Den fångna

20 juli, läste jag de sista sidorna av Den fångna, del 5 i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Jag påbörjade läsningen den 22 juni så det har tagit nästan precis en månad att läsa de 445 sidorna. En måste läsa sakta. Den fångna kom ut 1923, året efter Prousts död. Han hade inte hunnit läsa igenom och ta bort felaktigheter och upprepningar och ibland uppträder människor som strängt taget var döda. Den fångna är den unga Albertine, vars moster, madame Bontemps, hoppas på ett rikt gifte. Egentligen älskar Marcel inte Albertine, men han vill äga och ha makt. Hon bor med honom i hans lägenhet i Paris. I all hemlighet, förstås. Tjänarinnan Françoise är djupt ogillande och mycket svartsjuk. Marcel brottas med sin svartsjuka och vaktar på Albertines varje rörelse. Han är till och med svartsjuk på hennes förflutna. Han misstänker att hon haft erotiska förbindelser med olika kvinnor. Inte nog med att han isolerar Albertine så gott det går. Han avsäger sig själv sällskapslivet och tänker på att han så småningom ska börja skriva. Marcel öser dyrbara presenter över Albertine och planerar att köpa henne en yacht. Samtidigt funderar han på skilsmässa. Infällda i berättelsen finns essäer om musik, konst och litteratur. Kanske har Knausgård fått inspiration av Proust? Dostojevskij återkommer ständigt liksom Tolstoj. Thomas Hardy, Stendhal, Madame de Sévigny är andra namn som ofta förekommer. Liksom konstverket Utsikt över Delft av Vermeer. En blir väldigt trött på Marcels svartsjuka ältande. Han ljuger för Albertine och hon för honom. Salongen på modet är madame Verdurins. Här förekommer en del konstnärer och baron Charlus arrangerar en fest där han uppträder som värd för sociteten och förolämpar den verkliga värdinnan grovt. Vilket också gästerna gör. Madame Verdurin värnar om konsterna och konstnärerna. Nu planerar hon vedergällning för Charlus. Berättaren, romanens jag, saknar också sin frihet. Allt oftare tänker han på "skilsmässa" från Albertine. Han vill absolut inte att hon ska hinna först. Romanen är relativt lättläst, men den tar tid och måste få ta tid. Som vanligt häpnar jag över alla elakheter och bristen på medmänsklighet. Men ibland kan en fnissa åt träffsäkra metaforer även om de är ganska elaka. Humor saknas inte i Spaningen. Och Den fångna avslutas med en cliffhanger.