lördag 25 maj 2019

En smakebit på søndag

"Jag kunde inte känna igen min mamma där hon låg på hospicerummet med de äggula väggarna. Hennes hud stramade över kinderna och den kala hjässan, och munnet var som ett sårigt streck i ansiktet, ögonen var stora och svarta och stirrade utan att blinka. Hon är död, tänkte jag, medan rummet snurrade och lukten av sjukhussprit stack i näsan. Jag hade inte nått fram i tid. Bakom mig kunde jag höra min faster Kirsten hänga upp en kappa över en galge. "Visst känns det bra att Christina är här Ingelise", sa hon med sin sjuksysterstämma som fick mig att tänka på nystrukna lakan, och till min förvåning gav mamma ifrån sig ett ljud. Ett djupt aaah, som kunde betyda vad som helst. Jag tog stöd mot väggen, tills rummet stod stilla. Mamma blinkade fortfarande inte. Det finns inga fler ord i henne tänkte jag. Hon kommer inte att berätta för mig vad som egentligen hände, hon kan inte anklaga mig mer, vem är hon ? Och jag såg mig själv utifrån, alltför färggrann och uppseendeväckande i mina perforerade guldskor. Min pappa prasslade med Jyllandsposten borta vid fönstret och reste sig. Han var grå i ansiktet, grå som sin pullover. Hans armar hängde slappt utmed sidorna. "Jag sa till din mor att hon inte fick dö på din recnsionsdag, och det gjorde hon inte heller, sa han. Visst stämmer det Kirsten?  Vi sa till henne att hon måste vänta tills Christina kommer." Från sidan sju i Den som lever stilla av Leonora Christina Skov
Varje söndag bjuder vi varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

28 kommentarer:

  1. väldigt verklighetstrogen smakbit

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja visst är det. många med mig känner säkert igen sig

      Radera
  2. Sorglig smakbit. Inte alls svårt att känna igen sig i den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. nej, det är det inte. många har nog liknande erfarenheter

      Radera
  3. Sorgligt. Man undrar ju vad mamman inte kommer att hinna berätta. Tack för smakbiten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. jännua, eller kanske hinner hon? jag har inte läst så långt

      Radera
  4. Svar
    1. visst är det sorgligt när en förälder dör. ännu sorgligare när båda försvunnit för en

      Radera
  5. Väldigt sorgligt, och igenkänning när man har en förälder som dött. Tror bestämt den här boken kom för inte så länge sedan med posten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja visst är det så. boken är så vacker utanpå också

      Radera
  6. En fin men sorglig smakbit. Jag kom in i historien direkt. Skulle kunna tänka mig att läsa den här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag har inte läst så långt. men jag håller med dig om närvarokänslan

      Radera
  7. Det var en sorglig men välskriven text. Tack för smakbit, trevlig söndag

    SvaraRadera
  8. Tack för smakbiten. Kan se det framför mig när jag läser. Har ju jobbat inom äldrevården...

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, då förstår jag att du känner igen

      Radera
  9. Tack för smakbiten. Låter sorglig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, romanen är helt säkert sorglig

      Radera
  10. Känns som en stark bok. Tack för smakbiten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag tror också att den är stark. lite autofiktion dessutom

      Radera
  11. Man blir ju nog lite nyfiken det är på vad som mamman inte hinner berätta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag tror ändå att hon kommer att få fram en del. eller kanske inte

      Radera
  12. Tack för en sorglig och samtidigt intresseväckande smakbit.

    SvaraRadera
  13. "Det finns inga fler ord i henne" var en vacker formulering!

    SvaraRadera
  14. Den finns i min läsahög och ska läsas så småningom. Tack för smakbiten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. så skönt att äga den och slippa passa korta lånetider!

      Radera