Dottern

När jag läser Lena Andersson som är så klok, eftertänksam och förnuftig känner jag mig som raka motsatsen. Det kan visserligen inte Lena Andersson hjälpa. I den senaste romanen, Dottern, tycker jag att hon känns mera humoristisk och där finns en värme som jag inte mött tidigare. Hon förstår verkligen Ragnars dotter Elsa. Båda har  åkt skidor på elitnivå, till exempel, med allt vad det innebär av träning, tävlingar, valla och kännedom om snö. I Sveas son mötte en Ragnar Johansson, slöjdlärare, med en bestämd uppfattning om hur en riktig människa bör vara; hederlig, inte sticka ut och göra klart det en börjar på. Ragnar tror på fasta värden. Han blir idrottsförälder åt Elsa och skjutsar henne till träningar och tävlingar under tio år. Trots många långa mil i bilen talar de inte så mycket med varandra. Inte heller förstår familjen vad som händer när Elsa börjar minska sina matportioner och ökar på träningen. Typisk idrottsanorexi. Pappa är besviken. Elsa längtar efter frihet. Hon vill läsa lingvistik; om språkets ursprung. Hon åker som au pair till USA och studerar vid Berkley. Här visar det sig hur mycket hon tagit med sig hemifrån. Hon försöker införa medbestämmanderätt i sin första värdfamilj varpå de säger upp henne. Även den andra värdfamiljen säger tack och adjö. Elsa är märkligt oberörd, men hon vill inte arbeta. Hon vill utvecklas som person. Elsa vandrar omkring i Los Angeles och njuter av friheten. Hon äter på små syltor och är helt anonym. Hon diskuterar mycket med sina kurskamrater; kulturerna krockar. Elsa hon visar sig vara sin fars dotter i stort som i smått. Dottern har undertiteln En berättelse om folkhemmets upplösning. Sveas son har undertiteln En berättelse om folkhemmet. Lena Anderssons karaktärer är bärare av idéer framför allt. Men LA har helikopterseende och överblick och kan sammanfatta. Det är mycket intressant att läsa henne. Jag kan inte annat än tycka att Elsas kamp med hungern, ätandet och träningen verkar självupplevd. Ångest är inget för familjen Johansson men ångest är vad jag känner när jag läser om denna ensamma strid. Många tidstypiska företeelser väcker åtskilliga minnen hos läsaren. Javisst, ja! Precis så var det!

Sveas son

Bokförlaget Polaris

Lena Andersson är en klok, skarpsynt och otroligt välformulerad kvinna utrustad med en underfundig och maliciös humor. Hennes senaste roman, Sveas son, har undertitel: en berättelse om folkhemmet. Svea är Ragnar Johanssons mor som representerar det gamla bondesamhällert. Ragnar, hennes son, står för det nya, moderniteten. Han tror på en rättvis stat som behandlar alla lika och han gillar pulvermat. Ragnar har en handens begåvning. Egentligen vill han bli arkitekt och är en skicklig möbelsnickare. Men han väljer att bli slöjdlärare. Han vill för allt i världen inte sticka ut. Han vill vara så vanlig som möjligt. Endast inom idrotten är det tillåtet att vara bättre än någon annan. Ragnar gifter sig med Elisabet som är en betydligt roligare person; förnuftig och resolut. Ragnar och Elisabet får två barn, en pojke och en flicka. Fadern blir av olika skäl  ganska besviken på båda sina barn. Ragnar drar ibland sina idéer in absurdum, men det förstår han inte. En blir ganska irriterad på honom och hans enfaldiga rätlinjighet och okänslighet. Svea har ingen omtänksam son. Ragnar är mest otålig mot henne och tycker att det borde vara dags för henne att dö snart. Men så småningom överraskar Ragnar ändå. Det kommer lite abrupt liksom slutet av romanen känns lite hastigt påkommen. Sveas son är en lättläst historia från svenskt 1900 - tal. En del känns igen. Javisst, så var det ju. Annat hade en inte tänkt på. Jag rekommenderar Sveas son med varm hand. Lena Andersson är alltid värd att lyssna på antingen en håller med eller inte. Synd att hon inte är sommarpratare i år.

En smakebit på søndag

Polaris förlag

"Det här är berättelsen om en svensk nittonhundratalsmänniska. En man utan sprickor men med en stor klyvnad, på så sätt helt lik samhället han befolkade och formade. Ragnar Johansson var svensk och svensken var han. Det var Elsa som en gång sa det till honom och han visste att det inte var beröm. För svenskarna var det löjligt att vara svensk, hade han förstått. Svensken var en bondlurk av jordnära enfald. De som yttrade sig om svensken ansåg sig inte höra dit själv utan befann sig i abstraktionernas tunna luftlager högt ovanför, där de visserligen talade Ragnars modersmål men mest använde det till att förmedla för enklare själar precis hur enkla de var, hur fel de tänkte och gjorde."  Från sidan 19 i Sveas son: en berättelse om folkhemmet av Lena Andersson.

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att en delar med sig av det en just läser. Enda regeln: No spoilers!
Fler smakebitar HÄR.