Helgfrågan v. 1 2024

Mia på bokbloggen Mias bokhörna har startat helgfrågan igen. Vi tillfrågas i Helgfrågan v. 1 om vi avgivit några nyårslöften och Mia är särskilt intresserad av bokliga sådana. Vis av skadan har jag inte lovat varken det ena eller det andra. Däremot vet jag att jag med all säkerhet att jag kommer att läsa Serien om Alberte av Cora Sandel. Jag kommer att läsa den på norska. (Tror jag.)

1980  fick den polske författaren Czesław Miłosz Nobelpriset i litteratur. Samma år köpte jag Issadalen och sedan läste jag den aldrig. Den fiktiva Issadalen  är författaren Czesaw Miosz barndomsmiljö och skildrar ett gammaldags levnadssätt.   

Över sommaren läser vi Bergtagen av Thomas Mann. "Hans Castorp tänker sig tre vilsamma semesterveckor på det luxuösa sanatoriet Berghof i Davos – men de tre veckorna blir sju år. När han insjuknar är han glad över att få stanna kvar och uppvakta den attraktiva Claudia Chauchat och diskutera livets gåtor med Herr Settembrini. I den instängda och känsloladdade miljön möter Hans de dominerande tankeströmningarna på 1920-talet och sanatoriet blir en bild för det sjuka Europa." Adlibris

Efter varje läst bok jämför vi våra synpunkter med  Kerstin Ekmans som hon beskriver dem i Min bokvärld.  Vi utgår ifrån den boken. Kanske fortsätter vi till hösten också. 

Dödsklockan

.

I samband med en diskussion av Löpa varg av Kerstin Ekman talade någon om att Dödsklockan finns att se på Öppet arkiv i SVT 1. Eftersom jag inte läst någon av hennes spänningsromaner tänkte jag att det kunde vara intressant att se Dödsklockan. Sagt och gjort. Boken, som är en psykologisk thriller, skrevs 1995. 1999 gjorde Daniel Alfredson film av den med en rad fina skådespelare; Keve Hjelm, som spelar jaktlagets ålderman, Gustaf Åkerman, med tyngd och kraft; Anders Ekborg som spelar Måns Westling, den yngste i laget och lite av Gustaf Åkermans skyddsling. Loa Falkman spelar Klas Bodin, en odräglig stadsbo som kräver en plats i jaktlaget. Så sker också på bekostnad av Gustaf Åkerman. De båda männen tål inte varandra. Inför den årliga älgjakten samlas det uppsluppna jaktlaget och  efter en stund är de ännu gladre. De ska hämta Klas Bodin vid tåget. Georg Mård (Gösta Bredefeldt) har en ung son som kör buss och han ska köra dem. Men när de beslutar sig för att de ska ta en genväg som är för smal för bussen vägrar föraren. Måns Westling tar över ratten. Det dröjer inte länge förrän Måns hör en duns och när han går ut och tittar hittar han en cykel i diket och strax intill en äldre kvinna. Hon är död. Alla blir förfärade och tar ett överilat beslut om att gömma undan kroppen. Måns är den ende som är tveksam. När jakten sedan börjar följer en Måns som stiger ut i den dimmiga oktobermorgonen med älgstudsaren på axeln och i sällskap med gråhunden. Klas Bodin kommer att skrämma iväg en stor älgtjur för Måns Westling som har den precis på kornet. Måns blir fullständigt rasande och skjuter vilt efter Klas Bodin. Nu måste jaktlaget be Gustaf Åkerman om hjälp. Han är den ende som kan spåra ett skadat djur. Det visar sig att Klas Bodin känner till jaktlagets hemlighet och han är inte sen att pressa pengar av dem; pengar som ingen av dem har men ändå måste skaffa fram. Vid det här laget är en säker på att berättelsen inte kommer att få något lyckligt slut. Miljön är så väl skildrad; en by någonstans i Jämtland i början av 60 - talet. Skogen är höstlig och fin. Gråhunden rör sig vant i terrängen. Jaktlagets olika personligheter spelas trovärdigt av skådespelarna. Keve Hjelm är inte oväntat helt lysande. Anders Ekborg/Måns Westfelt  är den mest samvetsömme i laget men hans vilda skjutande efter Loa Falkman/Bodin gör mig betänksam. Så oöverlagt och aggressivt borde ingen handla som hanterar en bössa. Måns Westfelt är inte direkt i sin första ungdom heller. Välgjort och välspelat; spännande och obehagligt. Funderar på om jag inte ska läsa boken också.

Löpa varg

Kerstin Ekman när hon är som bäst. Och det är hon ju för det mesta. Löpa varg omfattar trots sitt ringa omfång, 180 sidor, vidunderlig naturskildring, tankar om åldrande, jakt och människans självtillräckliga hantering av planeten, varg eller inte samt briljant skildring av ett gammalt äktenskap. Vad händer med kulturarvet? Och skogen? Protagonisten i Löpa varg är Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, och ledare för jaktlaget. Han har börjat ifrågasätta sitt yrkesval och ett liv där jakten varit ett stort och viktigt intresse. Hälsan är inte  riktigt vad den varit. Meningsmotsättningar i byn och inom jaktlaget bekymrar. Hustrun Inga, är Ulf Norrstigs raka motsats. Hon är ruschig, praktisk, osentimental och snabb. Hon pjåskar inte med sin mans krämpor, men en märker hennes tysta omsorg. Mötet med den ståtliga vargen, som Ulf Norrstig ger namnet Högben på grund av de höga, vita ben, har en avgörande betydelse i den här fina berättelsen som manar till eftertanke. Språket är rakt och enkelt och klart som källvatten. Vad kan en mer begära?

Titel: Löpa varg. Berättelse

Författare: Kerstin Ekman

Förlag: Bonniers

Tryckår: 2021

Antal sidor: 180

Hett i hyllan

Det är torsdag och dags för MONIKAS Hett i hyllan. Så här säger hon: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Jag brukar läsa allt vad Kerstin Ekman skriver. För det mesta gillar jag det också. Det finns några undantag. Men - jag har inte läst någon av hennes tidiga deckare. I min hylla står Den brinnande ugnen från 1962 och ser sårad ut. Tror att jag börjat någon gång, men inte kommit så långt. Året innan hade hon fått Expressens Sherlock för De små mästarna som räknade som bästa svenska detektivroman 1961.

Händelser vid vatten

Händelser vid vatten var egentligen inte tänkt att bli en kriminalroman. Jag upptäckte det medan jag skrev, sa Kerstin  Ekman. Miljön är en den lilla byn Svartvattnet i Jämtland på gränsen mot Norge. Tidsmässigt rör det sig på två plan 70- och 90 -talen. Tidsmarkörerna från 70 -talet är många. Kollektiv, palestinasjalar, demonstrationer, Barbie - dockor, preludin som bantningsmedel, eternitplattor, Fred och Frihet, samhällskritik och rå falukorv på smörgåsen. Själva naturen/landskapet har egentligen huvudrollen i romanen; därnäst människorna. Kerstin Ekman är utan vidare vår främsta naturskildrare. Hon berättar att hon ofta sitter ute i skogen på en stubbe och läser eller skriver. En av huvudpersonerna Händelser vid vatten är lärarinnan Annie Raft, som kommer söderifrån för att undervisa barnen i kollektivet i Stjärnberg. Hon kolliderar bokstavligen och bildligen med kollektivets starke man horbocken Petrus. Det är inte lätt för en utböling att komma in i bygemenskapen. Annie är inte precis så diplomatisk heller. Unge Johan Brandberg är också en viktig person i romanen. Tre mord skakar byn. Ett holländskt par mördas under sömnen i sitt tält. Och den som börjar nysta upp trådarna många år senare och närmar sig sanningen får också plikta med livet. Det är mycket spännande. Språket är helt fantastiskt. Kerstin Ekman är en god psykolog och iakttagare. Hennes persongalleri känns mycket levande - på ont och gott. Hon gör sig inga illusioner om mänskligheten. Utvecklingen går obönhörligen framåt på bekostnad av naturen. Skog avverkas och uranbrytning planeras. Händelser vid vatten är en rik roman; så mycket större än själva kriminalgåtan. Den kom ut första gången 1993 och fick raskt Augustpriset, Deckarakademiens pris och Nordiska rådets Litteraturpris. Så roligt att Händelser vid vatten kommit ut i nyutgåva; Bonnier pocket i serien Albert Bonniers klassikerserie.

En smakebit på søndag

"Ett ljud. Hon vaknade av det. Klockan var fyra på morgonen. Fyra noll två med klockradions röda pinnar. Rummet var gråljust. På förnsterrutorna låg ett randmönster av regndroppar och utanför ångade fukten ur gräsmassan.
Hon blev inte rädd. Men vaksam. Nu hörde hon vad det var: en bilmotor på lågt varv. Ingen kunde ha ärende upp till henne så tidigt. Saddie som låg på fårskinnet nedanför hennes säng sov fortfarande. Hon var tretton år och ganska döv.
En bildörr smällde. En till. Minst två personer alltså Och så denna tystnad. Inga röster.
Hon sov med ett hagelgevär intill sig. Sängen stod en bit från väggen och i mellanrummet låg geväret. Ett mycket nätt vapen, spanskt. En Sabela. Patronerna hade hon bakom klockradion. Det tog henne tjugotvå sekunder att bryta geväret och soppa i patronerna..."
Från sidan 7 i Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. AB 1993.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten står för  söndagsutmaningen vars enda regel är: No spoilers! Fler smakebitar HÄR

Från bimbo till valkyria

Therese Eriksson är född 1981. Hon är litteraturkritiker och kulturskribent och har nu skrivit en biografi om Kerstin Ekman i bokförlaget h:ströms serie Litterära profiler.
Kerstin Ekman. En värld av berättelser heter den.
Therese Eriksson gör inga anspråk på vetenskaplighet. Hon utgår ifrån Vargskinnet-serien, men gör talrika utflykter till Kerstin Ekmans övriga romaner - särskilt de fyra romanerna som ingår i Kvinnorna och staden.
Kerstin Ekman har en stark tro på berättelsen. Detta löper som en röd tråd genom hennes författarskap. Berättelsen skapar ordning och begriplighet i våra kaotiska liv.
Historien, traditionen och myten påverkar människan.
All utvecklingen sker i samklang med det förflutna.
Kerstin Ekman är en realistisk författare som inte utesluter det sällsamma och oförklarliga. De litterära referenserna är många till exempel till Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf och Eyvind Johnson. Ofta går hon i dialog också med sina egna romaner.
Syftet med Litterära profiler är att skapa lust och intresse för litteraturen deklarerar man från förlagets sida. Och det har de lyckats med.
Hittills har det kommit tre titlar i serien och om alla tre har jag tyckt samma sak. Man kan hitta en hel del att invända mot; inte minst rent språkligt.
Men - det uppvägs faktiskt av författarnas egna engagemang och stora intresse . Och det entusiasmerar.
Man får verkligen lust att gräva vidare och läsa om.
Och - det var ju just det som var avsikten.
De andra titlarna i serien:
Virginia Woolf av Björn Kohlström
Stella Kleve av Ann Lingebrandt

Slumrande lustar

När jag hade läst en stund i Se blomman av

Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson gick jag ner i källaren och rotade fram mitt gamla herbarium. I det låg pressad fjällbjörk från Flatruet i Härjedalen, fjällkattfot från Västra Sjulsmark, fjällviol från Kiruna och fjällviol från Karesuando. Bland annat. Insamlingen skedde under en lärorik sommar för många år sedan som jag minns med stor förtjusning.

Kanske dags att ta itu med botaniken igen?
Se blomman inspirerar verkligen. Det är en underbar bok om botanik, botaniker, litteratur och vänskap. Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson är också duktiga fotografer. Det här är en bok att njuta av när som helst och var som helst.
Ett kapitel ägnas åt Harry Martinson; den lilla fina Minette-rosen uppmärksammas liksom liljor och kålhuvuden, gullpudra, vattenaloe, gräs; med mera. De litterära referenserna är många.
Ett avsnitt heter Fruntimren. Jämställdheten inom botaniken är jämförelsevis god. 1810 kom Botanik för fruntimmer av August Batsch. På en bild ser man en typisk svensk tant med grått permanentat hår, en ansenlig handväska på högerarmen, gråbruna strumpor och systerskor böjd över några gula blommor vid öknens rand.
Det är Vivi Täckholm i Egypten. Bilden är tagen av Bertil Nordenstam.
"Låt oss vandra i det landskap vi har, inte i en idyll som vi bara kan leta upp som välvårdad museal lämning." ... "Vi kan ännu ställa frågor till de skogar och ängsmarker vi har. " uppmanar författarna i slutkapitler Det sårade, levande landskapet i Sverige.
Kerstin Ekamn och idéhistorikern Gunnar Eriksson har tidigare samarbetat med en artikelserie i DN om Carl von Linné under Linnéåret 2007.