Obegripligt att jag inte läst Löftet förrän nu. Den har stått ganska länge i hyllan, men jag tror att det är något med omslaget som gör att den fått vänta. I alla fall blir det svårt att hitta något att läsa efter Löftet av sydafrikanen Damon Galgut. Jag tyckte väldigt mycket om den. Det är en familjehistoria som på samma gång speglar en del av Sydafrikas historia. Familjen Swart (som är vit) består av Pa och Ma och barnen Astrid, Anton och Amor. Pappa förestår en reptilpark. Mamma är judinna och passar inte alls in i den övriga släkten och samhället. Barnen är sinsemellan väldigt olika. Astrid är äldst och är den som anpassar sig bäst. Hon gifter sig med en rik man och blir hemmafru. Anton har stora förväntningar fästa vid sig, men han infriar dem inte utan går sin egen väg. Amor försvinner ut i periferin och under långa tider har familjen ingen kontakt med henne. Samhället är osäkert och misstänksamt. De vita försöker skydda sin egendom på olika sätt. Men de nya tiderna tränger sig på bokstavligen och bildligen. Apartheidlagarna var på väg att försvinna. Nelson Mandela uppmanar till sanning och försoning. Mandela blir president 1994 - 1999. Efter honom kommer Thabo Mbeki som sitter till 2008 och blir den som suttit längst som president i Sydafrika. Sydafrika tillhör alla som bor i det, svarta som vita, är hans syn på saken.
Var och en av famljemedlemmarna får sitt avsnitt i Löftet. Generationsskillnaderna är mycket tydliga vilket blir alldeles klart genom den ställning de intar inför löftet. Romanen är välformulerad; tät och innehåller en hel del humor särskilt genom metaforerna. Men på samma gång vilar det något dolskt och lite skrämmande över berättelsen. Jag läste väldigt gärna den här boken men måste slå upp en del rörande Sydafrikas historia. Och det var inte fel. Löftet fick Bookerpriset 2021.
Titel: Löftet
Författare: Damon Galgut
Översättare: Niclas Hval
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 2022
Antal sidor: 302
Inlägg
