Tisdagstrion: Krig och fred

Helenas Tisdagstrio har temat : Krig och fred.

En gud i spillror av Kate Atkinson 
handlar om Teddy Todd. Han lämnade sitt liv som poet och gick in vid flygvapnet när kriget bröt ut. Han blev bombflygare. Någon gång störtade han, en annan gång kraschlandade han i havet och under ett par år är han krigsfånge. Han har lyckats bra som befäl över sitt manskap. Läs gärna Liv efter liv av samma författare först

 
Hiroshimas blommor av Edita Morris.

1959 kom The Flowers of Hiroshima ut för första gången och översattes sedan till 39 språk. Det förstår en. På svenska kom Hiroshimas blommor 1961,  i översättning av Tora Palm på Gidlunds förlag. Svenska Edith Toll, gift med amerikanen Ira Morris, skrev den efter att ha tagit del av sonens upplevelser i Hiroshima strax efter det att atombomben (pikadon, den vita blixten) fällts 6 augusti 1945.

Anna Larsdotter har skrivit en spännande bok om kvinnor i krig och strid. Kvinnor hade alltid funnits med i krig på olika sätt, men författaren tar upp de stridande kvinnorna. Kvinnorna i strid hade inte bara fienden att kämpa mot. De hade också sina överordnade, medsoldater och andra kvinnor som inte ansåg dem som riktiga kvinnor. Många av dem, som överlevde kriget, saknade livet i skyttegravarna och vid lägereldarna. Anna Larsdotter refererar till Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Det är väldigt fruktbart att ha den i färskt minne när en läser Kvinnor i strid. Alla dessa kvinnoröster som inte fick komma till tals förrän fyrtio år efter kriget. I Kvinnor i strid lyfts många tappra kvinnor fram och deras öden berör verkligen. Även om en inte alltid förstår. Många gånger var stridandet helt enkelt en födkrok.

Hett i hyllan

Monika på bloggen Bokföring enligt Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I museets dolda vrår är  Kate Atkinsons debutroman som jag läst till dels. Om jag inte är alldeles fel ute har den gått som TV - serie. I museets dolda vrår är en familjehistoria och har undertiteln En familjesaga. På Kate Atkinsons eget vis, det vill säga en anti - familjekrönika i det närmaste. Berättare är Ruby Lennox som ständigt återkommer till att "verkligheten är en relativ sak, precis som tid". Någon kronologi kan en inte räkna med. Folk dör i det en kapitlet och återuppstår som barn i nästa. Ruby blir till nyårsnatten 1951 (samma år som Kate Atkinson) och hon bevittnar själv det kritiska ögonblicket och utbrister: "Jag finns till!" Föräldrarna driver en zoologisk affär i bottenvåningen på det hus där de bor i York. I museets dolda vrår blev ett stort nationellt genombrott när den kom 1995. Mitt ex är en liten pocketbok i serien En bok för alla. Stilen är minst sagt jobbig men kan troligtvis läsas i somrigt dagsljus. Översättare är Lena Torndahl.

Teddy Todds fortsatta liv

I Liv efter liv av Kate Atkinson möter vi familjen Todd för första gången. Ursula Todd , Teddy Todds äldre syster, är den som får leva en rad alternativa liv. I 
En gud i spillror är det Teddy Todd som är protagonisten. Han lämnade sitt liv som poet och gick in vid flygvapnet när kriget bröt ut. Han blev bombflygare. Någon gång störtade han, en annan gång kraschlandade han i havet och under ett par år är han krigsfånge. Han har lyckats bra som befäl över sitt manskap. Mannarna gillar honom och litar på honom. Teddy Todd har utbildat dem minutiöst. Efter kriget har Teddy gift sig. Han och hustrun Nancy har en dotter, Viola, och ett par barnbarn, som Viola är en dålig mor åt. Tidsplanen skiftar mellan 20 - tal och allt däremellan till 90 - talet. Boken är omsorgsfullt skriven och man ser i källförteckningen att Kate Atkinson gjort ordentlig research; hennes persongalleri lever. Jag kommer på mig med att tycka riktigt illa om flera av karaktärerna. Och jag saknar modern, Sylvie, från förra boken. Hon borde få en egen roman. Hon var inte helt sympatisk hon heller, men jämförelsevis. Och hon är intressant liksom Hughs(Sylvies man) äventyrliga syster Izzy. Teddy Todd har levt för sin flygning och sitt liv bland andra flygare. Nu åldras han på ett hem. Familjen besöker honom pliktskyldigast. Ett barnbarn älskar sin morfar och vet att han är älskad tillbaka. För Sylvie var Teddy älsklingssonen. En har mycket att tänka på efter avslutad läsning; krig, bomber, familjerelationer, åldrandet, livet och döden. 

Om inte om hade varit

Kate Atkinson föddes 1951. Hon slapp alltså uppleva andra världskriget själv, men hon tyckte att alla som varit med talade väldigt lite om det. Efterkrigstiden var besvärlig nog, antog hon. I Liv efter liv tar hon ett helhetsgrepp på europeisk historia från 1910 till 1967. Och hon gör det på sitt eget speciella sätt med uppbruten kronologi och en huvudperson, Ursula nr tre i familjen Todd,  som lever det ena livet efter det andra och dör gång på gång. "Historia handlar hela tiden om alla "tänk om", låter hon en person säga i en diskussion. I början försöker jag hålla reda på allt, men ganska snart ger jag upp och bara läser, läser, läser. Det är intressant, kvickt, skickligt och otroligt medryckande. Ursula föds en snöig februaridag 1910. Hon blir sin fars lilla björn och hon är den Liv efter liv framför allt rör sig kring. Den övriga familjen, fadern den charmerande Hugh, modern den vassa Sylvie, systern Pamela som är Ursulas närmaste vän, den odräglige brodern Maurice, småbröderna Teddy och Jimmy och den otroligt roande och äventyrliga faster Izzy som alltid överraskar - alla representerar de olika sätt att tackla livet och tiden. Atkinson är enligt Hilary Mantel "outtömligt genial" och Liv efter liv är enligt Daily Mail "en svindlande, bländande kraftprestation". Jag kan bara instämma. Kate Atkinson lämnar en kommentar till romanen samt redovisar källor. Vill man läsa mer om Liv efter liv hänvisar författaren till sin HEMSIDA
Det är alltid svårast att skriva om de böcker man tycker bäst om. Liv efter liv är inget undantag. Så - läs själva!

En smakebit på søndag

Mari på bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag i En smakebit på søndag att dela med oss av vad vi just läser. Men - no spoilers! Där hittar vi också flera smakebitar. Jag har just börjat
läsa Kate Atkinsons nya bok Liv efter liv. Här kommer ens smakbit från kapitlet Vapenstillestånd. Juni 1918. sid 92. 
"Vi hittade ett hål i häcken", sa Pamela.
"Det är där de sabla rävarna tar sig igenom," muttrade mrs Glover, " de kommer från dungen",  och Sylvie rynkade pannan åt mrs Glovers språk men sa ingenting eftersom de, officiellt, var på festhumör. Sylvie, Bridget och mrs Glover "skålade för freden" med varsitt glas sherry. Varken Sylvie eller mrs Glover tycktes vara särskilt upplagda för segeryra. Både Hugh och Izzie var fortfarande vid fronten och Sylvie sa att hon tänkte inte tro på att Hugh hade klarat sig förrän han kom in genom dörren. Izzie hade kört ambulans under hela kriget men ingen av dem kunde föreställa sig detta. Georges Glover "rehabiliterades" på ett sjukhem någonstans i Cotswolds. Mrs Glover hade rest och besökt honom men var obenägen att att prata om vad hon hade fått se, annat än att konstatera att George inte egentligen var George längre. "Jag tror inte att någon av dem är sig själva längre", sa Sylvie. Ursula försökte föreställa sig att inte vara Ursula men fick ge upp inför det omöjliga i tankeexperimentet.
Två flickor från kvinnoberedskapskåren hade ersatt George på gården. De var från Northamptonshire och hästintresserade båda två, och Sylvie sa att om hon hade vetat att de tänkte låta kvinnor arbeta med Samson och Nelson skulle hon själv ha sökt jobbet."
(Samson och Nelson är shirehästar.)