Ja, så här ser den ut.
Maria Zennströms debutroman från 1991,
Katarinas sovjetiska upplevelser.
Den fick hon Borås Tidnings debutantpris för.
Katarina vistas i Ryssland 1983 - 1991. Hon går bl. a. på
Allsovjetiska statliga institutet för filmkonst, hon sover en natt här och en natt där; hon äter hos den som har mat och hon träffar många udda existenser. Katarina är en god iakttagare både vad det gäller människor och miljöer.
Maria Zennström berättar rapsodiskt och som i små teaterstycken - eller varför inte filmsnuttar - med scenangivelser och personförteckningar.
Det är som att bläddra i ett fotoalbum.
Nu läste jag Maria Zennströms andra bok - Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek - först, men just därför blev jag nyfiken på den första.
Man känner igen författaren i den skarpsynta iakttagelsen och det rapsodiska berättandet men för övrigt tycker jag att det tillkommit en fördjupning vad gäller skildringen av känslor och relationer. Men det har ju också gått tio år.
Och visst var det till Peredelkino som Omar Sharif och Julie Christie åkte i släde och månen sken och vargarna ylade i Doktor Zjivago?
Visar inlägg med etikett Maria Zennström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Maria Zennström. Visa alla inlägg
lördag 15 januari 2011
fredag 14 januari 2011
Maria läser
"Vi färdas i kärlekens märkliga farkost".
Maria i Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström läser Mare Kandres Bebådelsen och fastnar för denna mening.
Maria läser Jean Genet:
"Jag har i årtionden vetat att Genet har något med mig att göra, känt utstrålningen av hans verk och liv, berörts av hans motivkrets: upphöjandet av det låga, skammen, odlandet av outsiderpositionen, känslan av exil i hemlandet, eller att inte ha något hemland. Och skönhetsdyrkan. "
Läser Sigitas Parulskis. "Jag har förlorat det han har: Lusten att berätta, självsäkerheten. Jag trevar."
Maria om Rilke, Malte Laurids Brigge.
"Rilke är mycket upptagen av döden och av minnen... En död som man växer in i, i vilken man till sist får användning för all härsklystnad och stolthet man burit i livet."
Maria i Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström läser Mare Kandres Bebådelsen och fastnar för denna mening.
Maria läser Jean Genet:
"Jag har i årtionden vetat att Genet har något med mig att göra, känt utstrålningen av hans verk och liv, berörts av hans motivkrets: upphöjandet av det låga, skammen, odlandet av outsiderpositionen, känslan av exil i hemlandet, eller att inte ha något hemland. Och skönhetsdyrkan. "
Läser Sigitas Parulskis. "Jag har förlorat det han har: Lusten att berätta, självsäkerheten. Jag trevar."
Maria om Rilke, Malte Laurids Brigge.
"Rilke är mycket upptagen av döden och av minnen... En död som man växer in i, i vilken man till sist får användning för all härsklystnad och stolthet man burit i livet."
torsdag 13 januari 2011
...men icke hade kärlek
Jag kommer osökt att tänka på Paulus´ första brev till korintierna kap 13 där det står så här: "Om jag talade människors och änglars tungomål men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal" när jag läser
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? av Maria Zennström.
Titeln tål att tänka på. Handlar det om att få eller ge? Maria i dagboksromanen reflekterar över kärlekens väsen. Hon har insupit rädsla för närhet med modersmjölken. När någon kommer för nära bränns det och hon drar sig undan. Maria har liksom författarinnan en svensk och en rysk förälder. Hon är också utbildad filmregissör och det är väl det som gör att hon alltid beskriver människors utseenden och kroppar
- särskilt mäns - men också den åldrande moderns.
Modern har hon ett komplicerat förhållande till alltsedan barndomen. Men det varierar.
Maria är en väl bibehållen 44-åring när hon kommer på att hon vill ha ett barn. Den man hon hoppas ska bli far drar sig undan. Maria söker spermadonatorer och när desperationen tilltar anlitar hon också insemineringskliniker (hur hon nu finansierar det).
Maria förefaller vara mer uppfylld av tanken på att föda ett barn än att egentligen ha detta barn.
På ett avväpnande uppriktigt sätt redovisar Maria sina tankar, sin ensamhet, sina kärleksförhållanden, barndomsminnen, saknaden efter den döde fadern, moderns bortvändhet, alla sina kärlekar och längtan efter barn. Maria väjer inte för det som är mindre smickrande för henne själv. Jag håller henne räkning för den dagliga kampen med livet. Hon går till en terapeut, hon får akupunktur, hon deltar i samtalsterapi, kort sagt gör hon vad hon kan och lite till. Det händer inte mycket utåt sett. Dramatiken utspelar sig på ett inre plan.
Det kunde blivit outhärdligt självcentrerat, men det känns inte så. De impressionistiska bilderna av Stockholm, Petersburg och naturen är svalkande andrum.
Författarinnans tillit till läsaren är total.
Eller? Blir jag lika manipulerad som terapeuten?
Maria Zennström har just fått Aftonbladets litteraturpris för sitt modiga författarskap.
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? av Maria Zennström.
Titeln tål att tänka på. Handlar det om att få eller ge? Maria i dagboksromanen reflekterar över kärlekens väsen. Hon har insupit rädsla för närhet med modersmjölken. När någon kommer för nära bränns det och hon drar sig undan. Maria har liksom författarinnan en svensk och en rysk förälder. Hon är också utbildad filmregissör och det är väl det som gör att hon alltid beskriver människors utseenden och kroppar
- särskilt mäns - men också den åldrande moderns.
Modern har hon ett komplicerat förhållande till alltsedan barndomen. Men det varierar.
Maria är en väl bibehållen 44-åring när hon kommer på att hon vill ha ett barn. Den man hon hoppas ska bli far drar sig undan. Maria söker spermadonatorer och när desperationen tilltar anlitar hon också insemineringskliniker (hur hon nu finansierar det).
Maria förefaller vara mer uppfylld av tanken på att föda ett barn än att egentligen ha detta barn.
På ett avväpnande uppriktigt sätt redovisar Maria sina tankar, sin ensamhet, sina kärleksförhållanden, barndomsminnen, saknaden efter den döde fadern, moderns bortvändhet, alla sina kärlekar och längtan efter barn. Maria väjer inte för det som är mindre smickrande för henne själv. Jag håller henne räkning för den dagliga kampen med livet. Hon går till en terapeut, hon får akupunktur, hon deltar i samtalsterapi, kort sagt gör hon vad hon kan och lite till. Det händer inte mycket utåt sett. Dramatiken utspelar sig på ett inre plan.
Det kunde blivit outhärdligt självcentrerat, men det känns inte så. De impressionistiska bilderna av Stockholm, Petersburg och naturen är svalkande andrum.
Författarinnans tillit till läsaren är total.
Eller? Blir jag lika manipulerad som terapeuten?
Maria Zennström har just fått Aftonbladets litteraturpris för sitt modiga författarskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)