopard (2003) rad för rad; mening för mening; strof för strof. Malena menar att ett bra sätt att närma sig en dikt är att isolera och läsa en rad i taget och täcka över de andra.Genom koncentrerad läsning - och omläsning - öppnar sig dikterna. När poesin skrivs är också den språkliga uppmärksamheten skärpt.
Mycket utav denna metod vid textsamtals kan användas i läsecirklar.
Eftermiddagen ägnades åt lästips och diskussion om verksamheten kring skönlitteratur vid de skånska biblioteken.
Seminariedeltagarna var rörande överens om att vi behöver dagar som denna både som stimulans och kompetensutveckling. Vi behöver teoretisk input. Oftare. Den teoretiska överbyggnaden är otroligt viktig i det dagliga arbetet.

Sånt man bara säger

Helena von Zweigbergks senaste bok har titeln Sånt man bara säger. Det är den 15-årige desillusionerade Jonas som ofta använder det uttrycket i samtal med moster Sussie. Hon är den som berättar, men jag tycker att Jonas är den egentlige huvudpersonen i romanen. Jonas´mamma, Louise, har råkat i trångmål och som den naturligaste sak i världen lämpar hon över sonen på sin fem år äldre storasyster. Jonas speglar de båda systrarna och deras handlande och tvingar dem att konfrontera både honom, sig själva och varandra. Morföräldrarna finns också. Morfar är djupt bekymrad över barn, barnbarn och en hustru som är på väg in i senilitet. Alla vacklar under sina individuella bördor. Sussi, 53, har egentligen lämnat världen och flytt ut till en liten ödsligt belägen stuga på landet för att få vara ifred och hämta sig efter en brusten relation och en anställning som slutat i utköp. Men verkligheten tränger sig på och hon är inte för inte ansvarstagande storasyster. Motvilligt tar hon itu. Syskonrelationen skildras med psykologisk trovärdighet liksom tonåringens vilsna förhållande till den skrämmande vuxenvärlden; mamma, moster, morföräldrarna, skolan och socialarbetarna.
Det handlar om vanliga människors vardag. Lussan är en ganska förströdd och egoistisk mamma på sätt och vis och hon litar lite väl mycket på att Sussie agerar fallskärm. Men båda har Jonas´bästa för ögonen när det verkligen gäller. Familjen är familjen, men man kan ju tycka mer eller mindre om varandra. Realistiskt och föga glamoröst och det är väl det som gör att det känns äkta.

fredag 27 november 2009

Nutidsromantik

Ehrenberg, Maria, Nutidsromntik. Från Maeve Binchy till Marcia Willett.Ny, omarbetad och utökad upplaga av Romantik för ”vuxna flickor” från 1999.
Den nya upplagan har fått ett nytt förord och under rubriken Genreavgränsningar finns ett nytt avsnitt om Chic lit. Ett helt nytt, intressant och roligt kapitel heter Herrgårdar och stadsvåningar. I det kan man bl. a. läsa om Mathilda Malling, född Kruse, från Sösdala, Fanny Alving och Annie Åkerhielm. De är i gott (och fint!) sällskap med Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Victoria Benedictsson
Slutet av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet tycks ha varit en händelserik tid vad det gäller kvinnor och litteratur och det är verkligen på tiden att dessa författare lyfts fram i ljuset igen. Maria Ehrenberg gratulerar de bibliotek som inte har gallrat dessa författare som är väl värda att läsa.
I Nutidsromantik har några författare strukits (dock utan att för den skull ha förlorat sitt läsvärde) och andra har tillkommit. Anita Brookner och Angela Huth har till exempel utgått medan Erica James, Robin Pilcher , Meg Cabot och Adriana Trigiani med flera har tillkommit. Katie Fforde finns med i båda romantikböckerna, men har - konstigt nog - ännu inte översatts till svenska.
Och – tack och lov! - Aga-spisen finns kvar! Denna gamla fantastiska spis som eldades med koks och hade stora, välvda ”lock” ovanpå. Om det bra inte stormade så att lågan slocknade spred spisen en ljuvlig värme under mörka vintermorgnar. Uttrycket Agasagor får sin förklaring.
Nytt i Nutidsromantik är också hänvisningarna till filmatiseringar, TV-inspelningar, DVD-inspelningar och hemsidor. Maria Ehrenberg har stenkoll på film av alla slag. Och med tanke på den snabba utvecklingen borde det kanske inte gå tio år innan nästa utgåva kommer?

Man ska inte heller kasta Romantik för ”vuxna flickor” för här finns alltså uppgifter som inte är med i den nya upplagan. Dessutom är det ju i sig ett tidsdokument. Nutidsromantik är en associationsrik idékälla och en uppslagsbok. Man får begreppen utredda och sorterade: man får historik och tips på vidareläsning. Boken lämpar sig för såväl bibliotekarier som vilken annan läsande människa som helst.

Jul med Ernst

Kirchsteiger, Ernst, Jul med Ernst
Mat, blommor & fix

Själva Ernst börjar redan på omslaget. ( Försättsbladet hade varit ett bättre omslag.) Matdelen är bra. Enkla recept med inte så många eller konstiga ingredienser.
Men i blomdelen blir det värre. Att lägga amaryllisen på ett fat eller sätta julrosen i en hink känns inte som någon innovation, precis. Och vem har övervintrad mangold?
Fix-delen är inte heller någon höjdare. Ta till exempel den improviserade gran som görs av björkvidjor som sätts i en ring i en utekruka och snörps till i toppen och kläs med grankvistar som sticks i underifrån. I toppen sätter man ett äpple. Om man gör två sådana granar kan man ha en på ömse sidor om trappan. Jättefint!
Men det magra lingonhjärtat tycker jag om! Man böjer till ett hjärta av ståltråd och klär det snålt med lingonris. Det känns som en befriande motvikt till allt onödigt överflöd i signad juletid.
Förlåt, Ernst.

Sticka i romantisk lantstil


Pantzar, Inga Wallöe, Sticka i romantisk lantstil
Är man född på landet blir man lätt misstänksam av en sådan här titel.
Romantisk, OK, eller lantstil, kanske det. Men romantisk och lantstil blir väl ändå too much? Svar: Ja, helt klart. Visserligen har inspirationen kommit från engelsk landsbygd och allt ser ut som Foyle´s War och 40-tal (ja, utom hundtröjan Ludvig, vill säga) och det förklarar ju en del.
Man kan sticka den plisserade kjolen Signe; man kan virka guldmössan Ingrid i Madeira Lamé och blomsterscarfen Lisen stickas av allt överblivet garn. Till hästen stickar och tovar man ett täcke och till festen gallervirkar man ett halsband.
För att inte tala om alla dessa blommor – spiralblommor, rosettblommor, platta blommor, fylliga blommor, enkla blommor, miniblommor. Den snygga, charmigt fräkniga modellen, typ Fergie, lutar sig mot faluröda ladugårdsväggar, stubbar och skrovliga trädstammar och ser allmänt dekorativ ut. Pärmens insidor pryds av mulliga rosor som mest påminner om pioner.
Det bästa i den här boken är recepten på den engelska fruktkaka, som det är alldeles rätt tid att lag till nu för att den ska hinna mogna till jul och på de 15 sconsen med grädde och socker i som man ska äta med clotted cream och jordgubbsmarmelad .
Men visst är det roligt att bläddra i den lilla läckra boken och glädja sig åt allt man inte behöver sticka. Eller virka.

tisdag 24 november 2009

Augustpriset

Hurra! Han fick det, Steve Sem-Sandberg!

Och inte nog med det! Han kommer till Kulturhuset i Hässleholm tisdagen den 26 januari kl 19 och berättar om De fattiga i Lodz.

söndag 15 november 2009

Broarna i Madison County

Omsedd - åtminstone till vissa delar - film: Broarna i Madison County från 1995 efter romanen med samma namn av Robert James Waller. Jag minns att jag då tyckte att filmen var ganska tråkig och boken är jag inte säker på att jag någonsin läst. Nu tyckte jag att problematiken var lite intressant och att det var riktigt roligt att se barnens sippa reaktioner på moderns kärlekshistoria.
Föräldrar förväntas per definition inte vara behäftade med något kärleksliv
.
Men Clintan, Clintan. Med ungefär lika mycket sex appeal som en hyvlad tretumsplanka. Precis som 1995. Meryl Streep ficka ta hand om hela ruljansen. Precis som 1995. Och visst hade Rosemont Bridge varit mycket vackrare utan cykelstället?
Det blir till att läsa boken, tror jag. Och tänka bort Clintan.

Torsdagen (12/11) med Merete Mazzarella

Efter lite gnissel i starten kom Merete Mazzarella högvarv i en timmes tid. Sällan har en timme gått så fort. MM är en lysande kvick och sprirituell föreläsare som elegant glider från ämne till ämne och formulerar tankar och åsikter med avundsvärd träffsäkerhet. Ämnet för kvällen var Fredrika Runeberg och Zacharias Topelius och de biografier MM skrivit om dem. Innan hon rev martyrskapet av Fredrika Runeberg och avslöjade hur de tre döttrarna körde med sin stackars far Zacharias Topelius hann hon med att berätta om två av sina tidigare böcker, Linjer mellan stjärnor och Den goda beröringen. Den senare titeln gillar hon inte. Undertiteln: Om kropp, hälsa, vård och litteratur är bättre.
Fredrika Charlotta, född Tengström
En nationalskalds hustru. Det är titeln på den biografi som Merete Mazzarella skrev på uppdrag av Svenska litteratursällskapet i Finland till 200-årsminnet av Fredrika Runebergs födelse. Vi bör vara försiktiga med att moralisera över äldre tiders kvinnosyn tycker MM. Johan Ludvig Runeberg har kommit att framstå som en mansgris genom att Fredrika Runeberg gjorts till alla förtryckta kvinnors skyddshelgon. Hon togs på entreprenad av Märta Tikkanen enligt MM. Och visst passade FR upp hela tiden och födde (trots sin förlossningsskräck) åtta barn, hade överseende med makens romanser med andra kvinnor och satt oförtröttligt vid hans sjuksäng efter slaganfallet 1863 som gjorde honom sängliggande i 14 år. Han var en sur, otålig och ljudöverkänslig patient och när Fredika skulle vända blad i högläsningsboken fick hon gå ut i angränsande rum. Men Fredrika var en driftig kvinna. Hon var journalist och blev den första kvinnliga tidskriftredaktören i Finland. Hon skrev den första historiska romanen, Fru Catharina Boije och hennes döttrar femton år innan Topelius kom med sin.
Finlands sagofarbror Zacharias Topelius hatade från tid till annan Finlands barn. Uppmärksamheten blev honom övermäktig. Ingen saknad, ingen sorg heter biografin som MM skrivit om honom. Den skildrar en dag i ZT:s liv strax innan han ska fylla 80.
Han är änkling med tre sinsemellan mycket olika döttrar. Det de har gemensamt är att de alla hunsar sin far, var och en på sitt sätt. De till och med kontrollerar hur hans mage sköter sig...
Han å sin sida är en riktig kycklingmamma som oroar sig över sina döttrar. Särskilt då den ogifta, nervösa och olyckliga Toini.
Merete Mazzarella för de båda författarna närmare oss i tid och rum och gör dem till levande människor inte alls olika oss andra trots allt.

Nästa år kommer en ny bok av Merete Mazzarella. Resa med rabatt heter den. Den handlar om hur livet ter sig när man plötsligt blivit pensionär och får rabatt på biljetten och ingen undrar hur det egentligen är möjligt. Varför frågar ingen efter legitimationen?
Varför är det så viktigt med legtimation i ena ändan av livet men inte i den andra???

måndag 9 november 2009

The Stone Angel

För många år sedan läste jag en jättebra bok som heter Marmorängeln av den kanadensiska författarinnan Margaret Laurence. Jag minns att jag gillade den gamla ampra damen som är över nittio år och som sonen och svärdottern vill lämpa över till ett vårdhem. Hagar Currie Shipley blir rasande när hon ser petuniorna utanför vårdhemmet. "I hate Petunias!" rasar hon. Men hon tänker ju i vilket fall som helst inte stanna på Silver Elms så det kan göra detsamma.

Nu har jag sett filmen med Ellen Burstyn i huvudrollen. Den är mycket stark. Och Ellen Burstyn är plågsamt äkta. Min bild av Hagar (namnet är säkert valt med omsorg) blev delvis en annan. Hon är fortfarande samma gamla bitska dam, men hennes komplicerade personlighet blir så tydlig. Hagar är sin oförsonlige faders envisa dotter och hon får betala ett högt pris för sina felval och misstag.
Eftersom The Stone Angel finns i min bokhylla i ett gammalt pocketex blir det ingen annan råd än att jag får läsa om den. När jag slår upp den står det som motto ett favoritcitat av Dylan Thomas: Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.

måndag 26 oktober 2009

Från Lark Rise till Candleford


Ny engelsk TV-serie i 10 delar. Den började i Svt1 i söndags
(25/10) kl 18.15.
Flora Thompson (1876 - 1947) har skrivit Lärkans flykt till Candleford som ligger till grund för serien. Lark Rise to Candleford kom ut 1938 och översatt till svenska 1984. Första avsnittet bådar gott. Ibland gick tankarna till och med till Thomas Hardy. Så bra var det.
Det lilla fattiga Lark Rise kämpar som David mot det större och rikare Candleford/Goliat.
Det var då det. Och ikväll hördes i Rapport att lilla Malung kämpar för sin överlevnad mot närliggande större tätorter. Fast nu gäller det andra saker än avgifterna för telegram, vilket var ämnet för första avsnittet av Från Lark Rise till Candleford.
Repris SVT24 30/10. Jag tror att jag ska se om det...

Oryx och Crake av Margaret Atwood



Det är svaret på citatfrågan.
Oryx och Crake är en kuslig (och ibland rolig) dystopi som i många stycken ligger nära i tiden. Och vissa avseenden är vi redan där.
Doris Lessing har också skrivit dystopiska SF-romaner och Jeanette Wintersons Stengudarna (2009) hör hemma i samma genre.
Läs mer: http://www.jeanettewinterson.com/

torsdag 22 oktober 2009

Vilken bok?

Några citat:

Ni mixtrar med livets byggstenar. Det är omoraliskt. Det är... helgerån.

"Håll fast vid orden", uppmanar han sig själv. De udda orden, de gamla orden, de sällsynta. Kornisch. Norna. Serendepitet. Teorb. Slipprig...

Det är kanske en krokodil som har rymt från en avsomnad kubansk handväskodling och är på väg norrut längs kusten.

Ingenting är värre än förra årets adjektiv.

Hon tyckte om att äta med fingrarna, hon avskydde bestick. Varför stoppa ett stort stycke vass metall i munnen?

Hela kroppen kändes som en stukad tå, domnad men samtidigt värkande.

Man kan utläsa mycket om en person med hjälp av deras kylskåpsmagneter, fast när det begav sig hade han inte tänkt så mycket på dem.

Författaren är mycket känd och har skrivit böcker i flera genrer; skärpt, rolig och vass. Och vilken fantasi! Svar en annan dag

måndag 19 oktober 2009

Augustprisnomineringarna

Varken
Alfvén, I, När förnuftet sover
eller
Pleijel, A, Syster och bror
eller
Fagerholm, M, Glitterscenen
eller
Claeson, S, Än jublar fågelsången
eller
Coelho Ahndoril, A, Mäster
eller
Hansson, C, Med ett namn som mitt
MEN
Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz.
Han gästar Kulturhuset i Hässleholm tisdagen den 26 januari kl 19 - tillrest ända från Wien där han bor under en tid framöver.Augustpriset delas ut måndagen den 23 november.

tisdag 13 oktober 2009

Atiq Rahimi

Tålamodets sten av Atiq Rahimi. Leopard förlag 2009.
Ett kammarspel nära besläktat med den grekiska tragedien. Förtätat, klaustrofobiskt och starkt berörande. Författaren föddes i Kabul 1956 och är numera bosatt i Frankrike. 2008 fick han Prix Goncourt för Tålamodets sten som översatts till svenska av Åsa Larsson.
En ung kvinna vakar över sin medvetslöse, svårt skadade man i ett litet rum med bara ett fönster. Hon flyttar kulorna i sitt radband efter hans andetag. Allt emellanåt läser hon verser ur Koranen.
Så småningom övergår kvinnan till att berätta händelser ur sitt eget liv. Hon har blivit bortgift av sin familj och mannen har aldrig egentligen sett henne eller varit intresserad av henne som människa. Till slut avslöjar hon det mest förbjudna. Någonstans hoppas hon väl på en reaktion från mannen i sängen. Slutet skall inte på något sätt avslöjas, men en sak är klar och det är att det kan tolkas på olika sätt. Total katastrof? Eller kanske ett rent mirakel?
En fantastisk bok, helt enkelt, skriven på ett enkelt avskalat språk. Det är mycket innehåll på 130 sidor.

fredag 2 oktober 2009

Läs eller lyssna till Per Svenssons inlägg i biblioteksdebatten Obs i P1 fredagen den 2 oktober kl. 13.45!
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=503

Litteraturhistorikern Britt Dahlström
gör en historisk tillbakablick och drar slutsatsen att man inte ska ge sig på bibliotekets hjärta: boksamlingarna!
Läs eller lyssna:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=3140441

Intressant med debatt om biblioteken. Synd att allmänheten tiger still.


onsdag 9 september 2009

Vilhelm Ekelund 1880 - 1949

Den 3 september var det 60 år sedan den skånske diktaren Vilhelm Ekelund dog. Alla har väl läst om de trötta kastanjeträden och de simmande vita ranunklerna, men vem visste att författaren egentligen heller ville kalla sig aforistiker än diktare? Och varför det? När man skriver så underbara dikter? Plötsligt slår det mig också att det är lite av samma stämning i Kväll i inlandet (Tyst gåtan speglas) av Harry Martinson och dessa två dikter av Vilhelm Ekelund. Fast att de är så olika på andra sätt.
I en intressant understreckare i SvD berättas om den motvilligt moderne lyrikern VE som längtade tillbaka till en svunnen idyll och som drevs till skapande av en känsla av brist, längtan och ångest. Tågresan, som betyder uppbrott, är ett ofta återkommande motiv hos VE liksom hemlösheten. Läs vidare:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3458381.svd

Vilhelm Ekelund hade helt säkert krävt att få delta i den Kattfestival som går av stapeln på Markan i Hässleholm fredagen och lördagen den 7 och 8 november. Jenny Wesséus håller i tåtarna. Som vanligt. Men först frågar hon sina katter och Ninja.

Litteraturteori. Två nya böcker


Litteraturen i mediesamhället heter en nyutgiven bok av Ann Steiner.
Den ger en samlad bild av den samtida bokmarknaden (som hela tiden förändras) och sätter in den i ett historiskt perspektiv. Man läser om författarens villkor – inte minst de ekonomiska, förlag, bokhandel, nätbokhandel och bibliotek. Ett intressant kapitel ägnas åt läsaren.
Här hänvisas bl. a. till ett avsnitt i Vidden av en fot av Aris Fioretos (nu aktuell med en ny roman Den siste greken). Kapitelrubrik: Litteraturens biologi. Karin Littau anser i Theories of reading. Books, bodies and bibliomania att läsning är ett möte mellan två kroppar, en av trycksvärta och papper och en av kött och blod. Helt nya aspekter på läsning, alltså.
Över huvud taget så får referenslistan i den här boken snålvattnet att rinnapå varje läs- och litteraturteoriintresserad människa.


Litteratur som livskunskap - tvärvetenskapliga perspektiv på personlighetsutvecklande läsning heter den andra boken. Den tillkom efter ett symposium i Borås i september 2008. Bland medarbetarna märks Johan Cullberg, Owe Wikström, Georg Klein och Merete Mazzarelle. Många av artikelförfattarna föreslår nya forskningsuppgifter och ett återkommande önskemål är att få till stånd en växelverkan mellan textorienterade vetenskaper och de vetenskaper som koncentrerar sig på människans psyke. Förhållandet mellan läsaren och det lästa helt enkelt.
Ur litteraturlistan: Martha Nussbaum, Love´s knowledge: essays on philosophy and literature

onsdag 19 augusti 2009

I septembernumret av Femina finns en läsvärd artikel om en läsecirkel samt lite råd och anvisningar om hur man kan göra när man startar en läsecirkel.
Helt klart är det så att svenska folket läser mer och mer och att man också vill diskutera det man läst. En väldigt trevlig och givande trend.
När man ändå är igång kan man lika gärna läsa intervjun med Inger Alfvén också.
Hennes nya bok När förnuftet sover kommer ut under september. Det är tre år sedan senaste vuxenboken, Mandelkärnan.

torsdag 13 augusti 2009

Ständigt denna Ellen Key

Ellen Key (1849- 1926) - Hanna Paj, som han sade, August - hade ett otroligt nätverk. Helt utan Facebook, sms, mejl eller mobiltelefon. Överallt stöter man på hennes namn och hon hade stort inflytande på sin samtid. Och hon var känd långt utanför landets gränser. T. ex. var hon god vän med arkitekten Frank Lloyd Wrights andra hustru - som inte var hustru egentligen utan sambo. Åtminstone var de vänner tills Ellen Key förebrådde henne att hon lämnat hem och barn för FLW:s skull. Så gjorde man bara inte. Ellen Key är modern i sitt tänkande, men vad det gäller mödrars förhållande till sina barn är hon mycket konservativ. Mor är hemma med barnen. Minst tio år. Basta! Det kommer igen i Anneli Jordahls nyutkomna bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). En fin bok som till vissa delar bygger på Ellen Keys brevväxling med löjtnanten och godsägaren Urban von Feilitzen. Resten har AJ hittat på själv. Titeln är ett citat ur ett av Ellen Keys brev. von Feilitzen hade hustru och fyra barn. Hustrun ägnade sig åt pianospel och försummade barnen som var Feilitzens jordiska mirakel. Han å sin sida försummade Ellen Key. Hon väntade och väntade. På ingenting.
Anneli Jordal har beskrivit Ellen Keys liv och längtan på ett empatiskt och rörande sätt. Den raspiga Ellen Key framstår som en sårbar och egentligen mycket ensam kvinna. Hon hade gott om vänner, bekanta och lärjungar och levde ett intressant liv med föreläsarväskan i ständig beredskap. Och den trogna och beundrande Malin Blomsterberg fanns vid hennes sida så länge hon orkade. Ellen Key var ingen grannlåtskvinna, men det kunde hända att hon festade till det med en fläta. Och mer än en gång oroade hon sig över sin stora näsa och hur hon tedde sig i mannens ögon. Så mänsklig mitt i all sin myndighet.
På muséet i Ystad pågår en mycket fin utställning med Tora Vega Holmströms målningar.
Hon var god vän med den österrikiske poeten Rainer Maria Rilke och brevväxlade länge med honom. Rilke hade introducerats i Sverige av Ellen Key. Och han hade recenserat Barnets århundrade (1900) i tyska tidningar. Ellen Keys namn dyker som sagt upp överallt och i olika sammanhang under en tid som förefaller ha varit mycket spännande, nämligen 1880-talet och några årtionden framöver.

måndag 10 augusti 2009

Margareta Lindholm från Bullaren

Margareta Lindholm - en ny läsbekantskap.
Aldrig tidigare har jag mig veterligen läst något skrivet av någon som bor i Bullaren vid foten av Kynnefjället i Bohuslän.
(Kanske hade jag inte heller reflekterat över att det finns fjäll så nära.)

Jag går över det frusna gräset är titeln på den bok som kommit ut för några veckor sedan och som var det första jag läste av Margareta Lindholm. En tunn liten bok med ett klart, avskalat språk i skarp kontrast mot det dramatiska innehållet som jäser under ytan.
Saga är försöksutskriven från det mentalsjukhus där hon vistats i femton år. Hon hamnar i källaren hos en prästfamilj där hon ganska snart blir prästfruns förtrogna. Saga är underligt enstavig. Så småningom förstår man också varför. Och man förstår också att prästfrun är i behov av någon att tala med. Saga är en ensam och utsatt kvinna som hör och förstår och tar saken i egna händer.
Margareta Lindholm har lidit av afasi och vet hur det är att sakna ord.
Vi är bara besökare här heter förra boken. Den kom ut 2006.
Julia har varit hemlig agent under sitt yrkesverksamma liv och har fort-farande tystnadsplikt. Och det är inte mycket man får veta heller om hennes förflutna. Men man kan ana. Julia är dödssjuk och vet att hon upplever sin sista sommar i en liten stuga vid foten av ett berg i kanten av ett hav. Hon är en mycket ensam människa – fortfarande något av en hemlig agent. Hon står utanför och tittar in. Det är nu hon möter flickan Miranda 11 år. Och tala om ”wonderful frienship!” Men blir så glad. Och inte bara för Julias skull. Miranda behöver också någon som har tid med henne
Margareta Lindholms språk är redan här stramt, rent och vackert. Julia är en människa med stoisk livshållning och hon gör ett starkt intryck. Liksom författarinnan själv som för övrigt är född 1961 och forskar i genusvetenskap i Göteborg.

måndag 3 augusti 2009

Bevingad poet med fötterna på jorden

Tänker man på Victor Hugo när man läser den rubriken?
Jag gjorde det inte. Men jag läste med stort intresse understreckaren i Svenska Dagbladet den 29/7. http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3273153.svd
Min suddiga bild av Victor Hugo blev lite klarare och definitivt annorlunda.

fredag 31 juli 2009

Läsecirklar















Att svenska folket sjunger i kör är ett känt faktum.
Men en ny trend är läsecirkeln. Boksamtalet kommer stort. Det är också fantastiskt att diskutera det man läst med andra. Ofta blir boksamtalen existentiella samtal bortom alla slags gränser. Man tillförs andras synvinklar och uppfattningar och det slutar inte sällan med att man omvärderat sin egen läsning helt eller delvis. Man är nästan aldrig helt överens. I min bokcirkel har det hänt en gång och det var helt oväntat. Vi hade läst Kafka på stranden av den japanske kultförfattaren Haruki Murakami. Alla var helt lyriska. Vi är 8 - 10 stycken i gruppen i åldrarna 20 + till 85+.
Kafka på stranden är berättelsen och pojken Kafka som är 15 år och rymmer hemifrån och slår sig ner på ett bibliotek och får bibliotekarien som älskarinna. I boken finns flygande fiskar och talande katter och elaka människor som heter Johnnie Walker. Man flyttar in i en magisk värld och ingenting förefaller konstigt. Och man vill bara läsa, läsa, läsa...
I Svensk bokhandel nr 12 2009 (Höstens böcker 2009) finns en intressant artikel ocm läsecirklar http://www.svb.se/SvB_papper/2009/nummer_12/artiklar_nr_12/180915
I Klassikerrummet i P1 talades det igår om 1300-talets motsvarighet till Sex and the City.
Man diskuterade Decamerone av Giovanni Boccaccio. En rolig inte alls så tokig idé.
Decamerone kom i ny svensk upplaga 2007 i två delar.




torsdag 30 juli 2009

Mot fyren



Att sitta vid havet och läsa To the Lighthouse (Virginia Woolf) och veta att författarinnans utkiksstrand i St Ives i Cornwall just sålts för stora pengar var en speciell upplevelse. Även i avsaknad av egen fyr att kika på. Glädjande nog finns Mot fyren också i pocket . Översättningen är gjord av Inga-Lisa Munck och Sonja Bergwall.

Inom kort kommer även The Waves i pocket och på svenska.

Virginia Woolf levde 1882 - 1941. Hon har satt djupa spår i litteraturhistorien och hon var också en av grundarna till Bloomburygruppen som bestod av en grupp brittiska intellektuella modernister.

Konstkritikern Ingela Lind har länge varit fascinerad av denna grupp författare, kritiker, ekonomer och konstnärer. Hon har skrivit Leka med modernismen: Virginia Woolf och Bloomsburygruppen. Det är spännande läsning på alla sätt. V Woolf och hennes syster och man levde tillsammans med alla de andra i gruppen ett fritt, ganska barnsligt, mycket intellektuellt och experimentellt liv.
För att se V Woolf från ett annat håll kan man läsa det dagboksurval som nyligen kommit ut på svenska. Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915 - 1941.
Urvalet och redigeringen står en yngre släkting för Anne Oliver Bell.
I dagböckerna möter oss en helt vanlig kvinna med vanliga, triviala, praktiska problem samtidigt som hon periodvis brottas med depressioner.