Trandagen

 

Tranbrev

Mästaren stod på stranden,
höll ett brev i handen,
tänkte med djup, gudomlig håg
på Betanias stilla by.
Vem ibland drängar alla
skulle som bud han kalla?
Då såg han upp och vinkade ner
en susande fågel ur sky.
»Trana, hör vad jag säger!
Vingar och ben du äger,
löp över träsk och flyg över berg
med min himmelska tankes ord.«
Tranan, stolt och förveten,
stöter se’n dess i trumpeten,
far med ståt i sin purpurhatt
som kurir mellan himmel och jord.

Se, nu kommer tranan,
tranan kommer från Kanan,
söker sig hit till sin nord igen,
sitt kärr, sina frostiga bär.
Hör du tranan skria,
öppna ditt fönster, Maria,
lyssna och tänk en bebådelsenatt
på den som dig rätt har kär.
Rent som med sol på driva
ville min längtan jag skriva,
sända den bort till din fjärran trakt
med det ädlast betrodda bud.
Hör du hornet i blåsten
tänk: Nu kommer posten.
Vänta, du grå postiljon, och bär
tillbaka min hälsning med Gud!

Erik Axel Karlfeldt , Ur Flora och Bellona

Alla helgons dag

All Saints av Fra Angelico

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv, 
Allhelgonadag! 
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv 
av klämtande slag. 
Sin mantel river den svarta sky, 
och lundarnas bleknade trasor fly, 
och natten mässar om allt som är dött, 
allt hö, allt kött. 

Läs resten av Karlfeldts dikt HÄR 

Höstens dagar 

Höstens dagar äro genomskinliga

och målade på skogens gyllne grund...

Höstens dagar le åt hela världen. 

Det är så skönt att somna utan önskan,

mätt på blommorna och trött på grönskan, 

med vinets röda krans vid huvudgärden... 

Höstens dag har ingen längtan mer,

dess fingrar äro obevekligt kalla,

i sina drömmar överallt den ser,

hur vita flingor oupphörligt falla... 

Edith Södergran

Höstvisa

Det glimmar i guld och klaraste rött,

det prasslar så sakta i parken,

ty hösten är kommen, och almar och lönn

de fälla nu bladen till marken:

"Så fall, våra blad , fall mjukt och lätt!

Vi väva ett täcke så varmt och så tätt,

vi väva ett täcke åt marken.

Se vintern är nära, och vädret är grått,

nu måste vi värma och lysa!

Vi väva ett täcke så varmt och så gott,

att blombarnen icke må frysa.

Sov gott alla blombarn, sov gott, sov sött,

vi väva ett täcke i gyllene rött,

vi väva ett täcke åt marken."

Elsa Beskow

Alla helgons dag

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land."

Erik Axel Karlfeldt, Hösthorn, 1927 

Bra sida: Svensk lyrik

Finns det något liv i nationalskalden?

Idag för 150 år sedan föddes Erik Axel Karlfeldt.
En gång var han nationalskald och tilldelades Nobelpriset vilket han avböjde eftersom han 1904 - 1931 var ledamot i Svenska Akademien och från 1913 dess ständige sekreterare. Därför fick han priset postumt 1931. 2009 gav Karlfeldtsamfundet ut Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset. Nu har det kommit en ny bok om honom skriven av Stina Otterberg, Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt på Wahlström & Widstrand förlag utg. av  Karlfeldtsamfundet. Therese Eriksson avlutar sin uppskattande recension i SvD 18 juli så här: " Bara den vackra tilliten till poesins och språkets möjlighet är skäl nog att hålla liv i Erik Axel Karlfeldts minne också in i nästa sekel. "
Karlfeldt uppvisar i sin diktning en djup tacksamhet mot livet och över att ha fått leva. Han inbegriper också det smärtsamma och det svåra. Arne Melberg ställer i sin  understreckare  den 19 juli frågan om det finns en Karlfeldt för vår tid eller om han bara känns föråldrad. Svaret är att det finns det. Melberg tycker att Karlfeldt är som allra bäst i sina höstdikter. Han hänvisar till Olof Lagercrantz, Jungfrun och demonerna. En Karlfeldtstudie från 1938  och Staffan Bergstens monografi Karlfeldt - dikt och liv från 2005. Om den skriver recensenten i Kristianstadsbladet Hans Holmberg: "Det finns hos honom (Karlfeldt) en unik botanisk mångfald, 280 namngivna växter har man räknat det till. Karlfeldts lyriska blomsterrike inbjuder såväl miljövänner som poesiälskare till en lustgårdsvandring."
Karlfeldt hade ett egendomligt förhållande till kvinnor. Han smusslade med alla sina förhållanden och man skulle nog med fog kunna kalla honom en feg mansgris, som till slut gifte sig med sin hushållerska, Gerda, som fött honom ett flertal barn medan han väntade på ett rikare och finare gifte. Både Ottervik, Bergsten och Lagercrants upphåller sig vid Karlfeldts långa dikt Häxorna, där kvinnor i sin egen lust och som mannens jämlike utgör ett hot mot den traditionella mansrollen.

Sista strofen i dikten En löskerkarl
Hur var ditt liv?
Det var storm och nöd
Och kamp i en enda veva
Det var gäckad längtan och fåfäng glöd
Och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

En inspirationsbok om Erik Axel Karlfeldt

Karlfeldtsamfundet (under ordförandeskap av Claes Bertil Ytterberg) gav 2009 ut en läcker bok som heter
Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset.
Det är verkligen en aptitretare med alla vackra bilder som illustrerar dikter av EAK och foton som visar de miljöer där skalden och hans familj bodde och människorna runt dem. Det berättas om äktenskapet med tjänsteflickan Gerda, som egentligen inte var riktigt ståndsmässig. Men hon var mor till hans barn och när Karlfeldt övervägt de praktiska fördelarna sade han ja. Och det visade sig vara ett lyckosamt beslut. Det glada livet med "kompanerna" Albert Engström och Anders Zorn får sin beskrivning. Albert Engström stod för övrigt modell för Svarte Rudolf och det var han som utformade Karlfeldts gravsten.
Redan 1919 var Karlfeldt föreslagen att få Nobelpriset, men han avböjde eftersom han inte tyckte att det passade sig att ständige sekreteraren fick priset. Men 1931, några månader efter skaldens död, fick han Nobelpriset postumt.
Gerda Karlfeldt överlevde maken i 50 år.
Livet, kärleken, naturen, döden och människan var de stora motiven i Karlfeldts dikting. Han var en stor ordkonstnär och dikterna är också mycket melodiska i sig och lämpar sig väl för såväl högläsning som tonsättning.
Erik Axel Karlfeldt citeras ofta utan att man för den skull tänker på upphovsmannen.
"Intet är som väntans tider...", "... den vår de svaga kalla höst", "... talar med bönderna på bönders sätt men med lärde män på latin", "Dina ögon äro eldar...", "Jag dansade en sommar, det var min enda sommar...", "Snabbt jagar stormen våra år..."
Men ståtligast av alla dikter är väl ändå Vinterorgel: Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag...?