Solsting

Vi närmar oss skådeplatsen, Somerset, utifrån havet. Närmare bestämt Bristol- kanalen. Det är sol och sommar och badstranden myllar av badande; särskilt mammor med barn. Två av mammorna är Rachel och Janie med tre barn var. Männen/fäderna Sam och Vince är hemma i stugan. Det har blivit allt vanligare att man semestrar hemma på grund av flygskam. Men troligen hade de båda familjerna inte haft råd ändå. Rachel är en stilig kvinna med något bossig framtoning. Janie är mindre och mer den ironiska typen. De är vänner sedan länge och talar om allt - inte minst sina män. Janie har gått konstskola och har några timmar terapeutiskt skapande för barn. Rachel läser korrektur. Båda har under flera år "varit förlorade i moderskapets varma grönsakssoppa" och blivit alltmer lika sina mödrar. Kieran är god vän med Sam sedan länge. Både Janie och Rachel är överens om att han är intresserad av Rachel. Varför har han annars följt efter till sommarhuset? Rachel har bestämt sig för att inte uppmuntra honom. Inte just nu i alla fall. Men han tillför onekligen lite spänning i hennes tillvaro. Och Janies ska det visa sig. "Ett riktigt äventyr med en man får man inte kasta bort." När alla återförenas i stugan beslutar sig de flesta för att gå till puben. Men Rachel stannar hemma.  Lilla Sukey har fått solsting och Rachel vill hålla ett öga på henne. Tessa Hadley placerar oss geografiskt med några få meningar. Och hon skisserar skickligt sina personer. En känner dem ganska väl efter avslutad läsning.

Titel: Solsting

Författare: Tessa Hadley

Översättare: Amanda Svensson

Förlag: Novellix

Tryckår: 2022

Antal sidor: 30 

Ugglans och Bokens läsutmaning Novelltolvan 2025

Studentskan

Ugglan & Boken: Novelltolvan damer

I den här utmaningen har vi redan kommit till juli och då är det Johanna Holmström som är månadens novellist. Jag har läst en novell med titeln Studentskan som står att läsa i samlingen Camera Obscura

"Ida Rosendal var en underbar flicka", säger Erkki som var hennes far till Hannele Pääskynen som utreder händelseförloppet kring flickans död. Hade Ida varit deprimerad? Använde hon droger? Var hon medlem i någon politisk rörelse? Erkki anser sig ha stått dottern nära, men han kan inte besvara frågorna med något annat än nej. En blir skeptisk.  Om vi backar lite bakåt i tiden möter en Ida tillsammans med två kamrater, Sebbe och Anna. De står och sjunger julsånger  mitt i julhandeln i Helsingfors. De hatar konsumtionssamhället och kapitalism och kapitalism. När de lägger in en visa med obscen text och kommer polisen. De tilltalar ungdomarna på finska, men Ida och hennes kompisar kräver att det ska talas svenska. Kontakten med myndigheter ska ske på svenska. Ida har ett radikalt förslag på bekämpandet av konsumtionssamhället och kapitalismen det är att förinta den viktigaste komponenten i maskineriet. Och vilket är då den? Tänk efter! Hon vill driva det hela till anarkins yttersta spets. En söndag dyker mamma Tessi upp hos Ida. Hon är en spektakulär kvinna som kallar sig exotisk dansare. Strippa, säger Ida. Tessi vill ha kaffe. Hon är så trött och inte riktigt nykter. Men det är sedan gårdagen. Hannele Pääskynen har återkommit några gånger och ställt ytterligare frågor till Erkki. Han börjar vänta på hennes besök och tänder till och med vanljdoftande ljus. Men när det kommer en ung polis med Idas saker och Erkki frågar hur det går med undersökningen får han sitt livs chock. Flera allvarliga frågor tas upp i den här novellen som samtidigt är både absurd, rolig och sorglig. Camera obscura är Johanna Holmströms tredje novellsamling och fjärde bok. Tyvärr får en inte veta något om omslaget.

Titel: Camera obscura. Noveller

Författare: Johanna Holmström

Förlag: Söderströms

Tryckår: 2019

Antal sidor: 334 

Äta fisk i ensamhet

Ugglan & Boken: Novelltolvan 2025. Vi är redan i maj månad och månadens författare är Lydia Davis. Jag har läst novellen Äta fisk i ensamhet ur novellsamlingen med den underbara titeln Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare. En understimulerad person - svårt att säga om det är en man eller en kvinna, men jag tror att det kanske är en man. Vederbörande äter helst fisk hemma för luktens skull. Det kan vara sardiner, lax, sardeller och tonfisk. Men så visar det sig att den här personen gärna äter fisk på restaurang också. Men det måste vara fisk som uppfyller vissa krav. Vederbörande har en lista över rekommenderade fiskar i plånboken. (Detta talar för att det är en man som är huvudperson. En kvinna hade haft listan i handväskan.) Hälleflundra från Stilla hav det går bra att äta men inte från Atlanten medan pilgrimsmusslor kan ätas fritt men - med viss försiktighet. En gång ute på landet är vår huvudperson hänvisad till en restaurang som råkar ha öppet. Den är inte särskilt välbesökt, men de erbjuder spjutfiskkotlett. Spjutfisk står visserligen inte med på tillåtna listan men någon gång kan det vara tillåtet med ett undantag. Kocken låter meddela att han gärna vill veta vad hans gäst tycker om kotletten. Eftersom portionen är så rikligt tilltagen orkar gästen inte äta upp hela fiskkotletten men ber att få med resten hem. Detta blir ett svårt dilemma för honom. Vad ska den stackars kocken tro? Han kunde gott ha ätit upp allt. Jag får intrycket av en ensam, kulinariskt kunnig men ganska rigid men känslig, ängslig människa med få intressen. Om det nu är en man så tror jag att han är ungefär sextiofem år. Men vad vet jag. Jag tycker lite synd om honom. 

Författare: Lydia Davis

Titel: Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare

Översättare: Malin Bylund Westfelt

Förlag: Etta

Tryckår: 2015

Antal sidor: 307

Mannen i båten

Berättare i Per- Olov Enquists novell Mannen i båten (undertitel: Historien, som jag berättade den för Mats) är en pojke på nio år. Hans bäste vän är Håkan tio år. De båda har stått vid Bursjön och iakttagit flottarna som hanterar stockarna som kommit norrifrån. Det tar inte männen lång tid att rensa sjön, men det blir alltid några stockar kvar som kört fast på olika sätt. De kallas sladden. Pojkarna bestämmer sig för att gömma undan tre stockar. Sagt och gjort. De leder in stockarna i ett dike som mynnar i sjön och kamouflerar dem. När flottarna givit sig av för gott och tagit sladden med sig skrider pojkarna till verket. De spikar ihop en flotte av stockarna och utrustar den till och med med segel; ett lakan mellan två störar. Och så ger de sig iväg. Vågorna är högre än de trott och vattnet kallare. Håkan gör en överhalning och hamnar i vattnet. Pojken ser Håkans ansikte i vattnet och sträcker sig efter honom. Sedan försvinner verkligheten för berättaren. När han vaknar till är det natt och månsken. Han fryser och Håkan, som är våt, sitter ihopkurad med ryggen mot honom. Vinden har mojnat och månen lyser. Snart hörs årtag. En okänd man kommer roende österifrån och glider upp bredvid flotten. Mannens ansikte blir aldrig synligt. Mannen tar Håkan med sig och berättaren sitter häpen kvar. Det blir morfar som så småningom hittar pojken och för hem honom. Därefter blir pojken ordentligt sjuk. När han äntligen frisknar till ger han sig ut och söker efter Håkan. Systematiskt går han igenom den obebyggda östra sidan av sjön men finner inget annat än en trasig båt. Men en natt när han olovande lånat morfars båt och är ute och ror i dimman i sitt outröttliga sökande stöter han båten med mannen igen. Och Håkan. Därefter har berättaren fått sitt svar. Han känner att något betydelsefullt hänt i hans liv. Han har tagit i stort steg i sin utveckling. Inte ens morfar, som ilsket står  på stranden, skrämmer honom. En stör som pojkarna haft för att staka sig fram med flotten har pojken med sig som bevis för att han mött den andra båten. Han förstår slutligen vem mannen i båten var. Pojken tänker på Den flygande holländaren och andra liknande historier han hört. När morfar säger att han tagit isär flotten frågar han bara om morfadern tagit ur spikarna. Det har han. "Det var bra, sa jag. Annars hade gubbarna på sågen spiksågat och förstört ackordet."

Ugglans & Bokens Novellresan i maj: Västerbotten. Så glad jag blev när jag hittade en fin novell av PO Enquist i en bok i min hylla med titeln Noveller nu. En antologi från 50 - tal till 70 - tal.

Away from her eller Björnen sover

Alice Munros novell Away from her har fått den svenska titeln Björnen sover. Den finns i samlingen Kärlek, vänskap, hat i översättning av Rose - Marie Nielsen. Jag har läst den tidigare och nu såg jag filmen och läste därefter om novellen. Filmen är väldigt bra gjord. Den följer handlingen och stämningen i novellen väldigt väl. Den kvinnliga huvudpersonen, Fiona, spelas av Julie Christie; en favorit sedan gammalt. Grant Anderson, Fionas husband, spelas utmärkt av Gordon Pinsent. Alla hans känslor  avspeglas i ansiktet. Grant är pensionerad professor och det framgår att han haft diverse historier med sina studenter. Fiona och Grant har varit gifta i många år och är barnlösa. Fiona börjar bete sig irrationellt; hon stoppar in stekpannan i kylskåpet, hittar inte hem efter skidturen och glömmer saker. Då och då är hon medveten om situationen och ibland är hon bra mycket mer realistisk än Grant. De är ganska isolerade som par men de vill ha det så. Efterhand blir det tal om institution. Fiona är helt medveten om det. Ibland. Meadowlake blir det. Föreståndarinnan är en tjusig väloljad maskin som förklarar att nya patienter inte får ta emot besök hemifrån på en månad annars vill de bara hem igen. När Grant kommer tillbaka om en månad med blommor har Fiona skaffat en manlig vän, Aubrey, som hon hjälper vid kortbordet. Hon förstår inte riktigt vem Grant är, men hon tycker att han är envis. Och Aubrey blir svartsjuk och sveper sina kort i golvet så att Fiona måste komma och plocka upp dem. Grant hälsar envist på och Fiona vänjer sig. Aubrys hustru kommer också in i bilden.Av ekonomiska skäl måste hon vårda Aubrey i hemmet under viss tid annars mister hon huset. Björnen sover är en skapsynt skildring av ett mänskligt psyke i förfall; de underliga turerna; växlandet mellan klarhet och förvirring - det är mycket skickligt skildrat.

Milda Lena

Milda Lena. Novell av Gertrude Stein.

Jag stakar mig redan på första meningen: "Lena var mild och tålmodig, älskvärd och tysk." Är författaren ironisk? Tack och lov läste jag inte förordet först. Jag hann förfasa mig över de klumpiga meningarna och undra vad det var för en tafflig översättare. Alva Dahl är en rutinerad översättare som verkligen inte brukar missa något. Så småningom går det upp för mig att det nog faktiskt är själva författarens intentioner det rör sig om. Milda Lena handlar om Lena som ingår i en stor tysk syskonskara. Alla tycker att det är jättebra när faster från USA kommer och tar med sig Lena tillbaka till den fiktiva staden Bridgeton, som lär vara detsamma som Baltimore. Alla och alla. Ingen frågar Lena vad hon tycker. Faster får en viss fason på Lena; skaffar henne arbete och sätter igång att söka efter en lämplig äkta man. Ingen vet vad Lena tycker. Hon har inte ens förstånd att ta hand om sina löningar (är det verkligen rätt ord?). Alltså sätts de på banken åt henne. Kusinerna skäms över henne. Den duktiga kokerskan bannar henne hela tiden. Lena säger ingenting. Faster och Herman Kreders mor tycker att Herman blir en jättebra äkta man åt Lena. Herman är måttligt förtjust. Han tycker inte om att ha flickor omkring sig. Å andra sidan gör han alltid som föräldrarna vill. Vad Lena vill frågar ingen efter. Gift blir hon - visserligen med en veckas fördröjning - men i alla fall. Herman är en snäll äkta man och hjälper henne med allt möjligt. Svärmor är ett kors. Att äta lite och spara mycket är det viktiga för henne. Lena har aldrig varit mån om sitt yttre, men nu förfaller hon till ren vanvård. Att föda barn bereder henne inte stort besvär. Herman är omåttligt förtjust i sina barn. Ingen vet vad Lena tycker. Kvinnorna i den här novellen har hand om dådkraften. Inte Lena då, förstås, som ganska snart har gått från milda Lena till stackars Lena. Männen i novellen behandlas mera som vantar i bakgrunden. Jag förstår inte riktigt vad Gertrude Stein vill ha sagt med sin novell. Om hon vill ha sagt något. Novellen ingår i Three lives som kom ut 1909. Detta var första anhalten i Ugglan & Bokens Novellresa där novellen skulle handla om 1920 - talets Paris.

Drive my Car/Onkel Vanja

Filmen Drive my Car, 2021, bygger på en en novell av Haruki Murakami som finns i novellsamlingen Män utan kvinnor. Filmen regisserades av Ryusuke Hamaguchi och vann ett flertal priser i Cannes. Den handlar om Yûsuke Kafuku, som ska regissera en uppsättning av Onkel Vanja av Anton Tjechov i Hiroshima. Kafuku, som i likhet med onkel Vanja, är 47 år, har brukat spela den rollen själv. Nu väljer han en ung, vacker, tämligen usel skådespelare att gestalta den rollen. Ota, Kafukus manusskrivande hustru är död. Den unge skådespelaren erkänner att han älskat Ota. Här är två parallella berättelser. En skulle  kunna säga att en följer Kafukus och onkel Vanjas liv jämsides. Kafukus arbetsgivare kräver att han ska ha en chaufför som ska köra hans bil, en Saab 900 Turbo. Kafuku är mycket motvillig och det blir ännu värre när chauffören visar sig vara en kvinna, Misaki Watari, 23 år. Kafukus dotter skulle ha varit 23 år om hon inte dött av lunginflammation som liten. Misaki visar sig vara en dröm bakom ratten och Kafuku kapitulerar. Filmen är långsam och vacker och rör sig inom stora områden i Japan. Misaki tar med Kafuku till sin barndoms Hokkaido. Under filmens gång tänker jag att jag måste läsa om Anton Tjechovs Onkel Vanja. Scener ur lantlivet i fyra akter. Den kom ut 1899 och handlar om ett gods på den ryska landsbygden utanför Moskva som är på fallrepet. Onkel Vanja och hans systerdotter, Sonja, är de enda som arbetar för att hålla familjen med mat och husrum. Professor Serebrjakov, far till Sonja, har kommit hem med sin nya unga hustru, Jelena. Han har tidigare varit gift med onkel Vanjas syster som nu är död. Professorn och hans hustru har väldigt långtråkigt på landet. I alla år har professorn levt på underhåll från godset under det att han pratat strunt och skrivit mediokra essäer. Han är oerhört och obegripligt beundrad av sin förra svärmor. Onkel Vanja

och den försupne läkaren Astrov är båda kära i Jelena. Marina, gamla Nana, tröstar alla med lindblomsté och doktorn med cognac. Anton Tjechov, 1860 - 1904, är en vänsäll och gästfri människa. Han iakttar och avlyssnar människor omkring sig, men han avbildar dem inte. Ryssland är på många sätt ett u - land, men människor måste vara aktiva och verka utan att förtröttas. Man måste göra något för människorna. Dessa synpunkter lägger han i Sonjas mun när hon försöker gjuta mod i sin förtvivlade morbror. Över alla Tjechovs verk svävar en förebråelse: Ni lever illa, mitt herrskap. Jag har även med stor förnöjelse sett pjäsen på SvT Play. Onkel Vanja och Sonja är två sympatiska personer en omedelbart tar till sitt hjärta. Det känns som om stackars Sonja bär allt och alla på sina unga axlar - även onkel Vanja. Hon är djupt och ohjälpligt förälskad i doktor Astrov. Han å sin sida är en tidig miljöförkämpe. Han förevisar sina egenhändigt ritade kartor över trakten för den ganska förströdda Jelena. En karta visar tillståndet för 25 år sedan jämfört med samma miljö i nutid. Både djur och växtlighet har fått vika för människans framfart. Jag märker att jag tänker vidare  på filmen, pjäsen i bokform och pjäsen på tiljan. Många repliker i filmen är direkt tagna ur Tjechovs text och jag kommer på än det ena än det andra att fundera över.

Carmen

Mona är i sjunde månaden. Hon bor i en trailer med sin drogberoende man Noodles och deras två barn Willie och Vincent i Albuquerque. Tillgången på knark är för tillfället mycket bristfällig och Noodles får nöja sig med hostmedicin. Mona inser att hon är medberoende, men hon älskar sin magre, sjuke man och går med på att åka till Mexico och fixa tunga droger åt honom. Hon är anglosaxisk, gravid och söt, säger Noodles. Hon är perfekt för att flyga till El Paso och korsa gränsen till Juárez i taxi. La Nacha heter kvinnan i prålig manskostym som är chefen på stället. När hon räknar igenom penningbunten som Mona haft med sig blir denna rädd på allvar. Hon förstår att hon ska medföra en mycket större mängd knark än hon räknat med. Noodles har sagt att deras vän Mel ska testa heroinet så att de inte blir lurade. Men hon får inte lämna honom ensam för en minut. Inte tänker hon på det när hon behöver gå på toaletten! Mel ger henne en Valium för att hon ska lugna ner sig. Hemkommen möts hon av en desperat Noodles. Han väger heroinet och inser genast vad som hänt och ger Mona ett slag över ansiktet. Det har aldrig hänt tidigare. Sedan får hon ett till när hon föreslår att han ska ringa polisen. Det är sedan vattnet går. Mona ropar på Noodles men han är redan förlorad i sitt heroinrus. Mona inser att om Noodles fick välja emellan henne och pojkarna och heroinet var det inte familjen han skulle välja. Carmen är en mycket realistisk novell skriven av Lucia Berlin. Den handlar om kärlek, drogberoende och fattigdom. Och om drömmar som gått förlorade. En undrar hur det ska gå för de små pojkarna som naturligtvis förstår mycket mer än föräldrarna tror. En undrar också varför novellen heter Carmen?

Den här novellen passar in på Ugglans & Bokens läsutmaning Läs en novell IV på nr 20, Läs en novell där någon är gravid

Fredagsfrossa

Fredrik jäktar till tunnelbanan. Han har bråttom till ett viktigt möte på banken. Kommer han för sent hamnar han i underläge i förhandlingarna. Han avskyr att åka tunnelbana; han avskyr kroppskontakt och att behöva ta i saker som andra tagit i. Han svettas och är irriterad och försöker läsa på sin nyinköpta läsplatta. Förbaskade punka, tänker han. Så känner han en outhärdlig stank och varseblir en berusad uteliggare alldeles intill sig. Han avskyr att sitta instängd i en metallburk åttio meter under jorden och röra sig framåt i en hastighet att sjuttio km i timmen. Den hemlöse lägger sin hand på Fredriks axel. "Rör mig inte! Vad håller du på med?" Mannen tar långsamt bort sin hand. En mörkhyad yngling i luvtröja ger den berusade mannen en knuff mot dörren. "Du ska av vid nästa station!" Och slagsmålet är ett faktum. Några tonårsflickor filmar. En man lättar på hörlurarna och skriker: "Nu får ni lugna er!" Därmed anser han att problemet är löst och hörlurarna åker på igen. En pojke i keps öppnar en chipspåse med löksmak och stanken blir ännu värre. Två kvinnor, en brunett och en sliten, blekt blondin med skalpellansikte iakttar det hela och den ena bestämmer sig för att en av kombattaneterna är en mördare. Ja, kanske båda två. Plötsligt glimmar ett knivblad till och situationen blir allt allvarligare. Den blonda damen uppdagar att det är Black Friday och en ung miljöaktivist dänger sin väska i huvudet på brunetten och skalpellansiktet. Den gamla damen bredvid Fredrik som verkat oberörd av hela tillställningen fiskar plötsligt upp en parfymflaska ur väskan går fram och slår brunetten i huvudet med den. Sedan skruvar hon av överdelen på flaskan och häller innehållet över de båda damerna. "Odjur, miljöbovar, grisar!" skriker miljöaktivisten. Situationen är nu utom kontroll. Jonas Moström har skrivit spänningsnoveller för 7 dagar tillsammans med sin dotter Roseanna Lagercrantz. Fredagsfrossa är en riktigt obehaglig och helt absurd novell där spänningen stegras hela tiden och en hinner jaga upp sig ordentligt innan avslöjandet. Vet inte riktigt vilket slut jag hade förväntat mig, men inte var det detta. Inte säkert att det var det bästa heller. 

Den här novellen passar in på nr 4 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell med en veckodag i titeln

Vi var rovdjur

I Novellix senaste utgivning finns en novell av Sara Stridsberg med titeln Vi var rovdjur. Den lilla läckra volymen innehåller en roadmovie om en far och två flickor. Det vill säga först var det bara en flicka men en vacker dag sitter där en liten flicka i baksätet med de korta benen sträckta rakt ut och en berlock långt ner på bröstet. Flicka nr ett blir inte särskilt glad när Johnny, flicka nr två, presenteras som hennes syster. Far kör bilen genom landskapen. De stannar och tvättar kläder i tvättautomater. De badar i sjöar och det visar sig att den lilla flickan är duktig på att simma trots att hon låtsat att hon inte kan. Det blir en drömlik färd mot något okänt ingenting. Allt är svävande och färgerna ses som genom sjövatten. Vad är dröm och vad är verklighet. Endast i sömnen är man fri. Johnnys  mor heter Blanche och hon behövde semester. Den äldre flickans mor bara försvann. Det känns som om tiden inte finns eller står stilla. Det hänger något olycksbådande i luften och en kan bara gissa hur det ska gå.

Den här novellen passar in på nr 19  i Ugglans och Bokens läsutmaning IV, Läs en novell som gavs ut 2019.

Modell i lökfrisyr

Eolit förlag

Mildred stiger in hos sin hårfrisörska, fru Karlsson, och tappar alla sina paket. Medan fru Karlsson hjälper till att plocka upp tänker Mildred att hon kunde ju anstränga sig lite för att se hyfsad ut i håret.  Men hon ler stort och ber fru Karlsson hämta fram kaffe och en bakelse eftersom Mildred blivit så fasligt begiven på sött på senare tid. Något roligt får hon ju ha eftersom hennes man sällan är hemma. Frisyren ska vara densamma som alltid. Fru Karlsson arbetar vant och Mildred pratar och pratar och avslöjar både sig själv och sin man och deras bräckliga förhållande.  Mannen har en stenograf som är den skickligaste han någonsin haft. Hon är liten,  mörk, tystlåten och har håret uppsatt som i en lök. Fru Envall heter hon och är enda kvinnan på kontoret. En mansslukerska som kallar sig fru bara för att hon har ett barn. Fru Karlsson är väldigt irriterad på henne och ifrågasätter hennes moral. Hon har minsann hört ett och annat. En morgon skämtar hon med sin man och undrar hur kontoret skulle klara sig om fru Envall skulle gå och gifta sig. Herr Karlsson får ett vredesutbrott, lämnar hemmet och kommer inte igen förrän sent på natten. Då har Mildred beslutat sig för att hon ska vara extra snäll mot honom. Han är vänlig, ber om ursäkt och meddelar att han ska åka bort på en månad och om hon vara så snäll och be jungfrun packa hans väska. Dessutom han har något viktigt att säga henne. Men eftersom de har så svårt att tala med varandra så kommer han att skriva till henne. När Mildred vaknar nästa morgon har han redan åkt. Han måste ha packat sin väska själv. "Ska det vara fixativ?" undrar fru Karlsson medlidsamt. Mildred tycker att det är så skönt med en frisyr hon är van vid och trivs med. Hon avskyr de  moderna frisyrerna särskilt de där med en lök på huvudet. I likhet med fru Karlsson tycker en som läsare alltmer synd om Mildred. Hon är inte trevlig, men hur ska det gå för henne?
Eva Neanders novell har titeln Modell i lökfrisyr  och är skriven 1949. Författaren föddes 1921 och dog 1950. Hon var en av de mest framträdande novellisterna på fyrtiotalet.
Modell i lökfrisyr passar in på nr  27 i Ugglans och Bokens läsutmaning Läs en novell IV, Läs en novell där av en författare vars efternamn börjar på N

Jag lever på dina besök

I novellsamlingen Jag lever på dina besök: kärleksberättelser från hela världen i urval av Tove Ditlevsen finns Dorothy Parkers novell med samma namn. 
Den första mrs Tennant sitter i sin lilla lägenhet i lång sammetsklänning och guldtofflor tillsammans med madame Marah, sin enda sanna vän. Fru Tennants son, Christopher,  kommer för att hälsa på sin mor och blir naturligtvis presenterad för den sanna vännen. Madame Marah granskar Christophers handflata och siar om hans framtid. Två barn ska han få. Det tredje är det något konstigt med. "Då får jag väl aldrig träffa honom", sa hans mor. "En ensam gammal kvinna, sjuk och darrande och ingen som tar hand om mig." Och när sonen säger att han måste gå eftersom han lovat sin far att komma hem till en tidig middag brister det för fru Tennant nr ett. Gå du hem och proppa magen full av gödd oxe hos din far, tycker hon. Madame Murand undrar om han kommer väl överens med sin styvmor och modern förmodar att hon väl kallar sig för mrs Tennat. Det är väl klart, tycker sonen.  Hon är ju mrs Tennat; de har varit gifta i sex år. Modern undrar om faderns lantställe är trevligt? Christopher säger att att det inte är något lantställe egentligen. Det är mer som en stor lada. Enda värmekällan är öppna spisar. Modern: "Viken ironi", sa hon. Vilken bitter, grym ironi. Jag som älskar brasor; jag skulle kunna sitta hela dagarna och titta in i flammorna av gul och purpur och drömma lyckliga drömmar. Och jag har inte ens en gasbrasa. Jaja." När hon får veta att sonen inte kommer att besöka henne igen efter weekenden på landet eftersom han måste åka till sin skola är det dags igen. "Jag hade i min ömma längtan trott att jag skulle få se dig igen innan du for tillbaka till skolan." Modern fyrar av en sista salva: "Jag tänder en lampa åt dig. Min son, mitt enda barn, för mig finns bara öken mellan de gånger du kommer. Jag lever på dina besök - Chris, jag lever på dina besök..." En helt underbar, förfärlig novell full av humor som jag kanske kan tycka inte har att göra i en samling kärleksberättelser.  Jag tror säkert att den första mrs Tennant längtar efter sin son  och är galen av svartsjuka eftersom sonen tycks trivas tillsammans med sin far och hans nya fru. Men hennes kärlek är alltför possessiv och hon är mycket manipulativ. En förstår att hon blivit mycket ensam eftersom alla deras gemensamma vänner svikit henne. Jag kan tycka synd om henne, skratta åt henne men också se att hon är tragisk. Den sanna vännen är enbart dråplig.
Elna Hansel har översatt.

Den här novellen passar in på nr 22  Läs en novell som handlar om längtan i Ugglans och Bokens läsutmaning Läs en novell IV.

Hamnen

Tremastaren Notre - Dame - des -  Vents återvänder en kväll till Marseilles efter fyra års bortavaro. De har varit i Kina med last och fått ny last på vägen hem. Besättningen är inte riktigt densamma som när fartyget for ut. Några har hoppat av och andra har tillkommit. Efter tull - och hamnformaliteter får två tredjedelar av besättningen landpermission för kvällen. Två och två ger de sig med rullande gång ut i den okända staden. En stor, kraftig ung man vid namn Célestin Duclos leder karavanen. Han väljer en slingrande gränd med många tända lyktor. I alla dörröppningar trängs mer eller mindre påklädda flickor som försöker locka till sig männen. Men även här bestämmer Célestin Duclos. Till slut hittar han ett ganska vackert hus där sjömännen får gå in in. Och sedan blir det vin, kvinnor och sång hela natten och de surt förvärvade pengarna rullar. Duclos håller sig förhållandevis nykter och sitter med en kraftig, rödkindad flicka i knät. Han försöker tala lite med henne och frågar hur länge hon varit där. Sex månader visar det sig. Hon frågar ut honom i sin tur och efter en stund undrar hon om han under sina resor träffat på Notre - Dame - des - Vents. Jodå, det har han ju. Nästa fråga blir om han vet om Célestin Duclos fortfarande är ombord? En flicka hon känner har frågat efter honom. Han vill träffa flickan och berätta att han träffat Célestin och att han mår bra. Flickan ber bordellmamman om ett glas citronvatten som hon ger Duclos för att han ska nyktra till. Hon ska tala allvar med honom. Och så ber hon honom tala om för Duclos att båda hans föräldrar och en bror dött i tyfus för tre och ett halvt år sedan. Hur vet hon då det? Om han lovar att inte skvallra ska hon tala om det. "Jag är hans syster." Célestin ropar hennes namn och hon grips av fasa när sammanhanget med ens står klart för henne.  
Hamnen heter den här novellen av Guy de Maupassant (1850 - 1893) i översättning av Eva Marstrander. Författaren är en god iakttagare av människors beteenden. Han är illusionslös och ganska skoningslös. Han har sinne för stämningar och miljöer vilket höjer närvarokänslan.

Hamnen passar in på nr 23 Läs en novell översatt ifrån franskan i Ugglans och Bokens läsutmaning Läs en novell IV

Duggregnet

Den gode guden har tröttnat på människorna. Han tycker att de är så dåliga att han ville straffa dem och göra dem ännu sämre. Han ville att människorna skulle förgöra varandra. Men han kom inte på något riktigt bra sätt så han vände sig till djävulen och bad om råd. Djävulen var visserligen inget helgon, men han hade ibland goda idéer. Djävulen biter i sin svans; smickrad och fundersam. Så erinrar han sig att statistiken säger att de flesta brott begås på hösten när dagarna är mörka och himlen är grå och världen är svept i regn och dimma. Den gode guden vet nu vad han ska göra. Hädanefter ska det alltid duggregna. Molnen ska aldrig skingras och solen ska inte lysa mer. I början var i alla fall paraplymakarna och galoschtillverkarna nöjda, men deras leenden stelnade snart. "Människorna veta icke, vilken betydelse vackert väder har för dem, förrän de en tid har nödgats sakna det. De glada blev tungsinta. De tungsinta blev vansinniga och hängde sig i långa rader eller samlades för att hålla konventiklar. Snart arbetade man icke och nöden blev stor. Brotten tilltogo efter en svindlande skala, fängelserna överbefolkades, dårhusen räckte endast till för de kloka. De levandes antal avtog, och deras bostäder stodo övergivna. Man stadgade dödsstraff på självmord; ingenting hjälpte. " Förstörelsen fortskrider. Hundarna tjuter på torgen och i gränderna kan man se en gammal man halta omkring och samla själar. En kväll går han inte hem. Han går till himmelens port och till den gode gudens tron och föreslår en förändring...

Denna muntra historia är skriven av ingen mindre än Hjalmar Söderberg och står att läsa i Historietter. Den är fartfylld och rolig och jag tänker att jag ska läsa några flera historietter.

Duggregnet passar in på nr 26 Läs en novell där det regnar i Ugglans och Bokens läsutmaning Läs en novell IV

Pennor

Pennor är en mycket speciell novell om en man som ägnar sitt liv åt att leka med pennor. Trots omgivningens tveksamheter håller han fast vid sin sysselsättning. Det är bra att ha ett arbete. Gud älskar den som arbetar. Jag uppfattar honom som någon sorts redaktör i en tidning eller tidskrift i ett samhälle där det inte är så enkelt att få uttrycka sina åsikter. Mannen sysselsätter även andra pennor; han vill inte att några pennor ska gå utan mat eller kläder. "Om du vill ockupera ett område - döda då först och främst alla dess poeter och skribenter" hette det tidigare. Nu är metoderna annorlunda. Pennorna korrumperas. "Lyckas du tämja en enda stor penna kan tiotals små ge upp frivilligt. " Mannen som leker med pennor måste ha haft en viss framgång, för vid en festlighet delar han som förrätt ut guldpennor till dem han brukar anlita. Alla tackar och tar emot - utom en enda man som har en liten pennstump som han anser är fullständigt tillräcklig åt honom. Den här novellen kan en läsa flera gånger och upptäcka nytt. Författaren, Hamakarim Arif, är född i Kirkuk i kurdiska Irak. Han har studerat kurdisk litteratur vid universitetet i Bagdad.
Den här novellen passar in på Ugglans&Bokens utmaning:Läs en novell IV:6 Läs en novell vars titel börjar på P.
Dessutom passar den in på Månadens språk som är kurdiska. Också en utmaning från Ugglan&Boken

Den kokosdoftande solkrämen

Piratförlaget

Jag har alltid varit svag för kokosdoftande solkrämer och shampon och dylikt.Nyss läste jag en novell av Linda Skugge som heter Den kokosdoftande solkrämen. Den handlar om Sarah och Fatima som vältrar sig på stranden en onormalt varm sommardag. I media har det varnats för alla bakterier som bildas i vattnet under extrem värme. Småflickorna Bonnie och Livia bygger sandslott. Bredvid Sarah ligger en ung välsvarvad flicka med påklistrade naglar och knattrar på sin mobil.  Sarah iakttar henne surt. Hon ska säkert göra sig fin för någon karl. "Barnlös, bekymmersfri, uppsluppen". Fatima har blivit lämnad efter 24 års äktenskap. Nu ska hon skita i sitt utseende. Hon ska vara konstnärligt helt fri. Som Tora Dardel var redan på tjugotalet. De kastar boken om Tora Dardel mellan sig; de citerar Nina Björk och Suzanne Brögger. Var finns de traditionellt manliga männen, undrar de? De har då inte stött på någon?  Hellre en man som kan fixa hem föda till familjen än att "prata om känslor". Känslor blir ingen mätt av.  Fatima ska förresten avskaffa alla traditioner också. Hon hatar dem. Solkrämen bildar mönster på vattenytan omkring barnen. Som ett mindre oljeutsläpp.
Rappt och roligt ur Äktenskap. Sex berättelser av Linda Skugge.
Passar in på nr 21 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell med något som doftar i titeln 

Den saktmodiga

Den vietnamesiska långfilmen Gentle  handlar om äktenskapet mellan en ung flicka och en betydligt äldre pantbanksägare. För den unga flickan är giftermålet en väg ut ur fattigdom och förtryck. Linh är föräldralös och har uppfostrats av två elaka mostrar som har sex respektive tre barn var. Linh är inget mindre än hemhjälp och barnvakt åt dem och för det får hon hugg och slag. En obehaglig slaktare som slitit ut två fruar redan anmäler sitt intresse för den unga flickan. Han lovar på samma gång att hjälpa mostrarna med deras uppehälle. Dessa båda uppmuntrar förbindelsen, men Linh är tveksam. Och den vänlige pantlånaren hinner lyckligtvis (?)före. Till en början ser allt bra ut. Linh kommer snart in i arbetet på pantbanken; hela tiden övervakad av mannen som också bestämmer allt. Men snart är det något som skaver.  Kvinnan/flickan försvinner iväg varje kväll. Mannen misstänker naturligtvis otrohet och följer efter henne och blir dubbelt överraskad. Här skiljer sig Dostojevskijs novell - som ligger till grund för filmen - och filmen åt men inte så att något går förlorat eller att själva innehållet förvanskas. I det stora hela följer filmen novellen mycket nära. Den franska filmen Une femme douce i regi av Robert Bresson har jag inte sett så jag vet inte hur slutet har framställts där.  Filmen Gentle var väldigt lätt att ta till sig, vilket är mer än jag kan säga om Dostojevskijs novell.

Dostojevskijs Den saktmodiga finns i nyöversättning i novellsamlingen Krokodilen. Novellen skrevs efter Dostojevskij återvänt till Petersburg efter tio års förvisning i Sibirien.  Den utgavs 1876 och ingick i Dostojevskijs stora projekt En författares dagbok.

Den saktmodiga passar in på nr 13 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell där någon sjunger .

Kugghjul

Ryunosuke Akutagawa brukar kallas novellens fader. Han tog sitt liv 35 år gammal 1927. Novellen Kugghjul skrev han några dagar innan. Novellen präglas av mardrömmar, oro och en känsla av att någon/något vill författaren i berättelsen illa. Han har svårt att sova, finner hotellkorridoren och hotellrummet skrämmande. Däremellan skriver han som besatt med fördragna gardiner.  Han söker ofta skydd på kaféer med böcker av andra författare som sällskap. Han tycker sig se mytologiska djur; någon gång tycker han sig möta Strindberg. 
Akutagawa lyckas väl med att överföra sin oro och sin mardrömstillvaro till läsaren. Kugghjulen uppträder under författarens högra övre ögonlock. Sedan kommer svår huvudvärk. Natsume Suseki, som skrev Kokoro,  var en av hans förebilder. Haruki Murakami är en av dem som ser Akutagawa som en förebild. Japans mest prestigefyllda litterära priser, Akutagawapriset, har fått sitt namn av författaren. Kugghjul tilldrar sig i och omkring Tokyo och ingår i Novellix paket Storstäder i fokus. Novellen är översatt av Vibeke Emond och det är första gången något av Akutagawe översatts till svenska, trots att han annars är mycket översatt.
Novellen passar in på nr 31 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell där det sker något övernaturligt.

Kostym

En namnlös kvinna på resa har kommit i det stadiet att hon först måste visa att hon kan betala för sig innan hon blir insläppt någonstans. I handen har hon en tygväska innehållande en sarong som hon köpt på Bali. Nu sitter hon på den luftkonditionerade flygplatsen i Singapore och ser sig omkring. Ute är det trettiofem grader varmt. Hon spanar in en man vid biluthyrningen och beslutar sig för att låta honom tända hennes cigarett.  Mannen ser sval och vältränad ut; inte så lång men ganska ung. Han undrar var hon kommer ifrån och om han kan ge henne lift in till stan. Hon ska till ett ställe i kineskvarteren som heter Jimmy´s Place. Kvinnan visar vägen och det slutar med att de hyr ett dubbelrum. Mannen - som heter Bob - ska på konferens tidigt nästa morgon. Kvinnan tar tillfället i akt och gör det smartaste hon kan göra. Det är inte särskilt snyggt, men det är effektivt. En får en känsla av att kvinnan är en van resenär; en överlevare som alltid landar på fötterna. Hon agerar lugnt och kyligt utan stora åthävor. Novellen Kostym av Ninni Holmqvist är ett litet utsnitt av den resande kvinnans liv. Hon saknar förflutet och en vet inget om hennes framtid. Allt hon har är nuet.
Novellen passar in på nr 16 Läs en novell med ett klädesplagg i titeln i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV.

Åtrå

Medelålders dam ca femtio hyr sommarhus på en ö i Stockholms skärgård.  Vid en provianteringsresa till fastlandet missar hon bussen till båten tillsammans med en luggsliten man runt fyrtio. Hon tycker att han ser eländig ut. Men förseningarna gör att de börjar tala med varandra. Det visar sig att de faktiskt bor grannar på ön; bara en liten udde emellan. Snart tycker hon att han är det vackraste hon sett. Han är skild och har tre barn. Deras kontakter är täta. De talar om allt och på alla sätt. Han sover över hos henne. Men alltid i jungfrukammaren. En dag yttrar han några ord som ställer deras relation på ända: Jag känner ingen åtrå till dig. Som kvinna. Tidigare har de varit överens om att kärlek är inget en leker med. Kvinnan har berättat om sina äktenskap och om besvären med en arbetskamrat som är förälskad i henne och hotar att ta livet av sig. Varken mannen eller kvinnan är namngivna vilket gör att de känns lite opersonliga; kanske mera som modeller. På baksidan av Bodil Mamlstens Novellix - novell Åtrå talas det om humor. Jag ser inget roligt i den här berättelsen som haltar på båda benen. Kvinnan och mannen befinner sig på helt olika stadier i sina respektive relationshistorier. Hon är av ett helt annat kynne än han som verkar vara ganska nollställd. Det finns massor att diskutera i den här novellen som passar in på nr 15. Läs en novell vars titel börjar och slutar på samma bokstav i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV.