Den som lever stilla

Ännu en ung danska som skriver utmärkt. Leonora Christina Skov skriver en autofiktiv roman, Den som lever stilla, om sin pressande uppväxt- och ungdomstid. Hon är enda barnet till en mor med beröringsskräck och en far som lever för sin fru. Flickan är osynlig. Modern hade en besvärlig förlossning (tycker hon) och det är Christinas fel. Liksom den bröstcancer hon sedan diagnosticeras med. Då har Christina outat sin homosexualitet och fått veta att föräldrarna anser sig inte ha någon dotter längre. Det hade varit bättre om du varit knarkhora, säger far. Naturligtvis får de aldrig träffa någon utav Christinas flickvänner och de intresserar sig inte för hennes liv över huvud taget. Hennes far meddelar gärna när hon fått dålig kritik för någon roman. Christina har en otrolig själslig styrka och  en mormor som stöttar henne samtidigt som hon försöker medla mellan föräldrar och dotter. Christina älskar bibliotek och börjar skriva mycket tidigt. Hon säger att "mina berättelser kom ur ett fullkomligt osårbart ställe inom mig". Leonora Christina Skov bakar in sin skrivprocess i romanen. Hon diskuterar oavlåtligt med flickvännen Annette, som är 22 år äldre, och ett verkligt stöd i tillvaron. Romanen kallar Christina "en skräckromantisk släktroman med homo/transtema". Christina lever ett bra liv med Annette och sitt skrivande. Men hon upphör aldrig att hoppas att hon ska lära känna sin mamma innan denna dör i sin cancer. Författaren förklarar att det inte är en hämndbok hon skrivit. "Det är en förvandlingsbok, för det är det jag gjort de senaste många åren: förvandlat mig själv." Det är en mycket engagerande roman; en blir upprörd å Christinas vägnar. Det är välformulerat; gång på gång vill en stryka under fina formuleringar. Hur orkade hon gå vidare med sig själv, sitt liv och sitt skrivande med föräldrar som öppet säger att de önskat ett annat barn. De skäms. "Om skuld och ansvar ska tas står du beredd", säger en väninna.
Familjen har stämt Leonora Christina Skov. 

Titel: Den som lever stilla
Författare: Leonora Christina Skov
Översättare: Peter Stenson
Förlag: Bokförlaget Polaris
Tryckår: 2019
Antal sidor: 401
Antal sidor: 

En smakebit på søndag

"Jag kunde inte känna igen min mamma där hon låg på hospicerummet med de äggula väggarna. Hennes hud stramade över kinderna och den kala hjässan, och munnet var som ett sårigt streck i ansiktet, ögonen var stora och svarta och stirrade utan att blinka. Hon är död, tänkte jag, medan rummet snurrade och lukten av sjukhussprit stack i näsan. Jag hade inte nått fram i tid. Bakom mig kunde jag höra min faster Kirsten hänga upp en kappa över en galge. "Visst känns det bra att Christina är här Ingelise", sa hon med sin sjuksysterstämma som fick mig att tänka på nystrukna lakan, och till min förvåning gav mamma ifrån sig ett ljud. Ett djupt aaah, som kunde betyda vad som helst. Jag tog stöd mot väggen, tills rummet stod stilla. Mamma blinkade fortfarande inte. Det finns inga fler ord i henne tänkte jag. Hon kommer inte att berätta för mig vad som egentligen hände, hon kan inte anklaga mig mer, vem är hon ? Och jag såg mig själv utifrån, alltför färggrann och uppseendeväckande i mina perforerade guldskor. Min pappa prasslade med Jyllandsposten borta vid fönstret och reste sig. Han var grå i ansiktet, grå som sin pullover. Hans armar hängde slappt utmed sidorna. "Jag sa till din mor att hon inte fick dö på din recnsionsdag, och det gjorde hon inte heller, sa han. Visst stämmer det Kirsten?  Vi sa till henne att hon måste vänta tills Christina kommer." Från sidan sju i Den som lever stilla av Leonora Christina Skov

Varje söndag bjuder vi varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR