Flod

 

I allra sista minuten fick jag novellsamlingen Flod av en indiska författaren Ambai från biblioteket. Ambai skriver på tamil som talas i södra Indien och på Sri Lanka. Mormor betydde mycket för Ambai och hon hade läst den klassiska tamilska litteraturen. Modern sjöng på tamil. Mat och musik betyder mycket för Ambai och det kommer igen i hennes berättelser. När hon skriver facklitteratur använder hon sitt verkliga namn som är C.S. Lakshmi. Ambai är en feministisk författare. Hon menar att kvinnor ska lyssna till sina kroppar. Det är där allt börjar. En kropp är inte konstant. En kropp är många kroppar och måste avläsas gång på gång. När hon själv började lyssna till sin kropp blev hennes sätt att skriva annorlunda och novellerna fick en annan rytm. Översättaren Birgitta Wallin har träffat Ambai och hon bodde några veckor i Indien och översatte från engelska utgåvan med hjälp av en tamilsk översättare. Flod ingår i Svensk - indiska översättningsprojektets serie Indiska biblioteket. Förlaget är naturligtvis

Tranan. Novellen jag läste har titeln Min mors brott. Den handlar om en ung flicka på tretton, Radhu, som avgudar sin mor. Hon iakttar sin vackra mor och ett leende från modern lyser upp hela världen. Modern masserar henne med olja på morgonen och badar henne. När fadern påpekar att flickan är väldigt mörk kvitterar modern med att berätta hur vacker hon är. Så blir det en omvälvande kris i flickans liv. Många faktorer samverkar på ett olyckligt sätt. Och modern är bortrest. Radhu har fått en ny fin satängklänning inför den stora ljushögtiden dipavali. Hon klättrar som vanligt upp i champakträdet för att hämta vita blommor. Plötsligt överraskas hon av fyrverkeripjäser som får henne att tappa korgen och fattningen och ramla ner ur trädet. Sedan ser hon fula fläckar på sin kjol och känner att något skrämmande hänt henne. Storasyster är arg och tycker inte att Radhu har något att gråta över. Pappa säger att hädanefter får hon klä på sig i badrummet. Radhu längtar efter sin mamma som ska förklara allt för henne. När modern kommer från sin resa (som visar sig ha varit misslyckad) är hon irriterad. Radhus barndom tar slut där och då. Plötsligt faller den gudomliga täckelsen och Radhu ser att hennes älskade mor är en helt vanlig människa. Radhus smärtsamma vuxenblivande skildras så ömsint och fint. Jag tänker läsa några noveller till i Flod som är Ambais första novellsamling på svenska.

Mannen i båten

Berättare i Per- Olov Enquists novell Mannen i båten (undertitel: Historien, som jag berättade den för Mats) är en pojke på nio år. Hans bäste vän är Håkan tio år. De båda har stått vid Bursjön och iakttagit flottarna som hanterar stockarna som kommit norrifrån. Det tar inte männen lång tid att rensa sjön, men det blir alltid några stockar kvar som kört fast på olika sätt. De kallas sladden. Pojkarna bestämmer sig för att gömma undan tre stockar. Sagt och gjort. De leder in stockarna i ett dike som mynnar i sjön och kamouflerar dem. När flottarna givit sig av för gott och tagit sladden med sig skrider pojkarna till verket. De spikar ihop en flotte av stockarna och utrustar den till och med med segel; ett lakan mellan två störar. Och så ger de sig iväg. Vågorna är högre än de trott och vattnet kallare. Håkan gör en överhalning och hamnar i vattnet. Pojken ser Håkans ansikte i vattnet och sträcker sig efter honom. Sedan försvinner verkligheten för berättaren. När han vaknar till är det natt och månsken. Han fryser och Håkan, som är våt, sitter ihopkurad med ryggen mot honom. Vinden har mojnat och månen lyser. Snart hörs årtag. En okänd man kommer roende österifrån och glider upp bredvid flotten. Mannens ansikte blir aldrig synligt. Mannen tar Håkan med sig och berättaren sitter häpen kvar. Det blir morfar som så småningom hittar pojken och för hem honom. Därefter blir pojken ordentligt sjuk. När han äntligen frisknar till ger han sig ut och söker efter Håkan. Systematiskt går han igenom den obebyggda östra sidan av sjön men finner inget annat än en trasig båt. Men en natt när han olovande lånat morfars båt och är ute och ror i dimman i sitt outröttliga sökande stöter han båten med mannen igen. Och Håkan. Därefter har berättaren fått sitt svar. Han känner att något betydelsefullt hänt i hans liv. Han har tagit i stort steg i sin utveckling. Inte ens morfar, som ilsket står  på stranden, skrämmer honom. En stör som pojkarna haft för att staka sig fram med flotten har pojken med sig som bevis för att han mött den andra båten. Han förstår slutligen vem mannen i båten var. Pojken tänker på Den flygande holländaren och andra liknande historier han hört. När morfar säger att han tagit isär flotten frågar han bara om morfadern tagit ur spikarna. Det har han. "Det var bra, sa jag. Annars hade gubbarna på sågen spiksågat och förstört ackordet."

Ugglans & Bokens Novellresan i maj: Västerbotten. Så glad jag blev när jag hittade en fin novell av PO Enquist i en bok i min hylla med titeln Noveller nu. En antologi från 50 - tal till 70 - tal.

Att göra upp eld

Efter en skandalöst lång startsträcka känner jag mig äntligen redo att ta itu med Ugglans & Bokens Novellresa. Jag satt och bläddrade i Modern amerikansk berättarkonst på jakt efter en novell av Ernest Hemingway. Men det blev något helt annat. Jag hittade novellen Att göra upp eld av Jack London, (1876 - 1916) i översättning av Bertil Laagerström. En ensam man utan namn är på väg genom Klondyke i sällskap med en hund utan namn. Han ska ansluta till några vänner i ett läger som han räknar med att nå framåt tidiga kvällen. Klockan är nio på morgonen. Det är oerhört grått och oerhört kallt. Yukonfloden ligger bakom dem en och en halv mil bred täckt av tre fot is. Mannen är ny i landet. Han är pigg och vaken och gör det han ska men funderar inte över varför. Han saknar fantasi. Att det är femtio grader kallt är obehagligt men han förstår inte hur bräcklig han är. När han spottar knastrar spottloskan i luften. Hunden är en grönlandsspets. Han är klok och följer sina instinkter. Och de säger honom att detta inte är är en lämplig dag att färdas på. Det finns ingen samhörighet mellan hunden och mannen. Hunden vill att de ska stanna och att mannen ska göra upp eld. Eller också vill han gräva ner sig under snön i skydd för kylan. Mannen vet att det finns källor som kunde lura under snön. Någon gång tvingar han hunden före sig för att känna om snötäcket håller. Det gör det inte. Hunden blir våt om sin ena tass och sätter instinktivt igång med att gnaga bort isen mellan tårna. Isen hade kunnat förorsaka sår på tassen. Mannen bär sin lunch närmast kroppen för att den inte ska frysa. Och nu tänder han elden. Han tänker på veteranen han mött i Sulphur Creek och som sagt att i den här kylan ska ingen färdas ensam i Klondyke. Så småningom upptäcker han att han begått ett fatalt misstag. Han har gjort upp eld under en stor snötyngd gran. Elden sätter fart på snömassorna och resten vill en inte tänka på egentligen. Här börjar en resa utför. Det är så otroligt spännande och så plågsamt realistiskt. Han inser att han håller på att förlora kampen mot kölden. Han grips av panik och rusar iväg som som en halshuggen höna. Det är lite av grekisk tragedi. Gudarna straffar den övermodige mannen. Och Darwin hade alldeles rätt. Återigen slås jag av vilken fantastisk författare Jack London är. Och vilka kunskaper om djur och natur han besitter. Jag har tidigare läst Varghunden och Skriet från vildmarken och jag har lust att läsa mera.

Novellresan i April: Djurriket

Away from her eller Björnen sover

Alice Munros novell Away from her har fått den svenska titeln Björnen sover. Den finns i samlingen Kärlek, vänskap, hat i översättning av Rose - Marie Nielsen. Jag har läst den tidigare och nu såg jag filmen och läste därefter om novellen. Filmen är väldigt bra gjord. Den följer handlingen och stämningen i novellen väldigt väl. Den kvinnliga huvudpersonen, Fiona, spelas av Julie Christie; en favorit sedan gammalt. Grant Anderson, Fionas husband, spelas utmärkt av Gordon Pinsent. Alla hans känslor  avspeglas i ansiktet. Grant är pensionerad professor och det framgår att han haft diverse historier med sina studenter. Fiona och Grant har varit gifta i många år och är barnlösa. Fiona börjar bete sig irrationellt; hon stoppar in stekpannan i kylskåpet, hittar inte hem efter skidturen och glömmer saker. Då och då är hon medveten om situationen och ibland är hon bra mycket mer realistisk än Grant. De är ganska isolerade som par men de vill ha det så. Efterhand blir det tal om institution. Fiona är helt medveten om det. Ibland. Meadowlake blir det. Föreståndarinnan är en tjusig väloljad maskin som förklarar att nya patienter inte får ta emot besök hemifrån på en månad annars vill de bara hem igen. När Grant kommer tillbaka om en månad med blommor har Fiona skaffat en manlig vän, Aubrey, som hon hjälper vid kortbordet. Hon förstår inte riktigt vem Grant är, men hon tycker att han är envis. Och Aubrey blir svartsjuk och sveper sina kort i golvet så att Fiona måste komma och plocka upp dem. Grant hälsar envist på och Fiona vänjer sig. Aubrys hustru kommer också in i bilden.Av ekonomiska skäl måste hon vårda Aubrey i hemmet under viss tid annars mister hon huset. Björnen sover är en skapsynt skildring av ett mänskligt psyke i förfall; de underliga turerna; växlandet mellan klarhet och förvirring - det är mycket skickligt skildrat.

Milda Lena

Milda Lena. Novell av Gertrude Stein.

Jag stakar mig redan på första meningen: "Lena var mild och tålmodig, älskvärd och tysk." Är författaren ironisk? Tack och lov läste jag inte förordet först. Jag hann förfasa mig över de klumpiga meningarna och undra vad det var för en tafflig översättare. Alva Dahl är en rutinerad översättare som verkligen inte brukar missa något. Så småningom går det upp för mig att det nog faktiskt är själva författarens intentioner det rör sig om. Milda Lena handlar om Lena som ingår i en stor tysk syskonskara. Alla tycker att det är jättebra när faster från USA kommer och tar med sig Lena tillbaka till den fiktiva staden Bridgeton, som lär vara detsamma som Baltimore. Alla och alla. Ingen frågar Lena vad hon tycker. Faster får en viss fason på Lena; skaffar henne arbete och sätter igång att söka efter en lämplig äkta man. Ingen vet vad Lena tycker. Hon har inte ens förstånd att ta hand om sina löningar (är det verkligen rätt ord?). Alltså sätts de på banken åt henne. Kusinerna skäms över henne. Den duktiga kokerskan bannar henne hela tiden. Lena säger ingenting. Faster och Herman Kreders mor tycker att Herman blir en jättebra äkta man åt Lena. Herman är måttligt förtjust. Han tycker inte om att ha flickor omkring sig. Å andra sidan gör han alltid som föräldrarna vill. Vad Lena vill frågar ingen efter. Gift blir hon - visserligen med en veckas fördröjning - men i alla fall. Herman är en snäll äkta man och hjälper henne med allt möjligt. Svärmor är ett kors. Att äta lite och spara mycket är det viktiga för henne. Lena har aldrig varit mån om sitt yttre, men nu förfaller hon till ren vanvård. Att föda barn bereder henne inte stort besvär. Herman är omåttligt förtjust i sina barn. Ingen vet vad Lena tycker. Kvinnorna i den här novellen har hand om dådkraften. Inte Lena då, förstås, som ganska snart har gått från milda Lena till stackars Lena. Männen i novellen behandlas mera som vantar i bakgrunden. Jag förstår inte riktigt vad Gertrude Stein vill ha sagt med sin novell. Om hon vill ha sagt något. Novellen ingår i Three lives som kom ut 1909. Detta var första anhalten i Ugglan & Bokens Novellresa där novellen skulle handla om 1920 - talets Paris.