En smakebit på søndag v. 4 2022

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"När jag gjorde mig i ordning för att gå till sängs i går kväll drog jag hårnålarna ur håret, eller det som återstår av håret. I en av mina predikningar till våra Tanter för några år sedan varnade jag för fåfängan, som trots alla varningar letar sig in i oss. "Livet handlar inte om hår", sa jag den gången, halvt på skämt. Och det var sant, men det är också sant att hår handlar om livet. Det är lågan på det ljus som kroppen är, och när den falnar skrumpnar kroppen och tynar bort. En gång hade jag hår nog till en knut, på den tiden då det var knut man skulle ha; till en chinjong, på den tiden då det var chinjong man skulle ha. Nu är mitt hår som måltiderna här i Arduahallen: glest och kort. Min livslåga tynar, långsammare än vad somliga häromkring skulle vilja, men hastigare än vad de kanske anar. Jag såg mig i spegeln. Den som uppfann spegeln gjorde inte många av oss någon tjänst , vi måste ha varit lyckligare innan vi visste hur vi såg ut"

Från sidan 39 i Gilead av Margaret Atwood. Fler smakebitar HÄR 

Tjänarinnans berättelse

Jag är förstummad och på samma gång väldigt obehagligt berörd efter att ha läst Tjänarinnans berättelse av kanadensiska Margaret Atwood. Varför har hon inte fått Nobelpriset för länge sedan? Tjänarinnas berättelse kom ut redan 1985, men jag har alltså inte läst den förrän nu. Det som är så kusligt är att den känns så aktuell. Vi befinner oss i Gilead i USA. En teokratisk totalitär regim har tagit makten. Den smög sig in sakta men säkert för att plötsligt slå till med full kraft från den ena dagen till den andra. Kvinnorna fråntas alla rättigheter. Deras banktillgångar överförs till mannens. De är förbjudna att läsa och skriva; det finns inga speglar, knivar, saxar eller rep. I det gamla samhället hade miljöförstöringen gjort att människors förmåga till barnalstring avtagit. Tjänarinnorna i röda, fotsida kläden och vita huvuddukar  är de som ska föda barnen åt de Anförare vars hustrur (!?) inte kan få några barn. De är vandrande livmödrar på två ben. Martorna är uppasserskor; Tanterna har utbildat Tjänarinnorna på Institutet. Överallt finns Ögonen, Väktarna och de vakthavande Änglarna. Tjänarinnan Offred, som tillhör Anföraren Frederick Waterhouse, är den som berättar. Hon har inte varit Tjänarinna länge nog för att ha glömt sitt forna liv med man och barn. I Muren, som omger Gilead finns det krokar där människor som på något sätt brutit mot de stränga reglerna hängs upp i avskräckande syfte. Och naturligtvis finns det strålkastare och taggtråd. Det finns många bibliska referenser i Tjänarinnans berättelse. Gilead och Marta är bara ett par exempel. Romanen är fragmentarisk; scenbytena kommer hastigt på och tidsplanen varvas. Men ett sådant fantastiskt genomförande av den här dystopiska berättelsen. Margaret Atwood har djupa insikterna i det mänskliga psyket. Samtidigt har jag sett TV - serien med Elisabeth Moss i huvudrollen. Jag har lite svårt hennes minspelet. Jag tycker inte att Moss har så många ansiktsuttryck. De är desamma här som när hon spelar Peggy i Mad Men. Men jag tycker ändå att filmen är ett utmärkt komplement till boken. Ett och annat är annorlunda i filmen, men stämningen överensstämmer. Jag tror att jag är glad att jag läste boken först.  Så bra att den kommer i ny utgåva i september. Atwood är beundransvärd.

Lyrans Feministsommar 2017

En läsupplevelse

Marilynne Robinson föddes 1943 i Idaho i en presbyteriansk familj. Numera bor hon i Iowa City och tillhör en kongregationalistisk församling där hon ibland predikar. Hon är mycket influerad av Jean Calvin som verkade som reformator på 1500 - talet vid sidan av Luther. 2016 blev MR teologie hedersdoktor i Lund. Gilead är Marilynne Robinsons andra roman. Den kom ut 2004, tjugofyra år efter hennes första, Systrar. Gilead är en fiktiv småstadshåla i Iowa. Det bibliska Gilead ligger öster om floden Jordan. I Gilead möter vi 1956 den 76 - årige prästen John Ames. Hans hjärta är svagt och han inser att den sjuårige sonen kanske inte har sin far så länge till. John Ames älskar världen och livet. Han vill inte bli gammal och inte vara död. Själva existensen är ett mirakel för honom. Nu bestämmer han sig för att skriva ett brev till sonen där han berättar om sitt liv. Det blir en blandning av dagbok, minnen, släkthistoria och religionsfilosofiska reflektioner. John Ames har en mycket yngre hustru. Hon kom till kyrkan en regnig, välsignad pingst och efter en tids bekantskap säger hon: Du borde gifta dig med mig. Och så gör hon det. John Ames älskar ensamheten och tystnaden i kyrkan i gryningen. Hans bäste vän (men inte meningsfrände) pastor Boughton har en rad barn. Ett av dem, Jack, är en riktig olycksfågel. Den gode och vänlige John Ames har svårt att tycka om honom. Han anser att Jack är ohederlig och rent av elak. Jack förorsakar mycken sorg för sin familj. Jack är det svarta fåret och den förlorade sonen. Men Jack är den som älskas mest av fadern. Kärleken är helig. Hur värdigt dess föremål är har egentligen ingen betydelse, skriver John Ames. I Ames egen familj finns den skötsamme tio år äldre brodern Edward, familjens stolthet. Han reser iväg för att studera i Tyskland och kommer hem som ateist - till stor sorg för föräldrarna. Gilead inleds med att John Ames och hans far söker upp farfars grav i Kansas. Farfar var en stridbar, enögd abolitionist (motståndare till slaveriet) som manade sina församlingsbor ut i strid från predikstolen iförd blodig skjorta och pistol. John Ames far blev pacifist. Här är många far/son - relationer. I Gilead möter en många religiösa rörelser, många litterära och bibliska referenser och amerikansk historia. John Ames är en älskvärd och mångfacetterad man och en mycket mänsklig präst vars största synd är avund. Han är ödmjuk och humoristisk och han gläds över de små tingen i tillvaron.
Gilead är en fantastisk roman som en måste ge sig tid med. Texten är inte indelad i kapitel och det gör kanske att den upplevs som tyngre än den egentligen är. Språket är utmärkt och översättaren Niclas Nilsson förefaller ha gjort ett bra arbete. Jag har tagit mig mycket god tid med Gilead och jag har blivit väldigt förtjust i brevskrivaren. Jag har slagit upp mycket och lärt mig massor om degansikten, religiösa rörelser, poeter, jayhawkers, osv. Jag gillar den sortens läsning som en får stångas med. De två övriga delarna i denna triptyk heter Hemma och Lila.  Marilynne Robinson är inte bara romanförfattare. Hon är essäist också. Ett nobelpris i litteratur vore på sin plats. Pulitzerpriset har hon redan fått. Och en en hel massa andra priser.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit av det vi just läser.  Men - utan spoilers.

"Igår kväll sade jag till dig att jag en dag kanske skulle försvinna och du sade: Vart, och jag sade: Till vår Herre, och du sade: Varför, och jag sade: För att jag är gammal, och du sade: Jag tycker inte att du är gammal. Och sedan smög du in din hand i min och sade: Du är inte särskilt gammal, som om saken därmed var avgjord. Jag sade till dig att du kanske skulle få ett liv som var väldigt olikt mitt, och olikt det liv du haft tillsammans med mig, och att det skulle vara underbart, att det finns många sätt att leva ett gott liv. Och du sade: Det har mamma redan berättat. Och sedan sade du: Skratta inte åt mig! för du trodde att jag skrattade åt dig. Du sträckte ut handen och rörde med fingrarna vid mina läppar och gav mig den där blicken som jag aldrig i hela mitt liv sett hos någon annan, förutom hos din mor." 
Från sidan 7 i Gilead av Marilynne Robinson. Fler smakebitar HÄR.

Lila

Den amerikanska författaren Marilynne Robinson älskar vatten och ensamhet. Och det finns mycket av båda delarna i hennes senaste roman Lila. Huvudpersonen Lila är ett oälskat föräldralöst barn som kidnappas av den hemlösa, kringströvande kvinnan Doll, som inte orkar se hur Lila vansköts. Hon blir Lilas trygghet och lär henne en del om livets väsentligheter som till exempel att läsa och skriva. Doll misstror hela samhället; kyrkan, prästerna och andra människor. De båda flyttar omkring tillsammans med några andra hem- och arbetslösa. Men alla har sin stolthet och är noga med att sköta sin hygien och att se propra ut. De livnär sig på tillfälliga arbeten. En viss romantik finns i skildringen av det fria livet under himlen och på vägarna. Man tvättar sig i floden, sover ute och grillar sin mat över öppen eld. Men kyla och väta är det svårt att bortse ifrån. Doll hamnar så småningom i fängelse och Lila får klara sig själv. Det har gått en del år och hon hamnar på ett horhus i S:t Louis. Efter en tid rymmer hon. Då hon kommer till Iowa och den lilla staden Gilead möter hon en annan människa som hon kommer att fästa sig vid. Så ordentligt att hon friar till honom. Lila har fått en ersättare för sin älskade Doll. Den gamle prästen - som Lila kärleksfullt kallar honom - heter John Ames och är änkeman. Mellan dessa två ensamma människor växer en vacker kärlek fram. De promenerar och diskuterar Bibeln, framför allt Gamla Testamentet. Lila läser Job och Hesekiel och ställer John Ames mot väggen. Han är kalvinist och har lite svårt att svara på Lilas direkta, praktiska frågor. Han är i främsta rummet teoretiker. Om Doll representerar det fria, vilda så är John Adams den trygga gemenskapen. Lila är Robinsons fjärde roman sen debuten 1980. De tre senaste romanerna är en trilogi: Gilead (Pulitzerpriset 2005), Home the Orange Prize 2009), Lila. Lila är en fin, tät roman av ett slag en sällan träffar på. Den lockar till vidare Robinson - läsning. Men en sak förbryllar mig. På baksidan av boken står det att handlingen rör sig i 1920 - talet. Men Lila ser filmer som spelades in på 1940 -talet, till exempel, Sierra Madres skatt. 

Weyler förlag
Övers.: Niclas Nilsson