Visar inlägg med etikett Oslo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Oslo. Visa alla inlägg

onsdag 3 januari 2024

Stargate. En julberättelse

Årets första roman blev den lilla pärlan Stargate. En julberättelse av Ingvild H. Rishøi. Det är författarens första roman; precis lika bra som hennes noveller. Stargate är berättelsen om en alkholiserad pappa och två döttrar, Melissa, 16, och Ronja 10 i Tøyen en förort till Oslo. Det finns mycket kärlek i berättelsen. Pappa älskar sina döttrar men alkoholen är starkare. Flickorna älskar sin pappa; Melissa har tappat hoppet om honom och fjällen kommer att falla även från Ronjas ögon. Men, som vaktmästaren i skolan säger: "Under kan ske. Ibland finns det bara ingen annan utväg och då sker ett under". Pappa kan inte behålla något arbete. När han nu i alla fall börjar sälja julgranar fantiserar de om ett litet hus i skogen vid en tjärn och med snö långt uppåt väggarna, en hasp som håller dörren stängd och en brasa som håller dem varma. Plötsligt finns det mat i kylskåpet och allt verkar bra en liten stund. Men så går det som det brukar gå. Melissa går in i pappas ställe. Då blir lönen lägre och  arbetstiderna sämre. Så blandas även Ronja in i affärerna och verksamheten växer. Flickorna är duktiga och arbetsledaren Tommy är mycket nöjd. Han är snäll mot dem och förser dem med mat och varm dryck. Ägaren, Eriksen, är mindre nöjd med arrangemangen. Han är ondskan själv; girig och skoningslös. Hemma huserar pappa och hans kumpaner. Ingvild H. Rishøi ikläder sig som vanligt barnets roll. Berättelsen är mörk men saknar alls inte humor. Som läsare tänker en på HC Andersen, Bibeln, Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf. Författaren slösar inte med orden. Språket är väldigt effektivt. Ingvild H. Rishøi förstår i alla lägen att välja de exakt rätta orden och då behövs det inte så många.

Titel: Stargate. En julberättelse

Författare: Ingvild H. Rishøi

Översättare: Marie Lundquist

Förlag: flo förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 167

måndag 23 januari 2023

Om bara

Vigdis Hjorths senaste roman, Om bara, är i själva verket hennes debut från 2001. Den har inte funnits på svenska tidigare. Den handlar om Ida Heier som är dramatiker, gift, tre barn och bor i Oslo och hennes vettlösa kärlekshistoria med Arnold Busk, tunnhårig professor med kulmage och stort ego boende i Tronheim. Han är expert på Brecht och har just gjort en översättning av och skrivit en essä om Brecht. Nu åker han omkring och föreläser och vid något tillfälle träffar han Ida. Deras första möte blir inte särskilt lyckat. Arnold Busk är lite besvärad av att han är gift och har ett litet barn. Ida har bestämt sig för att lämna sin snälle man innan han lämnar henne. Professorn skickar Det omöjliga av Göran Sonnevi till Ida, och hon förstår mycket väl vad det är Arnold Busk försöker säga, men det bekymrar henne inte. Och så är karusellen igång. De träffas inte så ofta men ibland kan det bli hela veckor i någon fin stad. I början beter sig Ida som en tonårig stalker. Tycker jag. Hon är svartsjuk, med eller utan anledning. Ofta med. Professorn är svår på unga studentskor. Allteftersom tiden går glider rollerna över till det motsatta förhållandet. Arnold Busk, som också skilt sig, blir den kontrollerande och Ida känner att hon behöver mera utrymme för sin person. Vid något tillfälle blir Arnold till och med våldsam. Då kastar Idas barn ut honom. Ida har också meddelat honom att en vacker dag blir det en studentska för mycket och då är det ovillkorligen slut. Det är inte riktigt läge att säga så mycket mera. Jag läste romanen med stort intresse och frågar mig vad det är som gör att de här båda personerna fastnar i varandra. Förhållandet är ganska destruktivt och jag tycker mera att det rör sig om besatthet än kärlek. Jag har tidigare läst Arv och miljö och Är mor död? 2022av Vigdis Hjorth. Om bara är minst lika bra. Ella Schartner är inläsare. Översättare: Jens Hjälte

Titel: Om bara 

Författare: Vigdis Hjorth

Öveersättare: Jens Hjälte

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2022

Antal sidor: 323

 


tisdag 27 december 2022

Flicka, 1983

Hel tiden medan jag läser Flicka,  1983 av Liv Ullman, tänker jag på Annie Ernaux. Och på sidan 36 citerar Ullman Ernaux: "... dessa saker hände  mig för att jag skulle skildra dem... " Den meningen står i Omständigheter. Den unga flickan som skildras i Ullmans bok kallas ibland Karin. Hon möter en trettio år äldre man, A,  i en hiss och åker med honom till Paris för en fotografering. Där möter hon en annan äldre man, Claude, också av det mera samvetslösa slaget. Vite! Vite! ropar han hela tiden åt henne. Hon ska skynda sig vad hon än gör. Hemma I New York sitter mamma och är orolig. Hon har sagt nej till den här resan och bestämt att de ska höras av per telefon varje kväll kl 22. Naturligtvis är flickan inte på sitt rum kl 22 varken var eller varannan kväll. Ibland för att hon inte hittar sitt hotell. I fickan har hon bara en adress till A så det blir hos honom hon ringer på mitt i natten. Flickan ser på de äldre flickorna för att se hur de uppträder. Hon vet ju ingenting. I stället för mat blir det GT och jordnötter. Berättelsen är uppbyggd av minnesfragment ifrån Oslo, New York och Paris. Tidsmässigt rör en sig mellan då, nu och en tid däremellan. Det tas ett porträtt av flickan i A:s atelje som kommer att hamna på utsidan av Vogue. Det ger en illusion av nakenhet så när som på ett par strassörhängen. A utnyttjar givetvis sitt överläge och flickan kräks på toaletten. Som meningslös hämnd betraktar hon hans åldrande kropp medan han sover. Den är inte vacker. Det finns gott om litterära referenser i Flicka, 1983, och det finns också en förteckning över dem. Liv Ullman skymtar naturligtvis ofta i berättelsen och en son och en dotter. Flickan kom till författaren i september 2019 tillsammans med en depression. Boken blev det svåraste författaren skrivit. Den är däremot väldigt lätt att läsa, men jag undrar väldigt mycket över flickans totala brist på självbevarelsedrift. Och jag fortsätter fundera på Flicka, 1983 efter avslutad läsning. 

Titel: Flicka, 1983

Författare: Linn Ullman

Översättare: Lars Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 252 sidor

 

lördag 4 april 2020

Lärarinnans sång

Nu har Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth kommit på svenska. Den kom ut 2018 i Norge. Romanen handlar om Lotte, 57, dramalärare på Konsthögskolan i Oslo. Hon är väldigt nöjd med sig själv och sitt sparsmakade liv där ingenting fattas. Hon dricker sitt morgonkaffe och inmundigar en bit choklad därtill för att sedan gå till skolan och undervisa sina förstaårsstudenter om Brecht; Den goda människan i Sezuan, Mutter Courage och Den kaukasiska kritcirkeln. Hon har ett passionerat förhållande till sitt ämne och blir irriterad när hon inte får något gensvar ifrån eleverna. Det  handlar mycket om godhet utöver att lägga en slant i en tiggarmugg. Hon vill att de ska se parallellerna med nutiden. Lottes tillflykt i all nöd är skogen. Där försvinner allt obehag och ger plats åt oförställd glädje inför toppmurklor, vårmusseroner och hela hav av harsyra. När hon träffar på skadade djur faller hon nästan i gråt. Tage Bast, en elev i avgångsklassen, har bett att få filma Lotte som ett led i ett examensarbete som ska handla om några lärares förhållande mellan lärande och liv. Lotte har svarat ja, men det ångrar hon snart. Filmandet gör henne obekvämt medveten om sig själv och hon blir alltmer frustrerad över sin belägenhet. Och även om en inte precis gillar den ytliga, självtillräckliga Lotte så börjar en nu nästan tycka synd om henne. Vilken är Tage Basts egentliga intention?. Varför visar han Lotte inte mera hänsyn och/eller respekt? Varför är inte hon den första som får se filmen? Får man lov att bryta ner en människa på det här sättet? Det blir många frågor. Jag hade önskat en mer utarbetad Tage Bast. Vem är han? Vad vill han? Lotte väljer att självmedicinera på ett drastiskt sätt. Hon utmanar sin egen själviskhet och brist på verklig godhet lika radikalt som oväntat. Frågan är bara om det hjälper. Det får vi inte veta. Bitvis läser jag med stort intresse. Språket är det inget fel på och jag är väldigt tacksam för att det inte blev till någon kärlekshistoria mellan huvudpersonerna. Men det känns som om jag deltagit i ett tankeexperiment. Och det behöver ju i och för sig inte vara fel.

Titel: Lärarinnans sång
Orig:s titel: Lærerinnens sang
Författare: Vigdis Hjorth
Översättare: Ninni Holmquist
Natur & Kultur
Antal sidor: 237

lördag 16 juni 2018

Nej och åter nej

Wahlström &Widstrand
Jan och Ingrid ska snart fira silverbröllop. De har det bra, säger de ofta till varandra. Särskilt om de jämför med vännerna Marianne och Steinar som inte gör annat än grälar så stickor och strån ryker. Jan och Ingrid har två vuxna söner som fortfarande utnyttjar hemmets faciliteter och dricker vitt vin och äter sushi utan att betala för sig. Ingrid är lektor och Jan arbetar på ett departement. En dag bär det sig inte bättre än att Jan möter Hanne som arbetar på samma ställe som han. Hanne är snart 35. Hon är en orolig själ som ser vännerna stadga sig. Själv har hon försuttit en del chanser av ovidkommande skäl. Jan och Hanne träffas ideligen och sms:ar oavbrutet. De beslutar ofta att de inte ska ses mer, men det håller inte. Till slut måste Ingrid få veta. Jan gråter och förklarar att han inte vill skiljas från Ingrid. Tror jag det! Äta kakan och behålla den. Trygghet och spänning. Men Ingrid följer inte ritningarna. Hon reagerar oväntat. Allt detta kan kan läsas i Nej och åter nej av Nina Lykke, som är professor i genusvetenskap vid universitetet i Linköping. Vägen ligger nu öppen  för Jan och Hanne. Men Hanne saknar omöjligheten och Jan tappar glansen. Ingrid downsizar för att uttrycka det milt. Hon försöker lite halvhjärtat att intressera sig för de män som visar gör närmanden, men det vill sig inte. Människorna i den här romanen har det för bra. De har inget att kämpa för eller emot. Jan önskar sig att något ska stå på spel så att han kan få pröva sina krafter. Vi är inte skapta att hantera all den frihet vi har. Alla kan göra som de vill. Jans medelåldersotrohet är som ett stadium i hans utveckling i likhet med alla andra stadier Den traditionella familjen karikeras. Hanne får ta Sobril för att orka med de obligatoriska familjemiddagarna. Föräldrarna beskrivs som två små rosa grisar som fått en varg i boet. Nina Lykke skildrar skickligt ett överflödssamhälle där människorna varken har mål eller mening med sin färd. Ganska sorgligt, egentligen. I övrigt flyter läsningen friktionsfritt. Nej och åter nej skulle med fördel kunna diskuteras i en läsecirkel, till exempel. Översättningen är gjord av Lotta Eklund.