söndag 20 juli 2014

Finns det något liv i nationalskalden?

Idag för 150 år sedan föddes Erik Axel Karlfeldt.
En gång var han nationalskald och tilldelades Nobelpriset vilket han avböjde eftersom han 1904 - 1931 var ledamot i Svenska Akademien och från 1913 dess ständige sekreterare. Därför fick han priset postumt 1931. 2009 gav Karlfeldtsamfundet ut Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset. Nu har det kommit en ny bok om honom skriven av Stina Otterberg, Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt på Wahlström & Widstrand förlag utg. av  Karlfeldtsamfundet. Therese Eriksson avlutar sin uppskattande recension i SvD 18 juli så här: " Bara den vackra tilliten till poesins och språkets möjlighet är skäl nog att hålla liv i Erik Axel Karlfeldts minne också in i nästa sekel. "
Karlfeldt uppvisar i sin diktning en djup tacksamhet mot livet och över att ha fått leva. Han inbegriper också det smärtsamma och det svåra. Arne Melberg ställer i sin  understreckare  den 19 juli frågan om det finns en Karlfeldt för vår tid eller om han bara känns föråldrad. Svaret är att det finns det. Melberg tycker att Karlfeldt är som allra bäst i sina höstdikter. Han hänvisar till Olof Lagercrantz, Jungfrun och demonerna. En Karlfeldtstudie från 1938  och Staffan Bergstens monografi Karlfeldt - dikt och liv från 2005. Om den skriver recensenten i Kristianstadsbladet Hans Holmberg: "Det finns hos honom (Karlfeldt) en unik botanisk mångfald, 280 namngivna växter har man räknat det till. Karlfeldts lyriska blomsterrike inbjuder såväl miljövänner som poesiälskare till en lustgårdsvandring."
Karlfeldt hade ett egendomligt förhållande till kvinnor. Han smusslade med alla sina förhållanden och man skulle nog med fog kunna kalla honom en feg mansgris, som till slut gifte sig med sin hushållerska, Gerda, som fött honom ett flertal barn medan han väntade på ett rikare och finare gifte. Både Ottervik, Bergsten och Lagercrants upphåller sig vid Karlfeldts långa dikt Häxorna, där kvinnor i sin egen lust och som mannens jämlike utgör ett hot mot den traditionella mansrollen.

Sista strofen i dikten En löskerkarl
Hur var ditt liv?
Det var storm och nöd
Och kamp i en enda veva
Det var gäckad längtan och fåfäng glöd
Och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

4 kommentarer:

  1. Visst finns det liv- och det var verkligen en fin strof du valt. Underbar, helt enkelt. Jag ska se till att ta fram det jag har av Karlfeldt från hyllorna.

    SvaraRadera
  2. jag håller med dig, Ingrid! jag läser gärna Karlfeldt. men tydligen tycks han föråldrad i vissa läger

    SvaraRadera
  3. Vi kan väl inte ha samma kanon hundra år, ovan beskriver du flera yngre aspiranter.

    SvaraRadera