Sommaren gick så fort, och jag minns knappast
längre huset på kullen. Ändå tillbringade jag många
nätter där. Blixtarna lyste upp den väldiga magnolian.
En blixt väljer alltid det mnsta avståndet mellan molnet och
markytan. Han som ägde huset sysntes ju aldrig till, inte ett löv
rördes i vinden. Han spelade Kinderszenen på ett så dyrbart
instrument att man efteråt betvivlade alltsammans. Jag står
kvar med en nyckel av glas i handen. Rök, mot ansiktet en
mörk fläkt. Vi tror oss lätt förlorade. Djupt där nere
blänker vattnet, en biflod till den mäktiga Missouri
Bli aldrig vän med en kråka!
Bli aldrig vän med en kråka!
sade en biolog i radion. Kråkan
fäster sig snabbt vid dig, hon knackar på
fönstret oavbrutet, kråkan blir lätt psykotisk.
Ingenting händer här. Ingenting. Trädgårdar
i regn. Citroner i månsken. En flock kajor lyfte med ett
häftigt oväsen vid ruinen igår kväll. Klockorna milt
genom diset. Röken, klangerna. Jag såg en gång
en liten flickas ögon gå i moln, det var irreparabelt
från början. Det gör ont. Molnet drog över den
violetta ögonvitan långsamt inåt mot
pupillen och sedan kunde jag inte
följa det längre, molnet.
ur diktsamlingen Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, 1997
som ingår i Jag studerade en gång vid en underbar fakultet
Symposion 2003
Tua Forsström föddes i Borgå 1947 och där bor hon fortfarande.
Hon fick Nordiska Rådets litteraturpris för
Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, där hon går i dialog
med den ryske filmregissören Arsenij Tarkovskij.
I februari 2019 invaldes hon i Svenska akademien på stol nr 18
efter Katarina Frostenson.
Månadens språk är finska. Där platsar Tua Forsströms bok som f. ö. kommer ut i ny upplaga i höst
Inlägg
