Visar inlägg med etikett Oceanen vid vägens slut. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Oceanen vid vägens slut. Visa alla inlägg

fredag 31 juli 2015

Fågelholk

Nu har jag läst en av de två romaner jag planerat att ägna veckan åt. Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman tog just slut. Tack och lov, säger jag. Det ska bli rena semestern att läsa slutet av Idioten. Jag förstod mig inte alls på Gaiman. Början tyckte jag mycket om och enstaka kortare stycken här och där, men som helhet: nej! Så besviken jag blev efter alla dessa lovord jag läst på hur många bloggar som helst!  Mina förväntningar var skyhöga. Den poetiska titeln tilltalade mig också. Välskrivet och välöversatt (Kristoffer Leandoer), ja. Och visst får man ångest för den lille pojken hela tiden. Men vad är det för ena föräldrar han har? Mamman är frånvarande och pappan är en elak figur. Häxan Damerna Hempstocks mäktiga treenighet ter sig både som oövervinnerlig och sårbar. Observera att jag inte har något emot myter, sagor och magisk realism i allmänhet! Men jag erinrar mig att jag aldrig lyckats läsa Alice i Underlandet heller...

                      

söndag 26 juli 2015

Veckans slalomläsning

Om inte Flukten fra virkeligheten haft semester skulle jag ha bjudit på följande smakebit på søndag:
"Jag gick ut på gården. Jag gick förbi kycklingburen, förbi den gamla ladan och längs dikesrenen till fältet. Jag kom ihåg var jag var och vart jag var på väg och vetskapen fick mig att jubla. Ängen kantades av hasselbuskar. Jag plockade en näve gröna nötter och la i fickan. Nu kommer dammen, tänkte ja, jag behöver bara gå runt den här boden för att få syn på den. - Dammen var mindre än jag mindes den. På andra sidan fanns en liten träbod och längs stigen stod en urgammal och klumpig bänk av trä och järn. De flagnande träspjälorna hade fått grön färg för en del år sedan. Jag satt på bänken och betraktade himlen som speglade sig i vattnet, skummet från andmaten längs kanterna, de fem, sex näckrosbladen. Då och då slängde jag en hasselnöt i mitten av dammen, den damm som Lettie Hempstock hade kallat för ... Inte för havet, eller hur?"
Från sid. 14 - 15 i Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. En man kommer till sin barndoms trakter och minnena kommer; det ena efter det andra. Den här ska jag läsa samtidigt som jag försöker slutföra läsningen av Idioten av Fjodor Dostojevskij. Den läser man inte några sidor i då och då. Den kräver ställtid och lugn och ro. Men min ambition är att klara båda delarna.