söndag 6 december 2009

Sånt man bara säger

Helena von Zweigbergks senaste bok har titeln Sånt man bara säger. Det är den 15-årige desillusionerade Jonas som ofta använder det uttrycket i samtal med moster Sussie. Hon är den som berättar, men jag tycker att Jonas är den egentlige huvudpersonen i romanen. Jonas´mamma, Louise, har råkat i trångmål och som den naturligaste sak i världen lämpar hon över sonen på sin fem år äldre storasyster. Jonas speglar de båda systrarna och deras handlande och tvingar dem att konfrontera både honom, sig själva och varandra. Morföräldrarna finns också. Morfar är djupt bekymrad över barn, barnbarn och en hustru som är på väg in i senilitet. Alla vacklar under sina individuella bördor. Sussi, 53, har egentligen lämnat världen och flytt ut till en liten ödsligt belägen stuga på landet för att få vara ifred och hämta sig efter en brusten relation och en anställning som slutat i utköp. Men verkligheten tränger sig på och hon är inte för inte ansvarstagande storasyster. Motvilligt tar hon itu. Syskonrelationen skildras med psykologisk trovärdighet liksom tonåringens vilsna förhållande till den skrämmande vuxenvärlden; mamma, moster, morföräldrarna, skolan och socialarbetarna.
Det handlar om vanliga människors vardag. Lussan är en ganska förströdd och egoistisk mamma på sätt och vis och hon litar lite väl mycket på att Sussie agerar fallskärm. Men båda har Jonas´bästa för ögonen när det verkligen gäller. Familjen är familjen, men man kan ju tycka mer eller mindre om varandra. Realistiskt och föga glamoröst och det är väl det som gör att det känns äkta.

1 kommentar: