Sydvietnam är platsen för novellerna i Fält utan slut av
Nguyen Ngoc Tu, född 1976.
Översättningen är gjord av Tobias Theander.
Han står också för efterordet
Bokförlaget Tranans utgivning är en ständig källa till glädje.
Så också denna gång.
Det är med saknad man skiljs från människorna i
Fält utan slut.
De fattiga, enkla människorna på landsbygden lever av att bruka jorden och sälja grönsaker eller är i ständig rörelse på floderna
Vatten och fält förekommer i oändlighet.
På de nyskördade fälten betar ankorna övervakade av sina ägare och deras barn.
Vemod, sorg och saknad präglar människorna som väntar, längtar och hoppas. Tappert kämpar de för det dagliga brödet i byarna som ännu inte nåtts av någon modernitet. Människorna är ibland lyckliga men inte nödvändigtvis glada. De är ensamma tillsammans; förnöjsamma, storsinta och lojala.
Förhållandet föräldrar/barn är inte alltid okomplicerat Kärleken man/kvinna orsakar ibland tragedier i familjerna. En klar favorit i boken är för övrigt den gamla kloka myskankan Coc i novellen
En ängslig blick.
Problemet är: Vad läser jag sedan?
Inlägg
