Visar inlägg med etikett Lena Andersson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lena Andersson. Visa alla inlägg

torsdag 23 november 2023

Studie i mänskligt beteende

Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson är inte en roman eller  noveller. Moraliteter skulle hon vilja kalla dem eller fallstudier säger hon i förordet. Boken är en katalog över kvinnoliv som på något sätt är förknippade med varandra. Allt kretsar kring dessa kvinnor. Miljöskildringen lyser med sin frånvaro. Tiden är något mera närvarande i form av några tidsmarkörer. En av de första kvinnorna vi möter är unga Märta som ska åka till Pennsylvania för att studera. Hemma lämnar hon pojkvännen Theodor. Under resans gång fattar hon ett nytt beslut.  Hon far hem igen och gifter sig med Theodor. I slutet av boken möter en stadig rektor med en märklig uppfattning om vad barn ska göra i skolan och vilken lärarnas uppgift är. Det är Märtas dotter Amanda Fridh vars slappa pedagogik möter en rysk invandrarlärares mera dedicerade inställning till skolarbetet. Här möter lattemammor som inser att de borde promenera i snön med sina små barn i stället för att sitta på caféer. Här finns kvinnan som likt Esther Nilsson vägrar inse att "pojkvännen" inte är intresserad. Matilda arbetar i en sybehörsaffär och har fasta vanor; äter förståndigt och har ingen pojkvän. Hon är plain Jane och har inget att berätta när chefen Anki har gripits av tidens idéer. Personalen ska berätta om alla de gånger då de blivit utsatta för kränkande beteende av män. Kvinnorna eldar upp varandra och berättelserna flödar. Bara Matilda är tyst. Annars är män förunderligt frånvarande eller omnämns mera i förbigående. Boktiteln borde vara Studie i kvinnligt beteende. Lena Andersson är rolig, elak, infam, och oavbrutet välformulerad. Hon slår huvudet på spiken gång på gång. I den mån hennes lojalitet finns hos någon av alla dessa kvinnor så är det nog Matilda. Den här boken hade varit mycket intressant att diskutera i en bokcirkel.

Titel: Studie i mänskligt beteende
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris
Tryckår: 2023
Antal sidor: 260 s

lördag 24 oktober 2020

Dottern

När jag läser Lena Andersson som är så klok, eftertänksam och förnuftig känner jag mig som raka motsatsen. Det kan visserligen inte Lena Andersson hjälpa. I den senaste romanen, Dottern, tycker jag att hon känns mera humoristisk och där finns en värme som jag inte mött tidigare. Hon förstår verkligen Ragnars dotter Elsa. Båda har  åkt skidor på elitnivå, till exempel, med allt vad det innebär av träning, tävlingar, valla och kännedom om snö. I Sveas son mötte en Ragnar Johansson, slöjdlärare, med en bestämd uppfattning om hur en riktig människa bör vara; hederlig, inte sticka ut och göra klart det en börjar på. Ragnar tror på fasta värden. Han blir idrottsförälder åt Elsa och skjutsar henne till träningar och tävlingar under tio år. Trots många långa mil i bilen talar de inte så mycket med varandra. Inte heller förstår familjen vad som händer när Elsa börjar minska sina matportioner och ökar på träningen. Typisk idrottsanorexi. Pappa är besviken. Elsa längtar efter frihet. Hon vill läsa lingvistik; om språkets ursprung. Hon åker som au pair till USA och studerar vid Berkley. Här visar det sig hur mycket hon tagit med sig hemifrån. Hon försöker införa medbestämmanderätt i sin första värdfamilj varpå de säger upp henne. Även den andra värdfamiljen säger tack och adjö. Elsa är märkligt oberörd, men hon vill inte arbeta. Hon vill utvecklas som person. Elsa vandrar omkring i Los Angeles och njuter av friheten. Hon äter på små syltor och är helt anonym. Hon diskuterar mycket med sina kurskamrater; kulturerna krockar. Elsa hon visar sig vara sin fars dotter i stort som i smått. Dottern har undertiteln En berättelse om folkhemmets upplösning. Sveas son har undertiteln En berättelse om folkhemmet. Lena Anderssons karaktärer är bärare av idéer framför allt. Men LA har helikopterseende och överblick och kan sammanfatta. Det är mycket intressant att läsa henne. Jag kan inte annat än tycka att Elsas kamp med hungern, ätandet och träningen verkar självupplevd. Ångest är inget för familjen Johansson men ångest är vad jag känner när jag läser om denna ensamma strid. Många tidstypiska företeelser väcker åtskilliga minnen hos läsaren. Javisst, ja! Precis så var det!

onsdag 18 juli 2018

Vi läser augusti - september 2018

Det alldeles nyutkomna numret av Vi läser innehåller 9 sidor om Lena Andersson. Låt vara att flera sidor är bilder, men i alla fall. Den marockanske författaren Abdallah Taïa, muslim och homosexuell, får nästan lika mycket utrymme. Johanna Koljonen skriver om förnyarna i serievärlden och Peter Englund återvänder till Poltava 30 år efteråt. "Hur jag skrev Poltava"är titeln på den artikeln. Terri Herrera skriver och Nuckan och nuckrelaterade nyheter. Jonas Eklöf står för en kort intervju med exilnorrlänningen Stina Jackson som skrivit romanen Silvervägen som kallas "slow crime". En hel del läsning, alltså, även om Vi läser känns lite tunnare till omfånget den här gången.

onsdag 13 juni 2018

Sveas son

Bokförlaget Polaris
Lena Andersson är en klok, skarpsynt och otroligt välformulerad kvinna utrustad med en underfundig och maliciös humor. Hennes senaste roman, Sveas son, har undertitel: en berättelse om folkhemmet. Svea är Ragnar Johanssons mor som representerar det gamla bondesamhällert. Ragnar, hennes son, står för det nya, moderniteten. Han tror på en rättvis stat som behandlar alla lika och han gillar pulvermat. Ragnar har en handens begåvning. Egentligen vill han bli arkitekt och är en skicklig möbelsnickare. Men han väljer att bli slöjdlärare. Han vill för allt i världen inte sticka ut. Han vill vara så vanlig som möjligt. Endast inom idrotten är det tillåtet att vara bättre än någon annan. Ragnar gifter sig med Elisabet som är en betydligt roligare person; förnuftig och resolut. Ragnar och Elisabet får två barn, en pojke och en flicka. Fadern blir av olika skäl  ganska besviken på båda sina barn. Ragnar drar ibland sina idéer in absurdum, men det förstår han inte. En blir ganska irriterad på honom och hans enfaldiga rätlinjighet och okänslighet. Svea har ingen omtänksam son. Ragnar är mest otålig mot henne och tycker att det borde vara dags för henne att dö snart. Men så småningom överraskar Ragnar ändå. Det kommer lite abrupt liksom slutet av romanen känns lite hastigt påkommen. Sveas son är en lättläst historia från svenskt 1900 - tal. En del känns igen. Javisst, så var det ju. Annat hade en inte tänkt på. Jag rekommenderar Sveas son med varm hand. Lena Andersson är alltid värd att lyssna på antingen en håller med eller inte. Synd att hon inte är sommarpratare i år.

söndag 10 juni 2018

En smakebit på søndag

Polaris förlag
"Det här är berättelsen om en svensk nittonhundratalsmänniska. En man utan sprickor men med en stor klyvnad, på så sätt helt lik samhället han befolkade och formade. Ragnar Johansson var svensk och svensken var han. Det var Elsa som en gång sa det till honom och han visste att det inte var beröm. För svenskarna var det löjligt att vara svensk, hade han förstått. Svensken var en bondlurk av jordnära enfald. De som yttrade sig om svensken ansåg sig inte höra dit själv utan befann sig i abstraktionernas tunna luftlager högt ovanför, där de visserligen talade Ragnars modersmål men mest använde det till att förmedla för enklare själar precis hur enkla de var, hur fel de tänkte och gjorde."  Från sidan 19 i Sveas son: en berättelse om folkhemmet av Lena Andersson.







Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att en delar med sig av det en just läser. Enda regeln: No spoilers!
Fler smakebitar HÄR.

måndag 30 januari 2017

Att bli lämnad

Helt otippat tyckte jag mycket om Berättelse om ett äktenskap av norske Geir Gulliksen. Berättelse om kärlek kunde också varit en lämplig titel. Jon möter Timmy, tycke uppstår och efter mycket kort tid är han beredd att lämna sin unga hustru sedan två år och deras lilla dotter för detta nya han inte kan avstå ifrån. Timmy är så levande och går sin väg rakt fram. Hon studerar till läkare. Jon är några år äldre och journalist. De blir ett par, Jon och Timmy; får två barn och försäkrar varandra att inga andra älskar varandra så som de gör. Deras förhållande är unikt. Allt berättar de för varandra. Tiden går; Timmy avancerar; Jon blir freelanceare och hemmafru. Han tvättar, städar och lagar mat och beundrar sin hustru över allt annat. Är hon hemma och i samma rum så är han trygg. Jon till och med uppmuntrar henne när hon träffar en man som hon kommer att dela sitt stora motionsintresse med. Harald och Timmy arbetar båda med folkhälsa. Jon är lite besviken å Timmys vägnar för att Harald ser så alldaglig ut. Han har inte träffat Harald men sett honom på bild. Timmy berättar fortfarande allt för Jon och Jon protesterar inte. Och det är här jag vill skrika stopp! Ser ni inte vart det här barkar? Jon vill inte se. Eller vill han inte tro det han egentligen ser? Han vill att Timmy ska vara fri och levande. Varför ger Jon så totalt upp sitt eget liv för att leva genom Timmy? Har han ingen självbevarelsedrift alls? "Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till den som överger." skriver Gulliksen, och "Allt vi hade gjort mot våra före detta älskande kunde vi inte göra mot varandra".  Författaren analyserar (den bedrägliga) kärleken utifrån Jons synvinkel. Här sägs mycket klokt och ställs många relevanta frågor. Det som saknas är lösningar och svar. Så klart. Berättelse om ett äktenskap är helt och hållet ett vuxendrama. De tre inblandade barnen saknar röst. Språkdräkten är vacker och ofta poetisk. Då och då tänker jag på Lena Andersson och Egenmäktigt förfarande. Den här boken kan lätt bli film och den skulle passa utmärkt i en läsecirkel. Weyler förlag. I översättning av Urban Andersson

söndag 9 november 2014

En smakebit på søndag


Läs HÄR hur den här läsutmaningen ska gå till! Viktigt: Inga spoilers!
Här ett smakprov ur boken (en utav dem) jag läser just nu.

" Ester Nilsson hade nått den ålder då man blir äldre av att fylla år. Hon uppfattade att det inträffade vid trettiosju. Under de fem år som gått hade hon publicerat ytterligare fyra tunna förtätade volymer text, två med antilyrisk lyrik och två filosofiska undersökningar. Beträffande kärleken hade hon varit i full och obruten verksamhet utan att dra på sig hämmande lärdomar; mer precist ansåg hon att lärdomar av det slaget alltid måste balanseras mot risken för leda och tristess, ett passivt liv styrt av rädslan för avvisningen och misslyckandet..."

Lena Andersson, Utan personligt ansvar. Natur & Kultur. 2014. s. 9

fredag 1 november 2013

Obduktion

Om inte Lena Andersson får Augustpriset för Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek så är det mer än märkligt. Det är en mästerlig dissekering av vad som händer i ett kärleksförhållande som inte är ett kärleksförhållande där den ena parten är passionerat förälskad och den andra är ganska sval. Ester Nilsson, poet och essäist, är den passionerade och konstnären Hugo Rask den artigt oengagerade. Ester Nilssons kärlek driver henne att ringa, skriva, sms:a och trava fram- och tillbaka på trottoaren framför den tillbeddes hus. Ester är ganska krävande. Hon vill inte förstå att Hugo egentligen inte är intresserad. De för intressanta diskussioner om de mest skilda ämnen och fungerar som ett afrodisiakum för Ester. Men inte för Hugo, som dessutom håller sig med en till två kvinnor förutom Ester. Egenmäktigt förfarande är en lånebok så jag kan inte stryka under vilket är beklagligt. Så många pregnanta formuleringar, så många skarpsinniga iakttagelser, så mycken klokhet och till och med humor! När jag läste om Esters, Hugos och den andra kvinnans gemensamma middag som liknades vid något ur Mitt i naturen skrattade jag högt. "Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång..." Och som i en grekisk tragedi finns här en kör. Väninnekören kommenterar  fortlöpande utvecklingen av Esters och Hugos ojämlika förhållande. Eller brist på förhållande