Rymmerskan

På spaning efter den tid som flytt. 6. Rymmerskan av Marcel Proust liknar inte de tidigare delarna. För det första är den endast 300 sidor lång. För det andra är den nästan lite spännande. För det tredje tycker jag att det är lite svårt att avgöra när Rymmerskan tilldrar sig tidsmässigt i förhållande till de tidigare delarna. Huvudpersonen fortsätter att odla sin svartsjuka retroaktivt. Albertine har gett sig iväg och åkt tillbaka till Balbec. Hon kommer snart tillbaka, tänker berättaren. Sedan skickar han ut folk som ska ta reda på vad hon sysslar med. Han vrider och vänder på tidigare händelser och försöker se ur olika synvinklar. Precis som medan Albertine fanns hos honom. Det som intresserar honom särskilt är hennes förhållande till andra kvinnor. Kvinnors homosexualitet upprör honom. För att utmana Albertine inbjuder han hennes väninna Andrée att bo hos honom. Det rör sig inte om kärlek utan ägande, tycker en. Hur hade det blivit om berättaren inte hade haft så mycken tid att ägna åt historien med A? Om han haft ett arbete och måst försörja sig? Så småningom står det klart vad som hänt Albertine. Den sportiga, cyklande Albertine är modellerad efter Marcels chaufför Alfred Agostinelli. Berättarens mor tar med honom på en resa till Venedig med konstnären John Ruskin för ögonen. Proust får verkligen Venedig att skimra. En upplever hans förtrollning av miljön; han beskriver det som direkt träffar ögat. Som vanligt finns det många understrykningar i min bok. Somligt är roligt, annat är elakt och mycket är väldigt pregnant formulerat. En känner igen väldigt många människor från de tidigare delarna. De har inte precis utvecklats till det bättre. Vännen Robert Saint-Loup blir vi riktigt besvikna på, både berättaren och jag. Gilberte dyker plötsligt upp. Hon har blivit ett gott parti efter Swanns (faderns) död. Under den här tiden utför berättaren ett slags arbete som kan bli början till det skrivande han hela tiden talar om. Han skriver en artikel som kommer in på första sidan i Le Figaro. Svårt att tänka sig fortsättningen. Del 7 heter Den återfunna tiden. Vad betyder det? Att han äntligen kommer igång att skriva?

Den fångna

20 juli, läste jag de sista sidorna av Den fångna, del 5 i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Jag påbörjade läsningen den 22 juni så det har tagit nästan precis en månad att läsa de 445 sidorna. En måste läsa sakta. Den fångna kom ut 1923, året efter Prousts död. Han hade inte hunnit läsa igenom och ta bort felaktigheter och upprepningar och ibland uppträder människor som strängt taget var döda. Den fångna är den unga Albertine, vars moster, madame Bontemps, hoppas på ett rikt gifte. Egentligen älskar Marcel inte Albertine, men han vill äga och ha makt. Hon bor med honom i hans lägenhet i Paris. I all hemlighet, förstås. Tjänarinnan Françoise är djupt ogillande och mycket svartsjuk. Marcel brottas med sin svartsjuka och vaktar på Albertines varje rörelse. Han är till och med svartsjuk på hennes förflutna. Han misstänker att hon haft erotiska förbindelser med olika kvinnor. Inte nog med att han isolerar Albertine så gott det går. Han avsäger sig själv sällskapslivet och tänker på att han så småningom ska börja skriva. Marcel öser dyrbara presenter över Albertine och planerar att köpa henne en yacht. Samtidigt funderar han på skilsmässa. Infällda i berättelsen finns essäer om musik, konst och litteratur. Kanske har Knausgård fått inspiration av Proust? Dostojevskij återkommer ständigt liksom Tolstoj. Thomas Hardy, Stendhal, Madame de Sévigny är andra namn som ofta förekommer. Liksom konstverket Utsikt över Delft av Vermeer. En blir väldigt trött på Marcels svartsjuka ältande. Han ljuger för Albertine och hon för honom. Salongen på modet är madame Verdurins. Här förekommer en del konstnärer och baron Charlus arrangerar en fest där han uppträder som värd för sociteten och förolämpar den verkliga värdinnan grovt. Vilket också gästerna gör. Madame Verdurin värnar om konsterna och konstnärerna. Nu planerar hon vedergällning för Charlus. Berättaren, romanens jag, saknar också sin frihet. Allt oftare tänker han på "skilsmässa" från Albertine. Han vill absolut inte att hon ska hinna först. Romanen är relativt lättläst, men den tar tid och måste få ta tid. Som vanligt häpnar jag över alla elakheter och bristen på medmänsklighet. Men ibland kan en fnissa åt träffsäkra metaforer även om de är ganska elaka. Humor saknas inte i Spaningen. Och Den fångna avslutas med en cliffhanger.
 

Kring Guermantes

  Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt del III: Kring Guermantes är nu läst. Jag börjar tro på att kanske hela Spaningen blir läst. Del tre är den mest omfångsrika delen, 662 sidor.
Omslagsbilden föreställer en detalj av en målning av Georges Clairins föreställande Sarah Bernhardt. (Vem kunde trott det?) Berättarens familj har flyttat och bor nu alldeles i närheten av Guermantes.Berättarjaget har länge gått och suktat efter att komma in i den rika mäktiga aristokratiska familjen Guermantes. Han har varit förälskad i den vackra ståtliga hertiginnan Oriane de Guermantes och ständigt försökt smyga sig till att få se henne. Genom olika bekantskaper kravlar han sig uppåt och en vacker dag finner han sig inne i salongerna bara för att upptäcka att det fina folket inte alls motsvara hans förväntningar. Inte ens Oriane de Guermantes. Berättarjaget deltar i galamiddagar och tebjudningar, soaréer och teaterföreställningar. Han befinner sig oftast i bakgrunden och iakttar. Alla tycks på något sätt besläktade med varandra. Oriane de Guermantes är kusin med de flesta enligt hennes man. Berättaren finner människorna egoistiska, elaka, grymma, okänsliga och högfärdiga. Bördsstoltheten är löjlig. Ett par röda skor är viktigare än den dödssjuke Charles Swann i slutet av romanen när paret Guermantes är på väg till en bal. Jag kan tycka att här finns inget som kan liknas vid vänskap. Det närmaste en kommer är relationen mellan berättaren och den sympatiske ädlingen Robert Saint - Loup. Ett intressant avsnitt är det då berättaren gör en frivillig värnplikt. Mot alla odds trivs han utmärkt med det militära livet och försöker få en förlängning. Det får han inte. Han är för svag. I den här delen dör också berättarjagets älskade mormor. Dödskampen beskrivs väldigt realistiskt; Prousts far och bror är läkare. Prästen och läkarna i sjukrummet beskrivs med pricksäker elakhet. Relationen herrskap/tjänstefolk är intressant. En del av herrskapet inser att ingen känner dem bättre än deras tjänare. Kring Guermantes myllrar av namn och titlar. Jag har strukit under massor av kvicka formuleringar och väldigt roliga metaforer. Trots romanens omfång har den känts lättare att läsa än både Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom. Kanske har det också varit mer dialog i Kring Guermantes.

Titel: Kring Guermantes. På spaning efter den tid som flytt III

Författare: Marcel Proust 

Översättare: Gunnel Vallquist

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 1993

Antal sidor: 662

På spaning efter den tid som flytt.1. Swanns värld

Nu är den läst, första delen av Marcel Prousts (1871 - 1922) väldiga verk På spaning efter den tid som flytt.1. Swanns värld. Jag kan bara förvåna mig över att det inte är gjort tidigare. Det har tagit lång tid, men det var det värt. Jag har roat mig oavbrutet. Inte visste jag att Proust var rolig. Ibland nästan lite elak. Han skildrar sekelskiftets (la belle epoque) franska societet med klarsynt realism. Han har blick för blommor och natur; han har djupgående kunskaper om arkitektur, konst, musik och litteratur. Ofta använder han sig av en känd tavla när han ska beskriva någons utseende. En viss melodislinga väcker minnen - inte bara en madeleinekaka och lindblomsté (viss likhet med nattvarden?). I början av läsningen slog jag upp alla kyrktorn som nämns under promenader i somrarnas Combray, men det slutade jag med. Blommande hagtornshäckar och månsken är ofta förekommande i Combray. Efter 1905 och moderns död stängde Proust in sig i sitt korkbeklädda rum sittande i sin säng av koppar och skrev. Som barn och yngling var Proust sjuklig och ömtålig; starkt bunden till modern. Men innan han stängde in sig hade han umgåtts mycket i de fina salongerna vilket naturligtvis var en förutsättning för tillkomsten av Spaningen. Berättarjaget är detsamma som som författarjaget, något som Proust inte sticker under stol med. Det går inte att berätta om romanen. Någon handling finns inte. Det handlar istället om skarpsynta beskrivningar och analyser av sinnesintryck.  Charles Swann är en man som umgås med familjen Proust och andra förnäma familjer. Åtminstone ända tills han gifter sig med demimonden Odette. Hon är inte välkommen överallt. Ibland förstår en inte de subtila regler och oskrivna lagar som styr aristokratin och de förnäma borgarna. Odette har som "flickvän" bedrivit ett avancerat fulspel som drivit Swann till svartsjukans yttersta gränser. Vad sägs om att han får bekosta en utflykt för Odette och hennes vänner där hon frikostigt också bjuder på middag utan att Swann är medbjuden? Många av personerna i Swanns värld har verkliga förebilder. Anatole France står modell för författaren Bergotte. Leontine Lippmann, Anatole Frances musa, inspirerade till madame Verdurin, mäktig salongsvärdinna som med tiden i all stillsamhet slutade inbjuda Swann till sina evenemang. När Swanns värld var klar kunde inte Proust hitad någon som ville ge ut den. André Gide var en av dem som tackade nej, vilket han mycket snart kom att ångra djupt. Du cotê de chez Swann kom ut 1913. Då fanns också manuskripten till yterligare delar klara men världskriget kom emellan. 1933 brändes Prousts arbeten överallt i nazityskland. Det visste jag inte.

På spaning som serie

Utomordentligt ambitiöst och ganska djärvt att anpassa På spaning efter den tid som flytt (1913 - 1927) av Marcel Proust (1871 - 1922)  till grafisk roman! I del 1, Combray,  möter vi de kända scenerna med madeleinekakan och lindblomstéet, hagtornshäcken och fraset av mammas klänning när hon - äntligen! - kommer för att säga godnatt.

Vi får möta många egenartade personer med speciella vanor och uppfattningar om hur man beter sig i sällskapslivet. Och ett samhälle med stark klassindelning. På något ställe kom jag osökt att tänka på hur ett gäng damer i någon roman av Jane Austen kunde sitta och kommentera människorna omkring sig. Serien är snygg och prydlig med tydliga bilder i fina färger. Språket är naturligtvis något mera avancerat än det man vanligtvis möter i serier, men det bör inte avskräcka någon. Jag, som är en något motvillig serieläsare, hade inga svårigheter att ta till mig spaningen i serieversion.

Teckning och bearbetning är gjord av reklammannen Stéphane Heuet, född 1957. Den svenska texten baseras på Gunnel Vallquists översättning. Fyra delar har hittills kommit ut på svenska.  Sammanlagt planeras sjutton delar.