Mikrokosmos

Mikrokosmos är en märklig bok. Den handlar om den 60 - årige författaren Kinpei och geishan Ginko (Silverbarn. Den verkliga förebilden hette Kobayashi Masako, f. 1904) som sitter på en servering i Ginza i centrala Tokyo och minns tider som flytt. Tokuda Shusei vill skriva om det vanliga folket, bland annat i professionen (läs: prostitutionen) utan förskönande omskrivningar. Censuren tycker inte att han skriver tillräckligt ideologiskt och patriotiskt. Tokuda svarar genom att lägga ner sin penna. Romanen slutar med ett kommatecken. Men eftersom det handlar om verkliga personer får vi i alla fall veta hur det går. Författaren hade planerat åtminstone hundra sidor ytterligare. Mikrokosmos är en faktaspäckad roman. En får veta mycket om geishors liv, hur levnadsvillkoren är och vilka regler som gäller. En får veta om alla resor, husbyten, ekonomiska överenskommelser och vilka yrkesgrupper som finns i samhället. Möblering, maträtter, redskap och utseenden beskrivs. Kvinnosynen är under all kritik med våra mått mätt. Flickor som ännu inte nått tonåren är de som värderas högst. Redan en artonåring kan synas för gammal. Men i verkligheten tycks det inte gälla riktigt ändå. Populära geishor kan vara betydligt äldre. Intressanta är relationerna mellan geishorna och deras madamer eller "fäder". Ginko har varit en tredje klassens geisha vilket betyder att hon arbetat i förorterna. Varje geisha bör skaffa sig en man som månar särskilt om henne; ger henne fickpengar, gåvor och eventuellt köper henne ett hus. Ibland leder förbindelsen till äktenskap. Andra gånger är mannen gift och hustrun väl förtrogen med makens förehavanden. Mycket västerländskt har nu tagit sig in på många områden och samsas med ålderdomliga japanska företeelser som geishasystemet. I Tokyo märks det västerländska tydligast. Författaren Kinpeis tänker också över sitt liv. Översättaren Hans - Göran Ankarcrona läser utmärkt på ett sätt som passar texten. En del gånger har han uttryck som jag tycker är diskutabla. Kan något slutta uppför? Kan en sätta sig raklång? Nattamat, smatt, frissor, knäppgök? Det är petitesser men i alla fall. Tokuda Shusei är en väldigt intressant författare. Han är lågmäld och saklig och på japaners vis förtjust i naturen. Då och då skymtar medkänsla med kvinnor - geishor eller inte - och deras liv och umbäranden. Romantrilogin ägnas hustrun, älskarinnan och geishan.

Titel: Mikrokosmos
Författare: Tokuda Shusei
Översättare: Hans - Göran Ankarkrona
Förlag: Vestigo AB
Tryckår: 2015
Antal sidor: 335

Stalltips

Uma wo uru onna

Matsumoto Seicho (1909 - 1992) var en berömd japansk författare av kriminallitteratur. Kvinnan som sålde hästar (1977) är det första som översatts till svenska. Hoppas att det kommer flera titlar. Romanen tar sin början i en taxi som passerar en rad parkeringsfickor, s. k. nödparkeringar. Passageraren funderar över varför det är så gott om nödparkerade bilar. Därefter flyttar en in i en bil som söker efter en ledig parkeringsficka och som till slut får tränga sig in framför en redan parkerad bil. Därefter tar själva berättelsen fart. I slutet av romanen återvänder en till den där mystiska först parkerade bilen. Det är alltså en ramberättelse omkring historien om den alldagliga Hashino Hanae som arbetar som vd - sekreterare på textilföretaget Nitto & Co i Tokyo. Hon är över trettio och inte gift och räknar aldrig med att bli det heller. Hennes chef har försökt gifta bort henne

men alltid misslyckats. Hashino Hanae arbetar på sin pensionsförsäkring. Hon lånar ut pengar åt arbetskamrater mot ränta. Dessutom lämnar hon ut anonyma stalltips åt folk som punktligt betalar en månadskostnad. Det verksamheten bedriver hon under taget namn. Hashino Hanae unnar sig ingenting. Hon äter spartanskt, köper kläderna på rea och äger inga smycken. Det är nu Hatta Eikichi uppenbarar sig och han innebär bara problem. Kvinnan som sålde hästar är en effektivt berättad historia där spänningen stiger fram till det abrupta slutet. Det är som om författaren vill säga till läsaren att nu har jag gjort mitt. Nu är det er tur. Matsumoto Seicho berättar inget i onödan. Hans - Göran Ankarcrona har översatt. Förlaget är Vestigo AB 2017.
Ugglan&Bokens läsutmaning Månadens språk: Japanska

En smakebit på søndag,

"Längs vägrenen på motorvägen Shinjuku - Takaido fanns här och där särskilda fickor att köra in i och ställa bilen i nödsituationer. Fickorna var gjorda för en bil, ibland för två och ofta upptagna av bilar med bara parkeringsljusen tända, mestadels privatregistrerade privatbilar med vita nummerplåtar, släckt kupé och dunkla, tillbakalutade gestalter. - När konstnären en dag kom att färdas på motorvägen i dagsljus lade han märke till att det inte stod några fordon alls i fickorna, men det kunde ju knappast vara så att motorhaverierna inträffade bara om nätterna. Konstnären frågade sig varför det stod så många nödparkerade bilar just vid elva - tolvtiden, när han var på hemväg från Ginza, och varför de var nedsläckta. Under dessa hemresor från Ginza hade konstnären Ishiokas nyfikenhet tilltagit och han hade börjat titta noggrannare på bilarna som stod parkerade på motorvägen Shinjuku - Takaido"
Från sidorna 10 och 11 i Kvinnan som sålde hästar av Seicho Matsumoto, den japanska kriminallitteraturens grand old man, Vestigo AB 2017

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger sköter numera En smakebit på søndag där vi ombeds dela med oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR