Samma, mamma

Samma, mamma är en dotters gripande, oändligt sorgsna klagosång över sin nyligen bortgångna mamma.  Dottern är Hanna Rajs och hon har just själv blivit mamma och nu sörjer hon också det stöd hon gått miste om i sitt nyblivna moderskap. Mamman var både vacker och klok men Hanna har tvingats åse hennes fysiska förfall  och de försöker skämta om att  modern har så svårt att fatta. Sedan gråter de en stund. Mamma ville så gärna ha ett barnbarn men nu är framtiden begravd med henne. "Hur ska jag klara mig med en mindre mamma". Moderns liv liknas vid en våg som återvänt till stranden medan Hanna står som ett barn som lämnats vid strandkanten. "Du som levde livet bäst av alla till slut ska även starka mammor falla." En yngre bror finns som Hanna måste försöka trösta. Ingen utav de två fäderna som bevisligen finns nämns. Hanna Rajs har sin egen helt fria skrivstil. Dikterna är av olika längd och karaktär. En sonettkrans överraskar. Hanna Rajs har tidigare skrivit en sorgebok om sin bästa vän Cristina som tog sitt liv i gränslandet mellan barn och vuxen. Romanen där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn. Cristinaboken  bygger på Hannas "sopiga minne", SMS, mail, fotografier, brev och samtal med gemensamma vänner. Hanna vet att minnen är bedrägliga och att de ändrar sig med tiden. Tur att hjärtat minns när hjärnan glömmer, skrev hon.

"och jag som alltid klamrat fast vid orden

en läggning du var bäst på att bejaka

nu känner jag mig ensammast på jorden

för jag kan inte skriva dig tillbaka"

Titel: Samma, mamma

Författare: Hanna Rajs

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2024

Antal sidor: 71

Hemfärd till glömskan

Att lära sig leva i ögonblicket

när man strax ska ta avsked från det -

 

I skuggan under ett valnötsträd

vilar ett halvfullt lerkrus.

Över vattnets mörker simmar

en skalbagge från strand till strand -

liv och död, extas och förtvivlan

allt får rum i betraktarens rysning.

 

Som inom Alba Longas murar

timmen före stormningen

som inte ska lämna sten på sten,

inte liv intill liv.

Skaror strövar utan mål,

gripna av skimret i stenläggningen,

längs gator de ser för första gången.

 

 

 

Dags för uppbrott.

Jag stänger och låser lagårdsdörrn -

det blev aldrig av att laga den.

Och rosorna får vintern ta hand om. 

Jag kastar en samlande blick genom rummen,

detta djup av vitt med blågrå nischer

och en mörknande spegel i fonden -

en insikt målad av Hammershøi.

När jag står på lillgården,

knäpper upp gylfen

och under förrättningen glor upp i skyn

drar flyttfågelsträcken förbi,

plog efter plog av gäss

som lämnar sig efter sig efter sig.

Ingenstans mitt segel

När allt fortfarande var rent

När ingenting bekom mig

När allt jag mindes

var lingonlegan skotaren och mannen

Rytmen i hans kropp och den vilda glädjen

När mitt segel var kaos

och mitt enda hem ingenstans

Snart är kaos mitt enda hem

och ingenstans mitt segel 

 

ur Ingenstans mitt segel (2022) av Ingela Strandberg

En bit papper

En bit papper

Idag gick jag till doktorn - 

doktorn sa att jag var döende,

hon använde inte de orden, men när jag sa det 

förnekade hon det inte -

Hennes tystnad betyder: Vad har du gjort med din kropp.

Vi gav den åt dig och se vad har du gjort,

du har vanvårdat den.

Jag menar inte bara cigaretterna, säger hon,

utan dåliga matvanor också, och att dricka.

Hon är ung, den stela vita rocken döljer hennes kropp.

Håret är struket bakåt, de små flickaktiga slingorna

hålls nere av ett mörkt band. Hon känner sig inte hemma här,

när hon sitter bakom skrivbordet, med diplomet ovanför huvudet

och läser av en lista med siffror i kolumner,

där vissa siffror är särskilt markerade.

Hon håller ryggen rak, visar inga känslor.

Ingen lärde mig hur man tar hand om sin kropp.

Man växer upp, ens mamma eller mormor tar hand om en.

När man blivit fri från dem tar frun över, men hon är nervös,

hon duger inte mycket till. Så kroppen jag har,

den som doktorn klagar på - har alltid varit under kvinnors uppsikt,

och om jag säger så här: de lämnade mycket åt slumpen.

Doktorn ser på mig -

mellan oss en hög med böcker och broschyrer.

Mottagningen tom. Förutom oss.

Det finns en fallucka här och under den luckan

ligger de dödas rike. Och de levande puttar ner dig,

de vill att du ska dit först, före dem.

Det här vet doktorn om. Hon har sina böcker,

jag mina cigaretter. Till sist

skriver hon något på en bit papper.

Det här hjälper mot titt blodtryck, säger hon.

Och jag lägger den i fickan, det är dags att gå.

Och väl ute river jag sönder pappret, som en biljett till underjorden.

Hon måste varit galen som flyttade hit,

till etty ställe där hon inte känner någon.

Hon bor själv; bär ingen vigselring.

Hon bor strax utanför byn, hon går dit ensam.

Och hon dricker sitt enda glas vin,

äter sin middag som inte är någon ordentlig middag.

Och hon tar av sig den där vita rocken:

mellan den och kroppen

bär hon bara tunt bomullstyg.

Och så småningom tar hon av sig det med. 

För att få föda skriver kroppen ett kontrakt med döden,

och från den stunden försöker kroppen till varje pris att hitta ett kryphål -

Du går och lägger dig ensam. Kanske sover du, kanske vaknar du aldrig.

Men en lång stund hör du alla ljud tydligt.

Det är en natt som liknar alla andra sommarnätter; det blir aldrig mörkt.

Ur Ett byliv av Louise Glück

Titel: Ett byliv

Författare: Louise Glück

Översättare: Jonas Brun

Förlag: Rámus

Tryckår: 2021

Antal sidor: 83

Världspoesidagen 2021

Gulliver

Over your body the clouds go

High, high and icily

And a little flat, as if they

 

Unlike swans,

Having no reflections;

 

Unlike you,

With no strings attached.

All cool, all blue. Unlike you ——

 

You, there on your back,

Eyes to the sky.

The spider—men have caught you,

 

Winding and twining their petty fetters,

Their bribes ——

So many silks.

 

How they hate you.

They converse in the valley of your fingers, they are inchworms.

They would have you sleep in their cabinets,

 

This tow and that toe, a relic.

Step off!

Step off seven leagues, like those distances

 

That revolve in Crivelli, untouchable.

Let this eye be an eagle,

The shadow of his lip, an abyss.

 

Ur Ariel av Sylvia Plath 

 

Skådespelerskan  Hedda Stiernstedt läste dikten alldeles utmärkt i kvällens Babel som till en del handlade om Sylvia Plath. Elin Cullheds nya roman Eufori ger enligt henne själv en annorlunda bild av Sylvia Plath.

Tidvatten, solskörd

Han brukade spela piano

han tyckte att musiken 

var evihetens röst

hoppets röst

han hade kunnat 

dö vid pianot

ung eller gammal, sak samma

musiken skulle finnas kvar

klar som glas

nu är döden allt han hör

det hamrande kriget

en landmina ett barn

en far som gråter

en dag fann han

ett piano bland ruinerna

hejdade sig sträckte ut handen

drog den tillbaka

vände sig om för att gå

när han hörde pianot säga:

Inte mer trogen än så?

Rum för poesi

Eva Runefelts senaste diktsamling har titeln Ur världen.  Den kom ut på Albert Bonniers förlag i våras. Den första dikten jag läste var Otålig gravsten. Jag vet inte hur Eva Runefelt tänkt sig att den här dikten skulle tas emot men jag brast i skratt. Jag ser den som helt underbart absurd; full av värme och humor. Jag testade den på ett par goda vänner och de reagerade som jag. Det är bildspråket som gör att jag skrattar åt sädesärlan också.  Kompass - dikten är mera att fundera över

 

 

Otålig gravsten

Gravarna

och deras artrosiga leda

I november vädrar de sina

slitna kappor, ruskar runt 

som hundar i regn

medan de störda döda

biter i de gamla fållarna

och drar sig längre ned

med sytråd mellan tänderna

Fåglar

Sädesärlan vippar sin stränga stjärt

som purken dam med infälld solfjäder

med slag lägger hon sig i, denna

tvåstämmiga fågel svänger så runt

på ena tändsticksbenet, uttråkad

av skatans grävande i sitt för att

slippa prata.

 

Kompass 

Kommer mörkret uppifrån

eller ur jorden? 

Omfamnas husen

eller äts de upp?

Kvällarna osäkra, rör sig

i alla riktningar

Att stå still och förnimma

nattens utdragna axelryckning, att

ängslig kväll drivs undan lätt

och igen

Mary Oliver, våtmarkspatrullerare

The Summer Day

Who made the world?
Who made the swan, and the black bear?
Who made the grasshopper?
This grasshopper, I mean-
the one who has flung herself out of the grass,
the one who is eating sugar out of my hand,
who is moving her jaws back and forth instead of up and down-
who is gazing around with her enormous and complicated eyes.
Now she lifts her pale forearms and thoroughly washes her face.
Now she snaps her wings open, and floats away.
I don’t know exactly what a prayer is.
I do know how to pay attention, how to fall down
into the grass, how to kneel down in the grass,
how to be idle and blessed, how to stroll through the fields,
which is what I have been doing all day.
Tell me, what else should I have done?
Doesn’t everything die at last, and too soon?
Tell me, what is it you plan to do
with your one wild and precious life?

Ur New and selected Poems av Mary Oliver 1992

Ibland kan det vara lönt att vakna tidigt. Idag fick jag med en god stund Naturmorgon i P1 innan det var dags för Lundströms bokradio.  Döm om min förvåning när Mats Ottosson, programledare för Naturmorgon, brister uti en entusiastisk hyllning av en mycket känd amerikansk poet,  som inte finns översatt till svenska. Mary Oliver hette hon. Hon talar om vår plats "i alltings stora familj". Mary Oliver talar om vikten av uppmärksamhet i naturen. Hon promenerade sakta utan bestämt mål och hon hade alltid en anteckningsbok med sig. En gång fann hon sig utan penna i skogen vilket gjorde att hon gömde blyertspennor runt om i träden för att aldrig hamna i den situationen igen. Maxine Kumin kallade henne en våtmarkspatrullerare. Thoreau, som var en av Olivers förebilder, kallades en snöstormsinspektör.
Alex Luppens - Dale på Book Riot skriver så här:  "Much of Mary Oliver’s poetry has to do with walks she has taken in the woods, but there is always something else underneath—the idea that it is important to look at the world we live in to get an idea of who we are as humans within an ecosystem. Nature is central to Oliver’s idea of God."  Mary Oliver dog i januari 2019, 83 år gammal.

I rörelse

 I rörelse

Tänk om den mätta dagen ändå är störst.
Och den bästa dagen släcker ens törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men fetischeringen av lidande är beklagansvärd.

Att förlägga mening till utsatthet,
är kanske viktigt för den som är poet.

Men att manas till uppbrott av den som sitter tryggt
upplevs lätt hånfullt av människor på flykt.

Skriv om, skriv om. Den nya dagen gryr.
Deras fantasier om oss har gått överstyr
 -------------
I kommentaren säger Athena Farrokhzad om sin dikt I rörelse att den är skriven av en som älskar Karin Boye.

Athena Farrokhzads skrivande är intertextuellt. Hon går ständigt i dialog med andra författares texter i sitt skrivande. - Jag tänker på mig själv som en läsare,
och på min litterära verksamhet som en läsares skrivande, säger hon.

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet

Sommaren gick så fort

Sommaren gick så fort, och jag minns knappast
längre huset på kullen. Ändå tillbringade jag många
nätter där. Blixtarna lyste upp den väldiga magnolian.
En blixt väljer alltid det mnsta avståndet mellan molnet och
markytan. Han som ägde huset sysntes ju aldrig till, inte ett löv
rördes i vinden. Han spelade Kinderszenen på ett så dyrbart 
instrument att man efteråt betvivlade alltsammans. Jag står
kvar med en nyckel av glas i handen. Rök, mot ansiktet en 
mörk fläkt. Vi tror oss lätt förlorade. Djupt där nere
blänker vattnet, en biflod till den mäktiga Missouri

Bli aldrig vän med en kråka!

Bli aldrig vän med en kråka!
sade en biolog i radion. Kråkan
fäster sig snabbt vid dig, hon knackar på
fönstret oavbrutet, kråkan blir lätt psykotisk.
Ingenting händer här. Ingenting. Trädgårdar
i regn. Citroner i månsken. En flock kajor lyfte med ett
häftigt oväsen vid ruinen igår kväll. Klockorna milt
genom diset. Röken, klangerna. Jag såg en gång
en liten flickas ögon gå i moln, det var irreparabelt
från början. Det gör ont. Molnet drog över den
violetta ögonvitan långsamt inåt mot
pupillen och sedan kunde jag inte
följa det längre, molnet.

ur diktsamlingen Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, 1997
som ingår i Jag studerade en gång vid en underbar fakultet
Symposion 2003

Tua Forsström föddes i Borgå 1947 och där bor hon fortfarande.
Hon fick Nordiska Rådets litteraturpris för
Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, där hon går i dialog 
med den ryske filmregissören Arsenij Tarkovskij.
I februari 2019 invaldes hon i Svenska akademien på stol nr 18
efter Katarina Frostenson.

Månadens språk är finska. Där platsar Tua Forsströms bok som f. ö. kommer ut i ny upplaga i höst

På förekommen anledning

Tua Forsström skriver en hälsning till mig i sin bok som jag just inhandlat.
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är titeln på den lilla tunna, innehållrika boken på 44 sidor är utgiven på det nyligen sammanslagna förlaget Schildts&Söderströms. (Om det tyckte TF inte.)
Tua Forsström har sedan debuten 1972 med En dikt om kärlek och annat skrivit ytterligare tio diktsamlingar. Hon och den finlandssvenske poeten Claes Andersson är varandras första läsare och kritiker sedan många år tillbaka.
Tua Forsström läser, lyssnar, ser, antecknar, lever och samlar material som sedan används i diktsamlingarna fast då avskalat och komprimerat. Det handlar om livet så som det framstått och framstår för henne. Tua Forsström iakttar som barnet och begrundar moget, vuxet. 
Jag vill vara trogen komplexiteten, säger hon.
Den personliga rösten känner man  igen från den ena diktsamlingen till den andra. Tack och lov


Det lönar sig inte att gråta så mycket
Snart har du glömt vad det handlade om
Ingen lyfter längre upp oss i sin famn och viskar "titta",
  pekar på lampan som lyser och fåren på ängen mot sjön.
Jag är ovan vid att vara så lycklig
Fåren går och betar som milda stjärnor
Fåren som liknar fårens stjärnbild
Den lilla klockan ringer genom blåsten
Det finns drömmar som varnar och tröstar oss
  städerna som blinkande kartor djupt under vingen,
en plötslig destination utan namn


Jag har tidigare skrivit om Tua Forsström. Hennes dikt Hästarna finns HÄR
Bra val till Svenska Akademien!

Om det stora och det lilla i vardagen

Den här lilla diktsamlingen innehåller korta dikter som behandlar människans villkor. I all enkelhet. Med lätt 
hand, men inte desto mindre sant för det. Här finns längtan till barndomen, minnen av modern, sommarutflykter, i glasskön, på kyrkogården, åldrande, statusuppdatering, och så vidare. Vissa saker kan inte tas ifrån en och det finns ett hopp om återförening med dem som gått bort. Mattias Kronstrand heter författaren till Dikter. Han har tidigare skrivit en rad barnböcker. Förlaget är Kroma. 2018.


Ofirande

Champagnekorkarnas tystnad
Vardagarnas pågående
Mulet, mörkt och måndag
Tänder lampan, ser dig
Vi har fått ännu en dag
Det är upp till oss att välja
Ja, idag köper jag skumpa

Dagens dikt

Foto: Rolf Pettersson

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen.
Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

Werner Aspenström är månadens diktare i Dagens dikt. Han läser själv.

Annorlunda historieskrivning

Linnea Axelsson föddes i Porjus 1980. 2010 debuterade hon med romanen Tvillingsmycket. Nu kommer hon med en diktsamling som skildrar samernas 1900 - talshistoria genom tre samiska familjers liv under den här tiden. Aednan heter hennes 700 sidor långa epos som inte minst innehåller kvinnohistoria.
Versformen var inte planerad utan den växte fram av sig själv när inte prosan riktigt fungerade. Hon tycker att det outsagda får vara en del av berättandet i lyriken. Titeln Aednan för tankarna till Eddan. Aednan är nordsamiska och betyder land, mark, jord men också älv och mamma. Alldeles i början av boken föds tvillingpojkar, den starke mörkhövdade Aslat och den svagare Nila. Ber - Joná berättar. Det är vårvinter och året är 1913. Fascinerande läsning om samernas och renarnas vandringar, årstidernas växlingar och de vardagliga sysslorna. Men också om hur deras områden beskärs och hur rennäringen minskar och hur samiskan trängs ut. Ett annorlunda sätt att läsa historia.

Walesisk jul

Jul bland bergen

De kom över snön till brödets
renare snö, fumlade med det i sina grova
händer, fattade det med läpparna
likt djur, stirrade ned i den mörka kalken
där vinet glänste, kände det skarpt
mot tungan, skälvde som vid minnet
av en synd och hörde för ett ögonblick
kärleken skrika i hjärtats krubba.

De reste sig och återvände till sina magra
arrenden, som låg nakna i det ödsliga
decemberljuset. Deras horisont krympte
till den egna, steniga åkerlappen
med dess träd, där blåsten naglade fast
den förfärade kropp som inte hade bett
om att bli född.

R. S. Thomas, Ur Laboratories of the Spirit. 1975

R. S. Thomas var präst i en karg trakt av Wales. Medkänslan med de fattiga församlingsborna går som en röd tråd genom hans författarskap. 

Eufori

Idag lästes Gunnar Ekelöfs dikt Coda ur Köp den blindes sång som Dagens dikt. Jag blev då påmind om Gunnar Ekelöf och att det var länge sedan jag gjorde ett lyrikinlägg, så jag väljer en annan dikt av Gunnar Ekelöf som jag också tycker mycket om.

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken, löven så stilla mot himlen...
Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det den sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger ... Det är som om blommorna trängde sig närmare,
närmare och närmare ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

__________

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.

Ur Färjesång, 1941

Världspoesidagen

Bild: W Carter

Världspoesidagen uppmärksammas den 21 mars varje år. 
Världspoesidagen instiftades 1999 av UNESCO. Syftet är att uppmuntra till att läsa, skriva, undervisa om och publicera poesi

---

Nocturne

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, —
månen glider över havet
vit och öm.

Edith Södergran 

Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan  

på henne som vandrar ensam  

som inte hundlikt löper till sin vittring,  

som inte varglikt flyr för människovittring:  

På en gång människa och anti-människa.  

Hur nå gemenskap?  

Fly den övre och yttre vägen:  

De som är boskap i andra är boskap också i dig.  

Gå den undre och inre vägen:  

Det som är botten i dig är botten också i andra.  

Svårt att vänja sig vid sig själv.  

Svårt att vänja sig av med sig själv.  

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.  

Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.  

Det opraktiska är det enda praktiska  

i längden. 

Gunnar Ekelöf 

The Weel

Through winter - time we call on spring,

And through the spring on summer call,

And when abounding hedges ring

Declare that winter´s best of all;

And after that there´s nothing good

Because the spring - time has not come -

Nor know that what disturbs our blood

Is but the longing for the tomb.

W. B Yeats 

Marskallt

Åka skridsko på ankdammen
- blånäsa och rödkind -
åka tefat i Långbacken
- snornäsa i motvind -
Frosten frasar under foten,
enen fryser ner i roten.
Pojken fryser om stortån.
Katten kryper in i spisvrån.
Stå och vänta på skolbussen
- blånäsa och rödkind -
leka sistan runt skolknuten
- snornäsa i motvind -
Gruset krasar under pjäxan,
flickan springer hem till läxan.
Pojken fryser om stortån.
Katten kryper in i spisvrån.

Britt G. Hallqvist 

Which poems has moved you to tears?

Poems that make grown women cry. Edited by Anthony and Ben Holden. 100 women on the words that move them. Berömda kvinnor som Kate Atkinson, Judi Dench,Anne Enright, Elena Ferrante, Siri Hustvedt, Bianca Jagger, Joanna Lumley, Chimamanda Ngozi Adichie, Edna O´Brien, Yoko Ono och Sarah Waters för att nämna några väljer dikter som berört dem djupt. De förklarar varför och ger en mycket kort karaktäristik av respektive författare. Jag tycker att det är en kul idé. Utgivarna är far och son. De har också gjort en liknande bok om men. Som exempel tar jag Chimamanda Ngaozi Adichies val Sixty years after av Derek Walcott.


Sixty years after
In my wheelchair in the Virgin longue at Vieuxfort
I saw, sitting in her own wheelchair, her beauty
hunched like a crampled flower, the one whom I thought
as the fire of my young life would do her duty
to be golden and beautiful and young forever 
even as I aged. She was treble - chinned, old, her
devastating
smile was netted in wrinkles, but I felt the fever 
briefly returning as we sat there, crippled, hating
time and the lies of general pleasantries.
Small waves still brake against the small stone pier 
where a boatman left me in the orange peace 
of dusk, a half - century ago, maybe happier
being erect, she like a deer in her shyness, I stalking
an impossible consummation; those who knew us 
knew we would never be together , at least not walking.
Now the silent knives from the intercom went through us.

Kvinnliga nobelpristagare. 2

Den 4 december hörde jag en radiodokumentär, Nelly Sachs: Natten och Nobelpriset i P1. Den var mycket intressant med deltagare som översättaren Margaretha Holmqvist, som dessutom var Nelly Sachs förtrogna. Aris Fioretos, som skrivit en jättefin biografi, Flykt och förvandling,  om Nelly Sachs, deltog också. En fick veta mycket om den tysk - judiska författaren som kom till Sverige 1940 som krigsflykting tillsammans med sin sjuka mor. Det var Selma Lagerlöf som hjälpte dem hit. De bodde i en etta vid Bergsundstrand 23 i Stockholm. Efter några års tystnad börjar Nelly Sachs skriva igen och 1966 får hon dela Nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Samuel Agnon. Motivering: "För hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde". Hennes vänskap med den franske författaren Paul Celan resulterade i en mängd brev. De led av samma paranoida föreställningar och kanske rentav triggade varandra. Trots att Nelly Sachs (1891 - 1970) var 29 år äldre än Celan kände de en speciell samhörighet. Karin Johannisson skriver om Nelly Sachs i sin bok Den sårade divan. Så småningom blev Beckomberga en tillflykt för Nelly Sachs; en plats där hon kunde känna sig trygg. 
DEN FÖRSTENADE ÄNGELN
som ännu droppar av minne
från ett föregående världsallt
utan tid
vandrar på kvinnoavdelningen 
i bärnstensljuset
innesluten i besöket av en stämma
från en urtid utan äppelbett
och sjunger av sanning 
i morgonrodnaden -

Och de andra kammar håret i olycka
och gråter
när korparna därute
vecklar ut sin svärta till midnatt

Ur Samlade dikter. Månpocket 2001. I nyöversättning av Rolf Moberg. Förord: Gunnar D. Hansson

Läs mer om den här utmaningen hos Koko på En kattslavs dagbok

 

Morgondagar

Morgondagar

Imorgon kryper jag ut i en skog
och lägger mig vid ett träd, efter en stund
ringlad om det
Gnager en bit
bark smakar varmt
tänderna går genom poriga skikt
jag är närd
av luft
o motstånds
löshet
ord rinner ner
hela kroppen är om stammen snart
Jag är på min mark, ris och tall
Det kommer ett rå och ser ut
vi är de enda här
det heter ensamhet och är inte undergång
Lilla rå, stora blick, stå inte kvar, gå till gläntans ljus
jag äter stilla av det omkring
allas dröm, försvinna i ro
på barmarken
vittra, nära den verklighet
ordet är. Imorgon. I morgon n gn m

Ur Sånger och formler, 2015,  av Katarina Frostenson