Visar inlägg med etikett Margaret Atwood. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Margaret Atwood. Visa alla inlägg

tisdag 10 december 2019

Vecka 50: Litteraturpristagare


Ugglan och Boken:
"Idag, den 10 december, är det Nobeldagen, vilket har inspirerat till ämnet för veckans tisdagstrio: "Litteraturpristagare". Men trion behöver inte alls handla om just Nobelpriset, utan vilka litteraturpristagare som helst går bra.



Tolka temat på valfritt sätt, tipsa om tre böcker och lämna en länk så att vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips. 

Då ska jag ta tillfället i akt att utdela Nobelpris i litteratur  till tre författare som borde ha fått det för länge sedan.

1. Thomas Hardy, 1840 - 1928, född i Bockhampton i Dorset, ett landskap han senare gjorde till Wessex. Att han skulle få Nobelpriset tyckte  Erik Axel Karlfeldt och Anders Österling också med motiveringen att TH skildrade engelskt liv och lynne. Det gjorde han i noveller, romaner, lyrik och dramatik. Hans romaner är ofta ödesmättade medan humorn kommer fram i novellerna, i t. ex. En grupp förnäma damer. En ska inte heller glömma musikens betydelse för Thomas Hardy. Samtida i Sverige var Selma Lagerlöf. Tess of the d'Urbervilles, kom rentav ut samma år som Gösta Berlings saga, 1891. Han utbildade sig till arkitekt men skrivandet tog överhanden. Min favoritroman är Heden, även utgiven under titeln Hemkomsten. Denna klassiker från 1878 inleds så här: “A Saturday afternoon in November was approaching the time of twilight, and the vast tract of unenclosed wild known as Egdon Heath embrowned itself moment by moment”. Egdon Heath är romanens verkliga huvudkaraktär. Thomas Hardy frambesvärjer ett magiskt, uråldrigt landskap fullt av liv. 


2. Amoz Oz (1939 - 2018). En berättelse om kärlek och mörker, 2005, är titeln på  hans självbiografiska roman om uppväxten i Jerusalem, flytten till Palestina och moderns självmord när sonen var 12 år. Oz arbetade för en fredlig lösning i Israel - Palestina - konflikten. Jag var mycket förtjust i den här sympatiska romanen som också är en släktkrönika. Novellsamlingen Vänner emellan har gått som radioföljetong. Om titelnovellen skrev jag SÅ HÄR.
Föreläsning i Malmö
3. Margaret Atwood, född 1939 i Ontario. Här har Akademien chansen att bättra sig. En så otroligt mångsidig författare borde uppmärksammas. Hon skriver prosa, lyrik , dramatik och essäer. Hennes dystopiska framtidromaner uppmärksammas av vetenskapsmän. Därtill är hon en generös och intressant föredragshållare. Jag har läst ett flertal romaner av henne och också lyrik.
Den senast lästa romanen Hag - Seed, bygger på Shakespeares Stormen.  Tjänarinnans berättelse har jag både läst och sett tidigare

onsdag 21 februari 2018

Atwood light

Margaret Atwoods senaste roman, Hjärtat stannar sist, börjar nog så bra. En känner väl igen författarens förmåga att skriva fram en obehaglig, hotfull stämning. Stan och Charmaine är ett ungt par som tvingas leva i sin bil. De har mist sina arbeten och blivit tvungna att lämna sitt hus. Det amerikanska samhället har blivit omöjligt att leva i. Arbetslöshet och bostadsbrist är vardagen för många. Våldet brer ut sig. Stan och Charmaine kan bara sova med ena ögat. De måste vara beredda att fly snabbt undan gäng och ensamma våldsverkare. Positron är en stat i staten. När en skrivit på för att bli invånare där är en garanterad mat och husrum. Stan och Chairmaine skriver på livstidkontraktet. Halva tiden bor de i ett parboende; halva tiden i ett fängelse - Internharmoni. Efter hand upptäcker de fler och fler baksidor; massor av saker en inte får tala om. Stans värstingbror Conor har varnat dem. Stan och Charmaine dras in i en mängd otroliga historier. Den blyga, flickaktiga Charmaine inleder ett skamlöst förhållande med Max. Dessutom sköter hon den s. k. Proceduren. Hon ger dödsdrogen till människor som inte passar in i det experimentella samhället längre. Hon vill inte tänka på vart de tar vägen sedan. Säkert säljs organen. Ledningen har blivit offer för sin sin egen girighet. Stan blir inblandad i utvecklingen av kvinnliga sexrobotar i olika utföranden och prisklasser. Det går att beställa robotar som har speciella anletsdrag. Det är obehagligt, men inte särskilt avlägset. Ibland kan en dra på smilbandet åt vissa formuleringar och påhittade namn. Möjligen har Atwood själv haft roligt när hon skrev den, men en undrar vad hon vill ha sagt med Hjärtat stannar sist. Den är långt ifrån vad Atwood brukar prestera. Språket är det inget fel på, men innehållet gör mig konfunderad. Vi glömmer den här och ger henne Nobelpriset i litteratur i alla fall.   Norstedts förlag 2017. Övers.: Inger Johansson

söndag 18 februari 2018

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger handhar utmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås!
"Att sova i bilen är trångt. Det är en Honda som redan har haft två ägare, så det är ingen lyxsvit till att börja med. Hade den varit en van skulle de haft mer utrymme, men att ha råd med en sån var inte att tänka på ens på den tiden när de tyckte de hade pengar. Stan säger att de har tur som alls har en bil, vilket är sant, men bilen blir inte större för det. Charmaine tycker att Stan borde få sova i baksätet eftersom han behöver mer plats - det vore inte mer än rätt, han är större - men han måste sova där framme för att snabbt kunna köra i väg om det händer någonting. Han litar inte på Charmaines förmåga att fungera under sådana omständigheter: han påstår att hon inte skulle hinna starta och köra iväg för att hon var upptagen med att skrika. Så hon får ha det rymligare baksätet, men hon är ändå tvungen att ligga hopkrupen eftersom det inte precis går att sträcka ut benen." 
Från sidan 13 i Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood. Norstedts 2017
Fler smakebitar HÄR

lördag 27 januari 2018

Stormen. Regi: Margaret Atwood

Jag hade väldigt roligt när jag läste julklappsboken Hag - Seed (Häxyngel). Och jag tror att författaren, Margaret Atwood,  hade väldigt roligt när hon skrev den. Hon har alltså skrivit en modern version i romanform av Shakespeares Stormen. Och hon har gjort det så smart och fantasifullt och flyttat hela handlingen till Kanada och nutid utan att för den skull göra avkall på den ursprungliga handlingen. Hag - Seed ingår i en serie – The Hogarth Shakespeare – där samtida författare återberättar verk av Shakespeare. Ett jätteroligt sätt att läsa om Stormen på. Jo Nesbø ska till exempel skriva om MacBeth och Gillian Flynn om Hamlet. Hag - Seed handlar om Felix Drake, konstnärlig chef på teatern i Makeshiweg. Han förbereder just teaterfestivalen i M när han upptäcker att han blivit varvad av sin högra hand, Tony, som i all tysthet arbetat för att få sin chef avsatt. Felix drar sig sårad tillbaka till ett litet hus på landsbygden. Efter tolv år i träda får han uppdraget att arbeta med en grupp fångar vid Fletcheranstalten. Han bestämmer sig då för att de ska arbeta med teater och Shakespeares pjäser. Till slut kommer de också fram till Stormen. Då räknar Felix med att privat kunna använda sig av hämndmotivet i pjäsen. Atwood låter illusion och verklighet glida ut och in i varandra; moderna tider och 1600 - tal. Fångarna är duktiga på modern teknik och inspireras av musikvideos. De tar sina uppgifter på stort allvar och en häpnar över Felix tålamod. Atwood briljerar. Hon har också tagit sin uppgift på allvar. Det kan en se i litteraturförteckningen. Hag - Seed är så rolig att läsa och är därtill tryfferad med direkta citat ur The Tempest; antagligen fler än en märker.

torsdag 28 december 2017

Helgfrågan v. 52

Mia undrar hur bokåret 2017 varit.
Bonusfråga: Bästa julklappsboken

2017 har varit ett bra läsår. Så gott som allt jag läst har jag skrivit om på bloggen, som ju i första hand är min läsdagbok. Jag har också deltagit i en del läsutmaningar och det är alltid kul. En får så otroligt många lästips på andra bloggar. Och ibland är det roligt att i förväg bestämma sig för att läsa vissa böcker. Att sedan koppla på ett par IRL - läsecirklar ger ytterligare en dimension till läsandet.
Bästa julklappsboken: Hag - Seed av Margaret Atwood, som tycks ha kommit ut även på svenska. Då heter den Häxyngel. Hag - Seed är del i en serie där nu levande författare tar sig an verk av Shakespeare. Hag - Seed ska handla om Stormen.

tisdag 20 juni 2017

Tjänarinnans berättelse



Jag är förstummad och på samma gång väldigt obehagligt berörd efter att ha läst Tjänarinnans berättelse av kanadensiska Margaret Atwood. Varför har hon inte fått Nobelpriset för länge sedan? Tjänarinnas berättelse kom ut redan 1985, men jag har alltså inte läst den förrän nu. Det som är så kusligt är att den känns så aktuell. Vi befinner oss i Gilead i USA. En teokratisk totalitär regim har tagit makten. Den smög sig in sakta men säkert för att plötsligt slå till med full kraft från den ena dagen till den andra. Kvinnorna fråntas alla rättigheter. Deras banktillgångar överförs till mannens. De är förbjudna att läsa och skriva; det finns inga speglar, knivar, saxar eller rep. I det gamla samhället hade miljöförstöringen gjort att människors förmåga till barnalstring avtagit. Tjänarinnorna i röda, fotsida kläden och vita huvuddukar  är de som ska föda barnen åt de Anförare vars hustrur (!?) inte kan få några barn. De är vandrande livmödrar på två ben. Martorna är uppasserskor; Tanterna har utbildat Tjänarinnorna på Institutet. Överallt finns Ögonen, Väktarna och de vakthavande Änglarna. Tjänarinnan Offred, som tillhör Anföraren Frederick Waterhouse, är den som berättar. Hon har inte varit Tjänarinna länge nog för att ha glömt sitt forna liv med man och barn. I Muren, som omger Gilead finns det krokar där människor som på något sätt brutit mot de stränga reglerna hängs upp i avskräckande syfte. Och naturligtvis finns det strålkastare och taggtråd. Det finns många bibliska referenser i Tjänarinnans berättelse. Gilead och Marta är bara ett par exempel. Romanen är fragmentarisk; scenbytena kommer hastigt på och tidsplanen varvas. Men ett sådant fantastiskt genomförande av den här dystopiska berättelsen. Margaret Atwood har djupa insikterna i det mänskliga psyket. Samtidigt har jag sett TV - serien med Elisabeth Moss i huvudrollen. Jag har lite svårt hennes minspelet. Jag tycker inte att Moss har så många ansiktsuttryck. De är desamma här som när hon spelar Peggy i Mad Men. Men jag tycker ändå att filmen är ett utmärkt komplement till boken. Ett och annat är annorlunda i filmen, men stämningen överensstämmer. Jag tror att jag är glad att jag läste boken först.  Så bra att den kommer i ny utgåva i september. Atwood är beundransvärd.
Lyrans Feministsommar 2017

söndag 11 juni 2017

När det händer

Mrs Burridge picklar gröna tomater. Hon har kvar många glasburkar sedan förra året och det är bra, för de har gått upp i pris. Maken, Frank, gillar att äta ostsmörgåsar med picklade gröna tomater när han tittar på TV. Han har blivit ganska rund om magen och när hon ser honom bakifrån tycker hon att han går som en gammal gubbe. Hon inser att deras tid tillsammans inte varar för evigt. Mrs Burridge är 51 år och hon planerar sin dag så att hon ska kunna vila ibland för hennes fötter svullnar. Hon gör listor över allt. Det är tjugo år sedan hon slutade att bry sig om vad som händer i omvärlden och hon kan inte tro på en välordnad framtid. Förhoppningsvis skaffar ingen av de tre döttrarna barn, för det är inte tider för det längre. Mrs Burridge har tagit för vana att stå på trappan med armarna i kors och spana ut över nejden. Något är på väg att hända, men hon vet inte vad eller när. Kanske har Jehovas vittnen rätt? De brukar knacka på ibland och hon köper alltid Vakttornet. Mrs Burridge förbereder sig för någon sorts apokalyps. Hon har gömt undan en av makens bössor, hon klär sig varmt och tar endast lättburna matvaror med sig och  sig iväg. När det händer är en skickligt uppbyggd novell av Margaret Atwood. Den börjar nog så alldagligt men blir efter hand mer och mer orolig för att inte säga obehaglig. Är det frågan om ett sinnestillstånd; en fantasi eller föreligger verkligen det hot som mrs Burridge upplever? När det händer pekar fram emot Atwoods senare romaner. Och det är samma dova, kusliga stämning i den som i Tjänarinnans berättelse från 1985. Den här novellen passar in på punkt nr 18 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II Läs en novell av en författare som också är poet. Berättelsen ingår i Den berömde poetens grav och andra noveller. 1990
   

En smakebit på søndag

" Klockan som mäter tid ringer. Tiden här mäts av klockringning, liksom i nunnekloster förr. Och liksom i ett nunnekloster är här ont om speglar. Jag reser mig ur stolen, sätter fram fötterna i solljuset, i de röda skorna, lågklackade för att skona ryggraden och inte för att dansa i. De röda handskarna ligger på sängen. Jag tar upp dem, drar dem på händerna, finger för finger. Allt utom dokets vingar kring mitt ansikte är rött: blodets färg, som är vårt kännetecken. Klänningskjolen är ankellång, rynkad på en slät besparing som når ner över brösten, ärmarna är vida. Också de vita vingarna är statlig tilldelning; de är till för att hindra oss att se, men också från att bli sedda. Rött har aldrig varit klädsamt på mig, det är inte min färg."

Från sidan 18 i Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. I översättning av Maria Ekman. Bokförlaget Prisma. Kommer i ny upplaga på Norstedts i september. Kanske äntligen dags för ett Nobelpris i litteratur? Atwood är mångsidig och väldigt bra.           
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten anordnar varje söndag läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit av det vi just läser. Självklart utan spoilers. Fler smakebitar HÄR.