Familjen Winther del 7, 8

Den största gåvan är del sju i Katrine Wessels serie om familjen Winther. Rose, Karls och Cecilias yngsta barn. är nygift och drömmer om en riktigt ombonad drömjul med varm toddy och massor av julpynt på Oaktree Manor. Mormor Annabel, som är värdinna i huset, är helt ointresserad så Rose får söka stöd där hon kan. Hon försöker intressera sin tillbakadragna moster Elizabeth men det går så där. Till råga på allt får Roses nyblivne make Peter Ashmore, även kallad Dimpy p. g. a. sina smilgropar, ett brev som får honom att huvudstupa ge sig iväg utan att ange någon närmare förklaring. Rose oroar sig. Så småningom kommer en liten främling till Oaktree Manor och Rose får ytterligare bekymmer. 

Familjeband, del åtta i serien om familjen Winther. Den här delen är mörkare än de tidigare delarna. Det har alltid funnits bekymmer i de tidigare delarna men här är de av annat slag; allvarligare och modernare. Miljön är Trondheim och året är 1903. Fredrik Winther, andre sonen i familjen, förefaller vara inblandad i ett övergrepp på en prostituerad kvinna. Hans svåger, Karsten Kolbjørnsen är en slarver som missbrukar sprit och pengar, är också delaktig. Hela fallet väcker stor uppmärksamhet. Det blir demonstrationer; arbetare ställs mot kapitalister och kvinnorna börjar resa sig. Agitatorn Eilert Haug har kommit till staden och förorsakar stor turbulens både i samhället och för enskilda personer. Oron i samhället är stor. Den förfördelade kvinnan är den som absurt nog får betala notan. Mycket annat viktigt händer också i den här delen. Man känner av tiden, miljön och stämningen i samhället.

Familjen Winther

Det var enligt O som satte mig på spåret. Ganska snart hade jag lyssnat mig igenom sex delar av serien om Familjen Winther. Helt otroligt eftersom jag egentligen inte gillar Viktoria Flodström som uppläsare. Rösten är lite metallisk och hon läser för snabbt. Men själva storyn fångade mig omgående. Och  det handlar om flera generationer kvinnor. Och det handlar om klass, miljö och levnadssätt. Och så småningom begynnande kvinnokamp. 

"Katrine Wessel har arbetat både som journalist och redaktör, men är nu författare på heltid. Hon växte upp i Trondheim och har länge drömt om att skriva historiska romaner som utspelar sig där. Hon bor i Bærum med man och barn, men tillbringar mycket tid på familjens landställen i Sverige och på Sørlandet." Så står det på förlagets webbsida  

Första delen i serien har titeln En ny tid. Vi är i Trondheim i slutet av 1800 - talet. Karl och Cecilia Winther hör till överklassen i staden; Cecilia är stilikon. Hon är väl medveten om sin roll som hustru och mor; kvinnor ska ha smala midjor och följa regler. Hon gillar inte kvinnor med moderna idéer. Paret Winther har varit gifta i tjugofem år och har tre barn. Christian är äldst. Han är en äventyrlig man som har svårt att hålla i pengar. Han kommer väldigt dåligt överens med sin far men har i hög grad sin mors öra. Fredrik är näst äldst. Han är mera försiktig av sig och dras med en hälta sedan en sjukdom i barndomen. Yngst är den bortskämda livliga Rose som gör föräldrarna förtvivlade genom att förälska sig i alldeles fel man. Rose skickas till mormor och morfar på Oaktree Manor i Sussex. Som om det inte vore nog med det så förälskar sig Christian i den frispråkiga Ellinor som gillar politik, är för fri kärlek och kvinnors rättigheter. Hon är dotter till en pälsvaruhandlare och dessutom står hon bakom disken, vilket ju är oerhört i en familj där en bör ha släktträd som sträcker sig århundraden tillbaka i tiden. Karl och Cecilia Winther har en del att tampas med. Bakom kulisserna döljer sig en del annat som så småningom kryper fram.

Jag tycker att berättelsen flyter fint och har ett driv. Språket är bra vilket en kanske delvis bör tacka översättaren, Eva - Maria Gelotte, för. Det är kvinnorna som finns i förgrunden. Jag fäster mig särskilt vid Cecilia Winther utan att känna henne närmare. Men det finns fler att sympatisera med i den här berättelsen. To be continued.

Om bara

Vigdis Hjorths senaste roman, Om bara, är i själva verket hennes debut från 2001. Den har inte funnits på svenska tidigare. Den handlar om Ida Heier som är dramatiker, gift, tre barn och bor i Oslo och hennes vettlösa kärlekshistoria med Arnold Busk, tunnhårig professor med kulmage och stort ego boende i Tronheim. Han är expert på Brecht och har just gjort en översättning av och skrivit en essä om Brecht. Nu åker han omkring och föreläser och vid något tillfälle träffar han Ida. Deras första möte blir inte särskilt lyckat. Arnold Busk är lite besvärad av att han är gift och har ett litet barn. Ida har bestämt sig för att lämna sin snälle man innan han lämnar henne. Professorn skickar Det omöjliga av Göran Sonnevi till Ida, och hon förstår mycket väl vad det är Arnold Busk försöker säga, men det bekymrar henne inte. Och så är karusellen igång. De träffas inte så ofta men ibland kan det bli hela veckor i någon fin stad. I början beter sig Ida som en tonårig stalker. Tycker jag. Hon är svartsjuk, med eller utan anledning. Ofta med. Professorn är svår på unga studentskor. Allteftersom tiden går glider rollerna över till det motsatta förhållandet. Arnold Busk, som också skilt sig, blir den kontrollerande och Ida känner att hon behöver mera utrymme för sin person. Vid något tillfälle blir Arnold till och med våldsam. Då kastar Idas barn ut honom. Ida har också meddelat honom att en vacker dag blir det en studentska för mycket och då är det ovillkorligen slut. Det är inte riktigt läge att säga så mycket mera. Jag läste romanen med stort intresse och frågar mig vad det är som gör att de här båda personerna fastnar i varandra. Förhållandet är ganska destruktivt och jag tycker mera att det rör sig om besatthet än kärlek. Jag har tidigare läst Arv och miljö och Är mor död? 2022av Vigdis Hjorth. Om bara är minst lika bra. Ella Schartner är inläsare. Översättare: Jens Hjälte

Titel: Om bara 

Författare: Vigdis Hjorth

Öveersättare: Jens Hjälte

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2022

Antal sidor: 323

 

En smakebt på søndag v. 39 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

"Daniel Malvik drev lite fiske söder om Barrøy när vädret var vackert, och kom i slutet på januari förbi med ett paket, inslaget i gråpapper och surrat med hyssing, från Svetlana på postkontoret. Det innehöll först och främst några väl lästa tidningar, därnäst ett brev och en gammal rysk barnbok. Svetlana var född i Archangelsk, men kom under revolutionen med familjen till Vardø, som trettonåring, hon hade gått i norsk skola och gift sig norskt, hade blivit änka på norska och ansåg sig lika norsk som alla andra i ishavsstaden. Så blev hon under sista kriget flykting igen, och det fick räcka, därför reste hon inte tillbaka, hade hon frågat om hon inte kunde lära henne språket, utan stannade här där ödet hade satt iland henne, för gott, menade hon. När Ingrid fortfarande svärmade för Alexander och allt ryskt, hade hon frågat om hon inte kunde lära henne språket, och Svetlana hade inte bara himlat med ögonen, utan svarat rätt och slätt nej, ryska var Stalins språk, den största brottslingen i mänsklighetens historia, hon talade inte ryska med sina egna söner en gång, och var stolt över det."

Från sidorna 82 och 83 i Bara en mor av Roy Jacobsen

Veckans mening v. 39 2022

MIN 

Robert på bokbloggen Mina skrina ord driver en lördagsutmaning han kallar Veckans mening. Vi väljer ut en mening ur det vi läser som fått oss att stanna till, av den ena eller andra anledningen. Den kan vara dum, sorglig, rolig hemsk eller vad som helst. Det viktiga är att den fått oss att stanna upp. Min Veckans mening v. 39 kommer ur Bara en mor av Roy Jacobsen. På sidan 35 kan en läsa: "Ingrid var dessutom stärkt av minnet av tomheten som rådde när det inte fanns några barn på ön, en barnlös ö är ingen ö."