Den första moderna romanen?

I en understreckare  i SVD igår skriver 
Carl Rudbeck om Prinsessan de Clèves av Madame de La Fayette. Den kom ut anonymt 1678. Nu har Mme de La Fayettes samlade verk kommit ut i franska Pléiadbiblioteket. Fransmännen är måna om sina klassiker. Det fick president Sarkozy erfara när han vågade sig på att tala förklenande om Prinsessan de Clèves! Jag tror inte att han gör om det.
Läs HÄR om den svenska pocketutgåvan 2010 i.
Jag har också en utgåva i Natur och Kulturs klassikerserie Levande litteratur. Översättningen är densamma, men efterskriften är gjord av Daniel Andrae.
Ruth Halldén (salig i åminnelse) skriver en fin
artikel om Prinsessan de Clèves i En bra bok. 1991. Hon berättar bl. a. att Mme de La Fayette(1634 - 1693) kallades Dimman vid hovet för sin förmåga att glida omkring och vara gåtfull och osynlig. Det var inte riktigt comme-il-faut för en hovdam att syssla med romaner så hon höll en låg profil. Det som gör Prinsessan de Clèves unik är skildringen av en själslig kamp. Det är den den psykologiska insikten som är romanens styrka. Ruth Halldén påpekar att Prinsessan de Clèves är allmängiltig. Den har ingen ålder. Den kunde ha tilldragit sig i alla samhällsklasser och i alla tider. Någon har kallat den "en melankolisk skymningssaga". Läsecirkelbok, tror jag.

Varför läser ingen Walter Scott?

Den frågan ställer sig litteraturkritikern Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer från 2004.

Hon har 1800-talet som sin specialitet och författarna från denna tid räknar hon som sina bästa vänner.

Trots det hade hon inte intresserat sig för Walter Scott (1771 - 1832) och när hon frågade runt bland sina kolleger så hade ingen annan gjort det heller.

Walter Scott började skriva lyrik och fortsatte sedan med historiska romaner som gärna handlade om stridigheter mellan engelsmän och skottar. Han var mycket beläst och den stora förebilden var Shakespeare, men han beundrade också Jane Austen. 

Själv hade han många berömda beundrare i hela Europa; Stendhal, Balzac, Pusjkin, Hugo, Dumas, Topelius och Geijer för att nämna några. Romanens Homeros, benämndes han och Goethe som myntat uttrycket världslitteratur räknade in Scott under den rubriken.

Man kan väl säga att Scott med sitt intresse för historia, natur och hembygd lade grunden till den efterföljande viktorianska romanen.

Jag har inte heller läst något av Walter Scott. Men jag skulle kunna tänka mig att göra ett försök med debutromanen Waverley (1914). 

Ruth Halldén m. fl. tycker att det är synd att Walter Scott är mera känd för ett par av sina sämre romaner, nämligen Ivanhoe och Richard Lejonhjärta.