Birgitta blev lämnad av sina barns far när barnen var små och förhållandet med den tolv år yngre Tom tog också slut. Louise sympatiserar med sin far och Tom var den som fick henne att öppna sig i trettonårsåldern och Louise förstod egentligen aldrig varför han försvann utan att säga adjö till henne. Birgitta härbärgerar stor sorg medan dottern behärskas av vrede. Båda är i någon mån svikna av sina män; båda har småbarnserfarenheter. Men det är Louise som äger tolkningsföreträdet. Modern har inte ens rätten till sina egna minnen. Birgitta och Louise berättar var sitt kapitel. Birgitta - kapitlena tycker jag är väldigt fint och empatiskt skrivna medan Louise behandlas mera kallsinnigt. Kanske för att Louise ändå befinner sig i någon slags överläge genom sin ungdom och sina framtidsutsikter. Louise är utmattad av småbarnsbekymmer och en man som reser mycket och inte vill lyssna på hennes mamma - problem när han väl kommer hem. Hon känner sig lite lurad på sitt liv. Birgitta: "Åren som går gör en stram korsett av allt jag bär på." - "När förvandlas man till någon som inte förväntas veta något om någonting?" Birgittas sorg över det tilltagande åldrandet ska inte underskattas. Det kan ju Louise knappast förstå. Någon gång kan det överraskande glimta till av samförstånd mellan mor och dotter. En skulle velat veta mera. Det hade varit väldigt intressant att höra författaren berätta om sin bok och få en och annan fråga besvarad. Jag kommer att ge De behövande en fyra på Goodreads. Den hamnar på nr 22 i Kaosutmaning 2017 på Sofies bokblogg: Läs en bok på under 150 sidor.
Inlägg
