fredag 31 augusti 2012

Det är mycket nu!

Premiär!
Fredag 31 augusti 19.03
Rött och svart
av Henri Beyle Stendhal. Del 1 av 2.
Övers: Tage Aurell.
Med bland andra: Adam Pålsson, Livia Millhagen,  Philip Zandén, Saskia Husberg, Elin Bornell,  Rolf Skoglund.

Dramaturgi: Magnus Jacobsson, Magnus Lindman.
Dramatisering, regi: Jonas Cornell.

Stendhal (eller Henri Beyle som han hette i det borgerliga livet) föddes 1783 och dog 1842 oförstådd av sin samtid, men i våra dagar ansedd som en av 1800-talets största författare.
Efter ett äventyrligt liv kors och tvärs i Europa fastnade Stendhal för Italien, 
passionernas hemland! Där skrev han sitt första mästerverk, Rött och svart 1831. Berättelsen skildrar den unge Julien Sorels uppgång och fall i en bördsfixerad borgerlighet, som han samtidigt åtrår och föraktar. Två kvinnors passion för Julien driver dem att kasta alla sociala hänsyn överbord och följa sin unge älskare ända till hans tragiska slut.
Efter föreställningen: Det finns ingen väg än via salongerna del 1. 
Horace Engdahl, Theresa Benér, kritiker med inriktning på europeisk teater och regissör Jonas Cornell samtalar med Magnus Jacobsson om romanen Rött och svart och om Frankrike decennierna efter franska revolutionen, den turbulenta tid som utgör fond för berättelsen. Man diskuterar också Stendhals författargärning som kommit att omvärderas under åren. Med sina komplexa romankaraktärer, blandningen av passion och nykter analys, framstår Stendhal alltmer som en föregångare och banbrytare för den moderna realistiska romanen. Ett program av Magnus Jacobsson.

Uppgifterna är tagna från SR:s hemsida.

Sveriges Radios novellpris 2012

Idag har Krister Henriksson läst sista kapitlet av Radioföljetongen  Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg.
Krister Henriksson är verkligen en lysande uppläsare. Jag brukar alltid föredra svartskriften, men i det här fallet tycker jag tvärtom.

Nästa vecka blir det i stället novellpristävling.
Sveriges Radios Novellpris 2012

Lyssnarna utser vinnaren.
Var med och rösta på
Sveriges Radios novellpris 2012!
Omröstningen pågår 3/9 - 16/9.

De fem nominerade novellerna till Sveriges Radios Novellpris 2012 är:

Två systrar på Kuba av Rose Lagercrantz
Uppläsare: Pernilla August
La vie en rose av Oline Stig
Uppläsare: Fredrik Gunnarsson
Den andra författaren av Peter Kihlgård
Uppläsare: Peter Kihlgård och Lena Endre
Paulo Coelho av Liv Strömquist
Uppläsare: Liv Strömquist
Gift mot sin vilja av Arkan Asaad
Uppläsare: Alexander Salzberger

torsdag 30 augusti 2012

Detta ser jag fram emot

Poeten Lennart Sjögren läser sina dikter

2012-09-01
Poeten Lennart Sjögren läser sina dikter i samband med vernissagen av utställningen "Poetens ord genom bildens öga" i vilken hans dikter tolkas av grafikerna Eva Forsberg och Anna Larsson.
Tid: kl 13.30 
Plats: Klippans konsthall

Program:
Lennart Sjögren är verksam på Öland. Han läser ett urval av sina dikter i samband med Eva Forsbergs och Anna Larssons vernissage av utställningen "Poetens ord genom bildens öga" i vilken hans dikter tolkas av grafikerna Eva Forsberg och Anna Larsson.
Utställningen pågår 1/9 — 7/10.
Alla är varmt välkomna!
Arr: Klippans konstförening och Kultur- och fritidsförvaltningen

Fina trollsländebilden är gjord av Anna Larsson

Ett fall för Edie Kiglatuk


Avsmältningen i Arktis går allt fortare sades det i Vetenskapsradion idag.
Det nämns också i Där ingen har gått (White Heat) av Melanie McGrath, en mycket spännande roman som tilldrar sig i Arktis och med Edie Kiglatuk, halvinuit, jägare och vildmarksguide, som huvudperson.
Hon har som så många andra i dessa områden problem med spriten, men hon har lärt sig hantera sitt missbruk. Drogproblem, spelberoende, ensamhet, leda och tidiga graviditeter är vanliga problem på de här breddgraderna.


Edie Kiglatuk  är liten till växten, 33 år och frånskild. Hon är djärv och ibland dumdristig. Hon känner - och älskar  - sitt hårda landskap; hon vet hur packisen fungerar; hon kan sina isbjörnar och slädhundar. 
Hon kör hundsläde när hon behöver ta sig fram tyst och säkert. 
Annars blir det skoter.
Melanie McGrath har bott i kanadensiska Arktis och det märks tydligt i Där ingen har gått som är hennes första roman. Det är en kriminalroman men jag glömmer nästan själva den intrikata storyn för skildringen av den fiktiva staden Autisaq med omnejd, den iskalla tundran, mörkret, isbergen, råkvallarna, slädhundarna, människorna runt Edie, kollisionerna mellan modernt och tradition, överlevnadstekniken och inte minst alla exotiska maträtter.
Vad sägs om te med sälspäck, sälblodssoppa eller renleversoppa?
Edies egen björnhund Bonehead är ett troget stöd i tillvaron. 
Och stöd behöver hon vad hon än anser om den saken.
En man blir skjuten under en expedition som leds av Edie. Det är konstigt, men ingen blir särskilt upprörd egentligen. Inuiterna hyser ett djupt misstroende mot  käcka äventyrsturister, forskare och oljeletare.
När Edies egen älskade styvson Joe  dör vill somliga kalla det självmord, men Edie tror inte på det. Fler får sätta livet till och en gammal enstöring försvinner.
Mysterierna tätnar. Många varnar Edie för att fortsätta, men när hon sätter den sidan till är hon som en iller. Så småningom ser hon sammanhangen och tvekar naturligtvis inte att agera. 

Jag valde bilden på  originalomslaget för den passar bra ihop med innehållet.
Det kommer en serie böcker om Edie Kiglatuk och det ser jag fram emot.


onsdag 29 augusti 2012

Älskvärt på Söder

Gösta Friberg föddes på Söder i Stockholm 1936 och där bor han fortfarande.
Han har skrivit ett tiotal diktsamlingar, gjort översättningar bl. a. av Allen Ginsburg och också skrivit prosa. Hans diktning  rör sig hela tiden i de kända kvarteren på Söder, men tiderna växlar.
Så även i den nya diktsamlingen Andra världskriget på Söder
En del av dikterna berättar om hur det var att vara barn under kriget.
Bagladies, hemlösa,losers, gräshoppor, sömnlösa, kvinnor, spinnare och svärmare - alla får plats i Gösta Fribergs dikter.
Exempel på rubriker: En espresso på Café Babylon, Cyklist i Götgatsbacken, Drömmen om att en gång kunna andas på Hornsgatan, Sju variationer på ett tema av Omar Khaiyam.
2011 vann Gösta Friberg  (under pseudonym) TV - programmet Babels tittartävling om bästa kärleksdikten.
Hustrun Helena Brodin läste upp den. 


Din hand vilar 
på min ärm

en beröring
som för ett ögonblick
upphäver

att vi en gång    båda
är borta

tisdag 28 augusti 2012

Tematrio - Damernas

Denna veckan får vi i uppgift av Lyran
att berätta om tre titlar som innehåller kvinnonamn. En kul läxa, tycker jag,
och föreslår följande:

 
Evelina av Fanny Burney med undertiteln History of a young Lady´s Entrance into the World (1778).
En ung flicka från landet konfronteras med livet i societeten i London och Bristol. Komiskt, ibland sorgligt och realistiskt. 



Den pensionerade bankdirektören Henry Pulling träffar sin gamla moster för första gången på 50 år. Hon övertalar honom att resa med henne. 
Moster Augusta är världsvan men det är inte förortsbon Henry Pulling.
Graham Greene var särskilt nära att få Nobelpriset i litteratur 1961 och  -67.
Resor med moster Augusta är den enda bok han skrivit för nöjes skull, säger han.




Martha är första delen i serien Våldets barn av Doris Lessing
Martha växer upp på en farm i Sydafrika. Hon flyttar hemifrån så snabbt hon kan, börjar arbeta på kontor och kastar sig ut i nöjeslivet. Året är 1939.
Martha har mycket gemensamt med sin upphovsman.

måndag 27 augusti 2012

Varmt och vemodigt om vänskap

Benno Ohnesorg, student,  sköts av polisen under en demonstration mot shahen av Iran i Berlin utanför operahuset 1967. "En idiotisk död", säger vännen författaren Uwe Timm som skrivit en bok, 
Vännen och främlingen om sorgen och saknaden efter den själsfrände han kanske inte riktigt kände ändå. Slumpen styrde polismannens kula. Ohnesorg var på väg ifrån demonstrationen och signalerade fredliga avsikter.
Något straff utmättes aldrig eftersom polismannen som sköt sade sig ha upplevt ett hot från Benno Ohnesorg.
Man kan inte undgå att tänka på Camus och Främlingen. 
Mersault som skjuter araben på stranden. Han har sett solen blänka i en dragen kniv. Camus är mycket riktigt en husgud för Uwe Timm och många andra unga män i hans generation. Han har studerat Camus ingående (särskilt Främlingen och Myten om Sisyfos) och försöker också i olika omgångar skriva en avhandling om Camus. 
Timm och Ohnesorg ägnar sig med liv och själ åt litteraturen, musiken (jazzen) och konsten. Båda skriver dikter. Timm väntar hela tiden på att få se vännen publicerad. Han respekterar och beundrar Benno Ohnesorg.
Nu plågas Uwe Timm av att han så hjärtlöst svek sin vän under studietiden. 
De hade bestämt  att gemensamt flytta till Berlin för fortsatta studier, men Timm valde München. Han ville inte känna av några band eller vara beroende av någon. Vilket i hög grad avspeglar sig i förhållandet till kvinnor.
Uwe Timm har talat med Ohnesorgs änka, sonen, kvinnan som höll Ohnesorgs kropp samt vänner till honom. Han har sökt i arkiv och personakter. 
Men när han frågade Christa Ohnesorg om mannens litterära kvarlåtenskap säger hon sig endast ha en dikt och inte kände till något ytterligare.
Uwe Timm förstår att han får leva med ovissheten om vem vännen 
Benno Ohnesorg innerst inne var. 
Vännen och främlingen är en intressant skildring av två unga pojkars/mäns bildningsväg. Det är också en mycket intressant tids- och samhällsbild.
Jag tycker mycket om Uwe Timms tillit till läsaren och hoppas att vi kommer att vara lika överens i I skuggan av min bror som är en av de romaner vi valt i
höstens läsecirkel.

Bokförlaget Thorén& Lindskog

Ingrid 
tyckte också om Vännen och främlingen.

söndag 26 augusti 2012

Lekfullt - men ominöst

Hindenburg av Susanna Lundin är en mycket begåvad och originell debut.
Susanna Lundin är 26 år och bor i Malmö.
Hindenburg handlar om två defekta varelser, Bertil som har ett öga hängande i en tråd, och Prickly Pear
som är en bräcklig feminin varelse med en lucka i ryggen där man plocka hennes hjärta ut och in.
De bor i det ruckliga torpet Hindenburg (efter zeppelinaren Hindenburg som störtade 1937 i närheten av torpet). 
De är omgivna av skog, pioner, vitsippor och konvaljer.
Man anar att en katastrof är under uppsegling. Lavan tränger upp ur marken. Bertil och Prickly Pear letar utvägar. Man anar också att trakten tidigare har drabbats av något som kan vara ett vulkanutbrott (?).
I skogen finns delar av ett järnvägsspår och där sticker upp kyrkspiror.
Bertil och Prickly Pear påminner om Barbro Lindgrens tilltufsade, älskvärda figurer i Vems lilla mössa flyger, Korken flyger och VLMF? Fast utan vemodet. 
I Hindenburg är det mera frågan om kampen för själva överlevandet.
Språket är poetiskt och vackert. (Precis som hos Barbro Lindgren, för övrigt.)
Det är sent på jorden. Hindenburg är som en saga, en skapelseberrättelse i efterskenet av en katastrof; i väntan på nästa.
Jag blir nyfiken på vad Susanna Lundin presenterar nästa gång.


Utmaning

Det kom en utmaning från Bokbunden

Så här lyder utmaningen:
Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver man 4 bloggare som man utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen hos dem så att de vet att de har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

  

1. jag började läsa tidigt och blev allätare redan från början. undantag: SF

2. gillar kaffe på sängen och prasslande morgontidningar

3. försöker mig på att odla rosor. det går sådär

4. lämnar aldrig huset utan en pocket i väskan eller fickan. penna och papper också naturligtvis

5. älskade att läsa högt för barnen. högläsning borde införas igen som sällskapsnöje. litterära salonger?   

6. skulle aldrig vika ett hundöra i en bok. det är respektlöst mot boken och efterkommande läsare.

7. vill gärna ha böcker som födelsedagspresenter och julklappar och några    gånger däremellan

8. gillar träning

Nu skickar jag utmaningen vidare till 


och skyndar mig att meddela dem deras lycka...

Bilden är lånad. Förmodligen av Fernando Botero



lördag 25 augusti 2012

En lyckans gullgosse

Fjärde delen i Per Wästbergs memoarserie Ute i livet. En memoar (1980 - 1994).
Som vanligt flyter Per Wästbergs vackra prosa lätt.
Med samma lätthet tycks han ta sig genom livet.
Ute i världen bygger på återgivning av regelrätta dagboksanteckningar, berättande avsnitt; avsnitt med personporträtt, ett hyllningkapitel till läsandet och litteraturen och  Alice och Hjördis, som författaren är mycket förtjust i själv, får också ett eget avsnitt.
Det afrikanska engagemanget är genomgående och det näst sista kapitlet i boken heter Sydafrika fritt.
Per Wästberg skildrar sina möten med ANC - ledaren Oliver Tambo och den märkliga - så småningom - obehagliga vänskapen med Robert Mugabe. Nadine Gordimer och Per Wästberg har varit goda vänner i många år. De delar utöver allt annat födelsedata intill timmen.
Åren som ordförande för PEN - klubben utökade naturligtvis författarkontakterna.
Och Per Wästberg var också den som startade den svenska PEN - klubben.
Många författarmöten skildras  - under resor ute i världen och hemmavid.
Ibland mycket komiska. Som då den ene pucklar på den andre för en dålig recension. Eller då någon inte kan komma på samma fest som någon annan.
En mentor var den älskvärde, ständigt läsande Carl - Olof Josephson (bror till Erland J) i Sandbergs bokhandel i hörnet mellan Sturegatan och Humlegårdsgatan. Där hade den unge Wästberg sitt universitet.
Sverker Åström är en annan person som betytt mycket för Per Wästberg och med vilken han odlade en långvarig bekantskap och uppskattade efter förtjänst.
Werner Aspenström och Per Jersild är andra uppskattade vänner.
Per Wästberg har över huvud taget ett otroligt nätverk över hela världen. Och han är säkert själv en man som det är lätt att komma till tals med. Men - svår att lära känna.
Wästberg är också en fantastisk skildrare av Stockholm. Särskilt Östermalm.
Jag uppskattar på det hela taget Ute i världen väldigt mycket. 
Den har många förtjänster. Och så är det ju det där med språket...

Men - ibland blir det lite mycket av katalog över människor-jag-mött. Namnen staplas på varandra.
Och ett verkligt problematiskt område är kvinnorna och känslorna.
Där blir jag både skeptisk och beklämd. Visst är kärleken ett riskföretag, men ändå. Är det verkligen så lätt att bara lämna? Gång på gång?
Är det  så konstigt att kvinnorna anfäktas av svartsjuka?
Vad tyder detta ständiga lämnande på?  Hur orkar han byta lojalitet hela tiden?
Man kan ju inte låta bli att undra hur det skulle vara om Per Wästberg blev lämnad för en gångs skull?
Om inte det skulle ha betydelse för den personliga mognaden?
Och jag tror att jag ska läsa om dottern Johanna Ekströms
Den har sårat fadern mycket, säger han i Ute i livet. 1980 - 1994.
Johanna Ekström är 10 år 1980 och 24 när Ute i livet slutar.
De verkligheter som skildras har inte mycket gemensamt.
Så klart.

torsdag 23 augusti 2012

Dagens dikt



- Säg mig, gamle man, finns det
några sevärdheter här i byn?

- Kanske. Det finns en tupp och några
höns, två kor och en gammal gris.

Tjuren är såld, hästen begravd.
Här hostar ingen blod numera.

Orgeln i kyrkan har bara en manual
och Kristusgestalten är stungen av mask.

Men på kyrkogården blommar oxel och rönn,
det luktar av tjärade kors.

Och om sommaren kan man innan högmässan
börjar höra kajorna ropa till varandra.

Kajornas språk -
en lovsång!

Byfånen har inget namn.
Karpen sover i dammen.

Många dagar saknar datum.
De döda har ingen talan.


Ur Gömslen. Dikter av Lars Lundkvist. 2008

Gömslen var Lars Lundkvists nittonde och sista diktsamling.
Han föddes 1928 och dog den 6 augusti 2012.

onsdag 22 augusti 2012

Tematrio: Titeldjur

Denna veckan vill Lyran 
att vi berättar om tre böcker med djur i titeln. 



Torgny Lindgrens genombrott som författare från 1982, Ormens väg på hälleberget.
Den handlar om en fattig änka  i Västerbotten i mitten på 1800 - talet. 
Hon får betala ett högt pris för familjens överlevnad. 
Betalningsbördan går sedan i arv till dottern.
Ormens väg på hälleberget har filmats med Stina Ekblad och Stellan Skarsgård i huvudrollerna.


När Guppies for Tea kom ut 1993 väckte den uppseende för sitt fina språk.
Engelsmännen uttryckte sin beundran för svenska Marika Cobbold.
Guppies for Tea handlar om åldrande och relationen mellan kvinnor i olika generationer


1960 kom To kill a Mockingbird av Harper Lee. Den tilldrar sig i amerikanska södern och handlar
om rasmotsättningar. I bakgrunden finns ett verkligt rättsfall. Romanens huvudperson - en verklig hjälte - är Atticus Finch. Den rollen spelas av Gregory Peck i filmen som gjordes 1962.


tisdag 21 augusti 2012

Den som söker hen finner

Inspirerad av Hannele
gick jag till mataffären och rotade i DVD - utbudet och se vad jag fann!
Northanger Abbey (Jane Austen) har jag tidigare i en annan inspelning och The other Boleyn Girl vet jag inte något om mer än att den bygger på en roman av Philippa Gregory, Den andra systern Boleyn.
Men Vanity Fair motiverade köpet. Jag läste om William Makepeace Thackeray (1811 - 1863) i Ruth Halldéns Radikaler och viktorianer och tänkte att jag skulle läsa Fåfängans marknad (1848 - 49).
Den hittade jag i min egen bokhylla i Sohlmans klassikerbibliotek.
Thackeray var mycket populär under en tid, men föll därefter i glömska.
Senare har han uppmärksammats för sina samhällskritiska skildringar och för sitt intresse för könsrollsproblematik. Han var bekant med kända feminister och genom det egna äktenskap ökades hans förståelse för kvinnans situation. 
Thackeray gifte sig ung med en mild och attraktiv kvinna, Isabella, som sedermera blev sinnessjuk.
Isabella födde tre barn på fyra år och blev allt mer deprimerad för varje barn. 
Till slut försökte hon ta sitt eget liv och även ett av barnens. 
Thackeray blev mentalskötare åt sin hustru, men till slut blev uppgiften övermäktig och han måste lämna bort henne.
Den erfarenheten påverkade Thackerays världsbild och han levde resten av sitt liv trogen Isabellas minne.

måndag 20 augusti 2012

Great loves



Den här vackra boken A mere interlude av Thomas Hardy ingår i en serie -  
Great loves - som ges ut av Penguin Books.
Andra titlar i serien

är till exempel The Kreuzer Sonata av Leo Tolstoy








Mary av Vladimir Nabokov


Alla titlarna finns i serien finns HÄR


söndag 19 augusti 2012

Rosor och törne




Det är en klar fördel att ha Drottningens juvelsmycke i färskt minne när man läser Lacrimosa av 
Eva - Marie Liffner. Det kräver ändå koncentration. Men det är väl värt mödan.
Innan jag riktigt kom in i Lacrimosa hann jag bli ganska förbryllad. Det var mycket jag inte fick grepp om. Men snart började  poletterna falla på plats och alla associationer och symboler blev till spännande utmaningar.
Det är mycket skickligt gjort från början till slut. Eva - Marie Liffners språk är fantastiskt spänstigt och njutbart med tidsenliga ord;  tryfferat med tidstypisk franska. 
Hennes sätt att beskriva dofter (lukter) och färger; hur vattnet daskar mot båtens sidor; hur duvorna klapprar med vingarna; och allt detta som skymtar i dimman eller ses i ögonvrån eller skyms av rök eller anas bakom det som ses. Allt rymmer sin motsats; ben och mull; dröm och verklighet; hat och kärlek; skuggan som är ljusets tvilling.
Lacrimosa börjar med slutet på själva berättelsen. Verket tar hämnd på sin upphovsman, som ju då är själva Carl Jonas Love Almqvist. 
Huvudperson är Ros/Rose/Ross.
Hen genomgår en utveckling från animal coeleste i Finland till Almqvists styvson till Rose vid teatern till Ross i Genua. Det kan låta egendomligt, men lita på att Eva - Marie Liffner får ihop det!
Lacrimosa är en romantisk text precis som Drottningens juvelsmycke.
Den är också feministisk och innehåller många resor. 
Tidsplanen glider ut och in i varandra och miljön växlar mellan Fagervik i Finland, Stockholm och Genua.
Lacrimosas vackra omslag är gjort av Sara R. Acedo. Rosorna, törnet, masken och tåren - eller är det pärlan som fanns i graven med den vackra gröna sammetsklänningen? - är bara en liten del av alla symbolerna i romanen.


Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. 
Men det var Tomas Bannerhed som fick det för Korparna.
Jag är glad att jag slapp välja.


fredag 17 augusti 2012

Platt som ett holländskt landskap





Jag läser vidare i Radikaler och viktorianer av Ruth Halldén och kommer till Anthony Trollope, (1815 - 1882).
Ännu en viktoriansk författare som var omåttligt populär under en tid och sedan glömdes bort.
Trollope skrev breda familjeromaner som lämpade sig väl för högläsning.
Han var lättläst och fick en mycket vid läsekrets. Trollope räknades inte som lika "fin" som George Eliot, Charles Dickens eller Thackeray. Han rörde sig fritt mellan olika samhällsklasser i romanerna som var många och omfångsrika.
Han blev mycket folkkär.
Men Henry James kallade honom "platt som ett holländskt landskap" och Virginia Woolf ägnade honom ingen uppmärksamhet alls.
Men sedan kom en vändning. Det kom ut en rad biografier och det bildades ett Trollope - sällskap.
Trollopes uppväxt var ganska sorglig. Han kom från ett högre medelklasshem, men fadern lyckades inte försörja familjen. Den företagsamma modern började då skriva underhållningsromaner och reseskildringar.
Anthony Trollope lyckades inte bra i skolan; han var mobbad och räknades vara på gränsen till efterbliven.
Så småningom vaknade han till och fick  arbete som kringresande postinspektör. 
Han trivdes utmärkt med resandet och började skriva ner intryck av människorna omkring sig. Och till slut föll det honom in att han kanske kunde gå i moderns fotspår.
Det visade sig att han skrev lika snabbt och lätt som hon och han gjorde inga ändringar.
1855 slog han igenom med The Warden, som enligt Ruth Halldén är ett av mästerverken inom den engelska litteraturen. The Warden inleder en serie om sex romaner The Chronicles of Barsetshire. Den sista romanen i serien The Last Chronicle of Barset kom ut 1867.


Romanerna tilldrar sig i en liten fiktiv stad i södra England.
Landskapet Barsetshire sammanfaller ungefär med Dorset.
Trollope intresserar sig särskilt för prästerskapet och lågadeln.
Och han visar sig vara en utmärkt kvinnoskildrare.
Kvinnorna är ofta intelligenta, starka och handlingskraftiga i motsats till sina mera slätstrukna män.
Trollope hade många berömda fans och  Henry James lär ha ändrat inställning
och dessutom påverkats av Trollope  i det egna skrivandet.
Allt som allt blev det 47 romaner, några novellsamlingar och reseskildringar.
Så produktiv som han var hade han aldrig fått Nobelpriset i litteratur.
Fråga Joyce Carol Oates! 

SÅ HÄR
skrev jag efter att ha sett ett antal BBC - filmer som bygger på Trollopes romaner.

torsdag 16 augusti 2012

Livet på landet

Kilvert´s Diary - engelskt lantliv 1870 -1879 sådant det tedde sig för prästmannen Francis Kilvert (1840 - 1879). 
William Plomer gjorde urvalet och skrev förordet.
Francis Kilvert föddes i Wiltshire och kom att arbeta både i Wales och Wiltshire.
Han var mycket omtyckt; var ung och charmerande och räknades som en tillgång i sociala sammanhang. 
Men hans dåliga ekonomi gjorde att han trots det inte var något gott parti.
Francis - Frank - Kilvert skrev dagböcker. Han var en god iakttagare, intresserad av människor, vardagsliv, naturen och med sinne för detaljer.
Dagböckerna har kommit ut i olika utgåvor och urval. 
Man har till och med gjort en Kilvert för barn.
Kilverts nyblivna hustru blev änka efter en månads äktenskap (maken dog av bukhinneinflammation) och hon censurerade de delar av dagboken som handlade om henne och deras första tid tillsammans. 
Andra släktingar förstörde av okänd anledning flera  andra delar.
Från början fanns det 22 delar av dagboken.
De fyra delar som nu finns kvar bevaras på The Nationla Library of Wales.

1976 gjorde BBC en TV - dokumentär om Francis Kilvert kallad  
Vicar of this Parish.
En dramatisering gjordes också. 
Inte heller dessa program finns att få tag i längre.




Men - i januari 2013 kommer en ny Kilvert´s Diary på förlaget
Vintage Classics. 

onsdag 15 augusti 2012

En bra bok


"Vad är det för mening att läsa skönlitteratur? Det är en fråga jag aldrig ställer mig själv, lika lite som jag frågar mig varför jag äter."
Så skriver litteraturkritikern Ruth Halldén i inledningen till En bra bok från 1991.
Hon talar om att hon som barn fick läsa precis vad hon ville och att hon utvecklats till en läsare som läser allt varhelst ord uppenbarar sig.
"Jag kan stå och hålla i en djupfryst kalkon och fastna i texten som vore det en bestseller. Det är alltså - för den födde läsaren - på ett elementärt sätt nöjsamt att sätta samman ord till betydelser. Och hur nöjsamt är det inte då, när betydelserna syftar till något mer än praktiska meddelanden, när orden ger en bild av världen och livet."
"Som ensam bokläsare har jag friheten att vara mig själv i fullt majestät... Författarna kommer mig ändå till mötes... Var i hela världen befinner man sig eljest i ett så tolerant sällskap?"

Ruth Halldén blev så ofta tillfrågad om litteraturtips att hon beslöt att samla några i en bok.
Femtio stycken blev det i alfabetisk ordning; från olika språkområden mestadels från 1800 och 1900-talen. Och hon blandar friskt. 

Choderlos de Laclos, Farliga förbindelser (1782, förresten)
Madame de Lafayette, Prinsessan de Clèves (1678)
Irmgard Keun, Konstsilkeflickan
Willy Kyrklund, Solange
Bröderna Goncourt, Dagbok (1872 -96)
Yokio Mishima, Demaskering
Barbara Pym, Höstlig kvartett
Italo Svevo, Zenos bekännelser
John Kennedy Toole, Dumskallarnas sammansvärjning
Fay Weldon, Röksvamp
E L Voynovich,, Spyflugan (1897)

För att ta några exempel.
Läsaren väljer själv det som tilltalar och berör.
Men som läsare ska man också ge författaren en rejäl chans, d.v.s. inte ge upp direkt utan läsa en bra bit i boken.

"Vad som är en bra bok är naturligtvis en subjektiv bedömning. För mig är det alltid en bok med stark personlig utstrålning. Jag ser författaren som en vän och boken som ett samtal. Man älskar den eller inte."

Ruth Halldén är alltid inspirerande att läsa. 
Och den här lilla boken har mycket att ge.
Omslagsbild: Auguste Renoir

söndag 12 augusti 2012

Vagabond ways



År 2000 kom Faithfull: an autobiography av den engelska sångerskan och skådespelerskan 
Marianne Faithfull, som föddes 1946 i Hampshire.
Minnen, drömmar, reflektioner är fortsättningen som har kommit i år. 
Båda böckerna är skrivna tillsammans med David Dalton.
Förlaget är Bakhåll.

Marianne Faithfulls temperamentsfulla mor, Eva, var av judisk börd och bodde i Wien. 
Fadern, den språkbegåvade major Glynn Faithfull, var spion åt MI16.
Det var också i Wien de träffades och hon blev hans förbindelse i Wien och de blev också störtförälskade.
Ingen av dem hade väl tänkt sig att dottern skulle välj den bana hon valde. 
Redan som 17 - åring debuterade Marianne Faithfull som sångerska.
Hon gifte sig och fick sonen Nicholas. Under fyra år levde hon med med Mick Jagger, men fann sedan att hon inte ville spela rollen av bakgrund till en världsstjärna.
Farbror Bill (författaren William Burroughs) förförde henne bildligen med boken The Naked Lunch.
Det var efter att ha läst den som MF bestämde sig för att börja knarka.
Faster Allen (poeten Allen Ginsburg) var nog snäll på sitt karaktärslösa sätt men absolut inget lämpligt sällskap för en ung flicka.
Under en tid var Marianne Faithfull en fullfjädrad hemlös heroinist som bodde på en mur.
Men hon tog sig samman, reste på sig och kom igen.
Hon råkade också ut för allvarliga problem med njurar och lever.
Men hon kom igen.
Så fick hon cancer, opererades - och kom igen.

Hon berättar distanserat och humoristiskt om sitt liv och sina många möten med författare, konstnärer och musiker. De klassiska författarna var också väldigt levande i de bohemiska konstnärskretsarna vid den här tiden, d. v. s. 60- och 70-talen. 
Marianne Faithfull berättar om författarinnan Caroline Blackwood, som var en väldigt kär väninna och som dog i cancer. Hon bibehöll sitt sinne för svart humor ända till sista andetaget på Mayfair Hotel, vilket var det ställe dit de rika drog sig för att dö.
(Jag vet att jag läst The Stepsdaughter och Mary Rose av Caroline Blackwood; två väldigt mörka romaner.)

Det framgår väldigt tydligt att man levde aningslöst ansvarslöst och totalt utan tanke på följderna.
Marianne Faithfull tar numera avstånd från det destruktiva levnadssättet och har valt att vårda sin kropp och sitt liv över huvud taget på ett helt annat sätt. Slut med droger och rökning! Hon tränar till och med pilates!
Cancern blev det slutgiltiga skrämskott.

Det är är ändå väldigt roligt att läsa om alla popgrupper, författare, musiker levnadsöden, dråpliga historier och självironiska avslöjanden.
Marianne Faithfull har alltid varit ytterst noggrann med sin stil så det har varit märkeskläder för hela slanten. Och hon älskar att shoppa.
Minnen, drömmar och reflektioner är något av en tidsspegel. Jag tror kanske att minnet och avståndet i tid har slipat av de värsta kanterna.
Men det räcker till ändå.
Personregistret är värdefullt. (Som alltid.)

Marianne Faithfulls officiella hemsida hittar du HÄR

lördag 11 augusti 2012

Klassikersommar. 6





Nu har jag äntligen läst Drottningens juvelsmycke  eller Azouras Lazuli Tintomara (1834) (Törnrosens bok IV) av den mångfacetterade och gåtfulle Carl Jonas Love Almqvist (1793 - 1865).
Den finns med på listan över Lyrans 100 klassiker
och är en av de titlar jag planerade att jag skulle läsa i sommar.
Jag har försökt så många gånger men texten har inte tilltalat mig. 
Kanske beroende på att den uppbrutna formen; blandningen mellan epik och dramatik. Vad vet jag?
Denna gången blev jag riktigt fascinerad - både av själva Tintomaragestalten ("det himmelska djuret"), det historiska skeendet (det var jätteroligt att kolla fakta), idén med ramberättelsen om Jaktslottet där herr Hugo Löwenstjerna och bland andra Almqvists alter ego Rickard Furumo varje kväll sitter i gula salongen, idkar högläsning och diskuterar litteratur.
Hela berättelsen med alla intriger är spännande också.
Tidsmässigt rör det sig om tiden strax före, under och efter mordet på 
Gustav III.
Väldigt mycket stämmer överens med det historiska skeendet och man känner också igen namnen på större delen av människorna i och omkring hovet.
Tintomara är den undflyende, androgyna naturvarelsen som sprider olycka omkring sig och sorglöst drar vidare. Hen har inte förmågan att engagera sig känslomässigt; hen är ensam och mot slutet av berättelsen finns en Getsemane - passage där jag tycker att hen verkligen lider av att vara övergiven av alla. Tintomara befinner sig i en kyrka, men hen vet inte vad man gör i en sådan och varför. Hen är varken döpt eller konfirmerad.
Almqvist hade som så många andra vid den här tiden tagit intryck av Walter Scott, den historiska romanens fader. Däremot kan inte Drottningens juvelsmycke räknas som en historisk roman eftersom den behandlar en tid som är alltför näraliggande.
Både Scott och Almqvist reste omkring i de trakter där de hade för avsikt att förlägga sina romaner och studerade naturen.
Och båda skildrade politiska intriger.
Shakespeare, Emanuel Swedenborg och Jean Jacques Rousseau var en andra inspirationskällor.
Drottningens juvelsmycke är också en Stockholmsroman. En karta över Stockholm förhöjer läsupplevelsen.
Almqvists eget liv var mycket dramatiskt. Han var ett brådmoget, modersbundet barn, en flitig och intresserad student; han blev journalist, resenär, romantiker (Drottningens juvelsmycke), realist, samhällskritiker (Den svenska fattigdomens betydelse), feminist (Det går an till exempel) och landsflyktig.
Carl Jonas Love Almqvist ligger begravd på Solna kyrkogård inte långt från där slutscenen i Tintomara utspelade sig.


fredag 10 augusti 2012

Varför läser ingen Walter Scott?





Den frågan ställer sig litteraturkritikern Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer från 2004.
Hon har 1800-talet som sin specialitet och författarna från denna tid räknar hon som sina bästa vänner.
Trots det hade hon inte intresserat sig för Walter Scott (1771 - 1832) och när hon frågade runt bland sina kolleger så hade ingen annan gjort det heller.
Walter Scott började skriva lyrik och fortsatte sedan med historiska romaner som gärna handlade om stridigheter mellan engelsmän och skottar. Han var mycket beläst och den stora förebilden var Shakespeare, men han beundrade också Jane Austen. 
Själv hade han många berömda beundrare i hela Europa; Stendhal, Balzac, Pusjkin, Hugo, Dumas, Topelius och Geijer för att nämna några. Romanens Homeros, benämndes han och Goethe som myntat uttrycket världslitteratur räknade in Scott under den rubriken.
Man kan väl säga att Scott med sitt intresse för historia, natur och hembygd lade grunden till den efterföljande viktorianska romanen.

Jag har inte heller läst något av Walter Scott. Men jag skulle kunna tänka mig att göra ett försök med debutromanen Waverley (1914). 
Ruth Halldén m. fl. tycker att det är synd att Walter Scott är mera känd för ett par av sina sämre romaner, nämligen Ivanhoe och Richard Lejonhjärta.


tisdag 7 augusti 2012

Tematrio - Titelgeografi




Denna veckan vill 
att vi skriver om tre böcker med geografiska namn i titlarna. Efter lite funderande kom jag på tre titlar som jag varmt kan rekommendera




Om En vinter på Mallorca av George Sand skrev jag så här.
George Sand, Chopin och hennes två barn bodde en vinter på Mallorca för Chopins hälsa.
De var inte välsedda, man skörtade upp dem och allt var bara elände.



Det är mycket länge sedan jag läste Klockorna i Bicêtre av George Simenon (1903 -1989), men jag minns den vemodiga stämningen att jag tyckte att romanen var mycket bra. En man ligger på sjukhuset i Bicêtre. Han har fått en stroke och förlorat talförmågan. Nu tänker han igenom sitt liv och arbetar sig tillbaka.
Det är alltså en av Simenons psykologiska romaner och ingen titel i serien om kommissarie Maigret.


En fördämning mot Stilla Havet minns jag som en läsupplevelse.
Det är Marguerite Duras´genombrottsroman som nu har kommit i nyutgåva på Modernista förlag.
Romanen bygger på Duras´egna barndomsupplevelser i Indokina på en risodling som ligger farligt nära havet. Tiden är 30 - talet.


måndag 6 augusti 2012

"Mesiga, mossiga och liberala"

Ikväll visades en utmärkt dokumentärfilm 
på SVT2 om Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad.
När kvinnorna fick rösträtt 1921 behövde de också utbildning i demokrati.
Skolan startade 1925av Fogelstadsgruppen från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson (mycket omtyckt läkare), Kerstin Hesselgren (riksdagsledamot), 
Elin Wägner (författare)och sittande Honorine Hermelin (lärare) , som var rektor på skolan i 30 år.
Fogelstadgruppen gav även ut veckotidskriften Tidevarvet och det var i den som änkan Helga Johansson blev författarinnan Moa Martinson.
Dessa kvinnor hade också trassliga kärleksrelationer. Alla som mötte Honorine Hermelin älskade henne. Hon var ett socialt geni och lyckades hålla beundrarinnorna på gott humör. Även sedan Hagar Olsson kom från Finland "som en hök i en hönsgård" och predikade socialism och radikalfeminism. Naturligtvis blev även hon förälskad i Honorine Hermelin. Men hon tyckte att kvinnorna på Fogelstad var mesiga, mossiga och alltför liberala. Och så pratade de för mycket. Hon ville ha mera handling.
Honorine Hermelin rymmer till slut till Danmark och gifter sig med  teologen Wilhelm Grønbech.
Ada Nilsson är ett besviket bröllopsvittne, men de båda kvinnorna förblir vänner under hela livet.
Ulrika Knutson och Marie Nyreröd har gjort dokumentärfilmen.
Det är en repris från 2007 och den finns att se på SVT Play i 30 dagar framöver. Den går också i repris lördagen den 11/8 kl 17.00 i SVT2.
Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor kom ut 2004




lördag 4 augusti 2012

Svart stig

Jag tycker allt bättre om Åsa Larsson och hennes radarpar kriminalinspektör
Anna Maria Mella och åklagare Rebecca Martinsson. Mella och Martinsson är varandras raka motsatser men de finner varandra alltmer vad tiden lider.
Min favorit är den ensamma, psykiskt sköra Rebecca Martinsson.
Anna Maria har alla trumf på hand; till och med en Robert som fiser i sömnen i sängen intill hennes samt en rad barn. Och hon älskar sitt arbete.
Åsa Larsson bygger omsorgsfullt upp sina intriger och hennes intresse för människor är tydligt.
Hon förlägger alltid sina romaner till Kiruna. Naturen är vidunderligt vacker men klimatet kan vara obarmhärtigt. Särskilt om man som mannen i den dramatiska inledningen till Svart stig oförsiktigt har stigit utanför värmen i sin fiskeark på Torneträsk i bara kalsongerna för att lätta på blåsan.
(Dumma karl!)
Det är beckmörkt, iskallt och storm. Det bär sig inte bättre än att arken sliter sig och ger sig iväg. Den byxlöse måste ge sig iväg och leta efter någon annans ark. Läget är kritiskt så att säga.
Svart stig handlar bland annat om gruvnäring med internationella förgreningar. Det dekadenta överklassiga syskonparet Diddi och Inna  Wattrang ingår en egendomlig allians med underdogen Mauri Kallis.
Sakta men säker tar han med iskall beräkning kommandot över syskonen och arbetar sig "uppåt" och skaffar sig ställning i samhället och en ansenlig förmögenhet enligt principen ändamålet helgar medlen.
Jag kommer att tänka på filmen Betjänten där Dirk Bogarde spelar betjänt åt en  adelsman och så småningom gör sig till herre över sin arbetsgivare.
Dirk Bogarde är lysande som betjänten och James Fox spelar den allt hjälplösare aristokraten Tony.
Svart stig innehåller reflektioner om konstnärskap, minnets beskaffenhet, olika slag av ensamhet, stad och landsbygd.
Åsa Larsson berättar hur stugorna möbleras; om trasmattorna på golven och poslinskrukor som det står mjöl, socker och torkad frukt på; om brickband, polarbröd och hushållsost. Man kommer vanliga människors vardag nära.
Svart stig är den tredje romanen av sex om poliserna i Kiruna (del sex är ännu inte utkommen).
Jag har tidigare läst den fjärde delen, Till dess din vrede upphör.
Svart stig är mörkare men båda är mycket välskrivna och läsvärda och det är inte svårt att förstå varför Åsa Larssons romaner alltid är utlånade på biblioteken.



fredag 3 augusti 2012

Tematrio - Titelfärg




Denna veckan vill 
Lyran att vi berättar om tre böcker som har en färg i titeln.
Här kommer mina förslag:


Beskow, Elsa, Tant Grön, tant Brun, tant Gredelin

För att nu inte tala om Farbror Blå. De tre tanterna behöver ingen närmare presentation, men de anses ha Elsa Beskows egna mostrar som förebild.
Tant Grön arbetade i trädgården och var ett rejält fruntimmer. Tant Brun stod vid spisen (men födde inga barn) och Tant Gredelin var spröd och ömtålig och gjorde mest ingenting.

Ellroy, James, Den svarta dahlian

En otroligt spännande kriminalroman som också filmatiserats.
Den bygger på ett verkligt mord på en ung kvinna i Los Angeles


Mykle, Agnar, Sången om den röda rubinen

En norsk skandalroman som ansågs pornografisk när den kom ut 1956.
Ask Burlefot är den unge mannen var utveckling man följer- inte minst då den erotiska. Han möter så småningom sin stora kärlek, Embla.

torsdag 2 augusti 2012

På tal om George Eliot

I dagarna har Bror och syster eller Kvarnen vid Floss (The Mill on the Floss) av George Eliot kommit ut i pocket. Gun - Britt Sundström har översatt.
The Mill on the Floss kom ut 1860 och första svenska upplaga 1890.
Förlaget är Bonnier pocket i serien Albert Bonniers klassiker.
Det är väldigt roligt att klassikerna kommer i pocketutgivning. Vi är många som älskar pocket.
Omslagen är ofta läckra och stilen helt läslig.
Men - jag hade önskat ett annat omslag på Bror och syster.  Mera så här


eller varför inte så här?
 Eller kanske som omslaget på filmen Livet vid floden som bygger på George Eliots roman.



Jag vet inte riktigt vad omslaget på Bror och syster signalerar. 
Men jag har klickat hem den så jag bestämmer mig när jag fått den i handen. Och läst den, förstås.