Sodom och Gomorra

Del fyra av Spaningen, Sodom och Gomorra, knyter direkt an till del tre. Sodom och Gomorra var enligt Första Mosebok två palestinska städer som straffades med eld och svavel för sitt ogudaktiga liv. Hos Proust står symboliserar Sodom män  som älskar män och Gomorra för lesbisk kärlek. Romanen handlar alltså om homosexualiet; direkt såväl som indirekt; manlig såväl som kvinnlig. Monsieur de Charlus kommer ut och inleder en beskyddarverksamhet för den unge violinisten Morel, som i sin tur skäms för och hånar Charlus. Berättaren befinner sig mera i bakgrunden som iakttagare åt läsaren. I det sociala livet är fokus flyttat från familjen Guermantes till Verdurins. En får en genomgång av de ganska få riktigt fina familjer som finns. Man håller noga rätt på de invecklade släktförhållandena och de fina giftena. Societeten kläs av; fegheten och dumheten härskar snarare än fåfängan. Molière, Vermeer och Balzac - rappakaljans nitiske apostel - nämns ofta. Långa diskussioner om ortnamnen och deras härkomst uppstår ofta. Ganska ofta hänvisas till händelser som författaren/berättaren tänker tala om vid senare tillfälle. Det hade varit väldigt intressant att fått ta del av den plan som Marcel Proust med nödvändighet måste ha haft för det väldiga romanbygget.  Neurasteni är åkomman i tiden. Albertine, en i flickgruppen på stranden i Balbec, dyker upp igen. Berättaren dras till henne och skjuter henne i nästa  minut ifrån sig. Han är svartsjuk och tål inte att A pratar med andra - varken män eller kvinnor. Albertine och berättaren gör många bilfärder i nejden. De ser på soluppgångar och solnedgångar och havets växlingar. De åker tåg till Verdurins middagar tillsammans med de övriga besökarna. Olof Lagercrantz skriver i sin bok Att läsa Proust att en hela tiden får komma ihåg att berättarplanen är tre. Överst befinner sig Marcel Proust som bestämmer över alltext. Under honom finns Proust med mask för ansiktet. Under berättaren finns den person det berättas om, bokens huvudperson, en yngre upplaga av berättaren. Det är inte lätt att veta vem en har att göra med.

På spaning efter den tid som flytt. II. I skuggan av unga flickor i blom

I andra delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. I skuggan av unga flickor i blom arbetar en beslutsam huvudperson bort Odette och Swanns kallsinniga dotter, Gilberte, ur sitt system. Han åker med sin mormor till badorten Balbec (Cabourg i Normandie) där han träffar många viktiga och berömda människor samt en hel hop unga flickor. Ett visst flicktycke tycks han ha. Själv är han oavlåtligt intresserad. Albertine Sidonet är en i flickhögen. Hennes utseende är inte perfekt och hon är inte rik. Men de har roligt tillsammans. Han får en väldigt god vän i adelsmannen Robert de Saint - Loup som beundrar berättaren mycket. Han känns som en frisk fläkt i dennes liv och representerar Guermantes - vägen som ledde till den verkliga aristokratin under promenaderna i Combray (i del 1, Swanns värld). Berättaren är mycket fäst vid sin mormor. Hon är en cool dam med en del fina kontakter. Tjänstekvinnan Francoise är en annan karaktär en fäster sig vid. Tyvärr lämnade tant Léonie det jordiska redan i Swanns värld. Berättaren beskriver sinnesintryck, kläder, tyger, färger och dofter; människors utseenden och beteende. Ibland är han överraskande rolig och nästan lite elak. Han ser ofta paralleller mellan verkligheten och olika konstverk; han hänvisar till författare och framför allt till konstnärer. Konstkritikern John Ruskin var hans stora ledstjärna. Ett problem läsaren stöter på är frågan om hur gammal berättaren är. Han verkar vara ung och allmänt ömtålig till kropp och själ, men en förstår att han besökt prostituerade. Ett annat problem som drabbar läsaren är antisemitismen. Den dyker upp överallt och en noterar med förvåning. Berättaren vill flytta sig utanför tiden och naglar fast ögonblicket. Tiden och minnet är viktiga teman hos Marcel Proust. Boken är full av understrukna träffsäkra formuleringar och anteckningar om vem som är vem. Det myllar av människor och intressanta släktskap. "På spaning efter den tid som flytt är som helhet och i varje detalj en gåta att tyda", skriver Olof Lagercrantz i Att läsa Proust. Jag griper mig entusiastiskt an del tre, Kring Guermantes.

Veckans mening v. 13 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 13: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Häng på du också!" Min mening kommer v. 13 från Att läsa Proust av Olof Lagercrantz

"På spaning efter den tid som flytt är som helhet och i varje detalj en gåta att tyda"

Domen över död man

Egenterapi, att lyfta fram mormor, utredning av släkten, att se mönstren. Ja, så motiverar Alex Schulman den roman, Bränn alla mina brev, som han skrivit och som i mångt och mycket handlar om favorithatobjektet, nämligen morfadern Sven Stolpe. "Jag är på jakt efter min vrede. Och jag tror att Sven Stolpe är nyckeln till att lista ut hur allt började." Sven Stolpe är enligt Alex Schulman upphovet till släktens ständiga kontroverser och brytningar. I sitt sökande i brev och dagböcker hittar Alex Schulman en brevväxling mellan Karin Stolpe, 25, och den 21 - årige Olof Lagercrantz. Karin Stolpe var relativt nygift med Sven Stolpe. De tre träffas på Sigtunastiftelsen sommaren 1932 och umgås ibland. Olof Lagercrantz och Karin Stolpe blir häftigt förälskade. OL har så nära till sina känslor och hennes man är så ändamålsenlig, tänker Karin.  Sven Stolpe iakttar misstänksamt och svartsjukt. Sven Stolpe får sina första böcker publicerade medan den sju år yngre Olof Lagercrantz inte har kommit så långt i världen. Alex Schulman har kartlagt de tio ödesdigra dagarna under sommaren 1932 som kom att prägla de tre inblandade för livet.  Karin väljer trots allt att stanna hos sin man och får med honom fyra barn av vilka ett, yngsta dottern Lisette, blir Alex Schulmans mor i äktenskapet med Allan Schulman. Den utlämnande boken om henne Alex Schulman skrev fick titeln Glöm mig. Sven Stolpe och Olof Lagercrantz kommer att hata varandra livet ut. Sven Stolpe, som var en skoningslös kritiker, skrev ner allt vad Olof Lagercrantz skrev och fick svar i samma stil. 1980 skrev han en nedgörande bok om Olof Lagercrantz. Enligt den religiöse narcissisten Sven Stolpe var kvinnans renhet viktig i äktenskapet. Karins otrohet betraktar han som ett sexuellt attentat.
Det finns mycket att säga om Bränn alla mina brev. Det är en välskriven "roman", men jag frågar mig om en kan göra så här. Det är inte så enkelt som att en kan skylla allt ont som hänt på en viss person i släkten. Hur ser det i så fall ut bland Sven Stolpes anfäder? Romanen skaver. Och så särskilt synlig blir inte Karin Maria Stolpe, född von Euler-Chelpin född 1907 död 2003,  svensk översättare och författare. Egenterapi? Kanske det. Alex Schulman har alla förutsättningar att bli en ny Sven Stolpe.

Hett i hyllan

Bokföring enligt Monika:
"Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider.  Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Vad har du för dolda skatter i hyllan?"

Plötsligt hittar jag i min hylla en bok som fått förnyad aktualitet under min resa

till Japan. I Kanazawa träffade vi på den zenbuddhistiske filosofen och författaren D T Suzuki, som bl. a. intresserat sig för vår svenske Emanuel Swedenborg och hans drömteorier. Suzuki skrev en bok: Swedenborg. A Buddha of the North. Jag blev lite förvånad över att träffa på Swedenborg i Japan och tänkte att jag måste läsa på; både om och av. Och så hittar jag i min egen hylla Dikten om livet på den andra sidan. En bok om Emanuel Swedenborg av Olof Lagercrantz.  Jag kan inte komma ihåg när jag köpte boken och var, men jag tror att det är ett loppisfynd, som sedan har blivit stående oläst. Swedenborg vet jag inte mycket om, men Lagercrantz är en fin stilist och en stor favorit.

Agnes von Krusenstjerna

Bild: Anna Riwkin-Brick

Agnes von Krusenstjerna

Tung genom seklerna föll din ande som stenen i brunnen
 lämnande människans form, skapades om till ett djur.
Lokattens klor växte ut under huden och pannan blev lägre,
 ögat som havet grönt, likgiltigt, kyligt och dött.
- Håret högt i en valk och kjolen smal över livet,
 fjärilen flög till din kind, rosorna låg vid ditt bröst.
Drömmar som kvinnorna drömt men aldrig tytt eller fångat
 vårdade stilla din hand, skrev du med skolflickans stil.
Hjärtat som bultade lätt fick svar ur marken och träden,
 blodet flöt i vart strå, allt som växte var du.
Vem var det då som skrek, en döendes rop under himlen!
 Vinden slog om och med ens var du ej människa mer.
Men ur en virvel av skratt och blod och grinande munnar
 hörde vi barnet som grät, doftade sommaren skyggt

Olof Lagercrantz skrev dikten om sin mors kusin, Agnes von Krusenstjerna.
Han skrev också sin doktorsavhandling om henne.
Merete Mazzarella, som också skrivit en biografi om Agnes von Krusenstjerna, säger om Lagercrantz avhandling att man läser den som man läser skönlitteratur.
Jag återkommer till båda biografierna senare.

Inför Strindbergsåret 2012

Olof Lagercrants bok om Strindberg har nu kommi pocketversion i Bonniers klassikerserie
Den innehåller dessutom Lagercrantz Eftertankar om
Strindberg.


I januari 2012 kommer pocketutgåvan av En dåres försvarstal.
I väntan på den kan man lyssna till Per Myrbergs inlevelsefulla inläsning.

Och läsa Lena Einhorns alldeles utmärkta nyutkomna roman Siri

Nytt om Karin Boye

Ett barnbarn till Karl Svenhard i inlägget nedan, Pia- Kristina (Svenhard) Garde, har just kommit ut med en bok på Ellerströms Förlag,
Karin Boye och människorna omkring henne.
Pia-Kristina Garde har länge (35 år!) bedrivit forskning om Karin Boye.
Pia - Kristinas mor, Mirjam Svenhard som liksom hennes far Bo Garde en tid arbetade på dagstidningen Norra Skåne, tipsade dottern om en del personer som känt Karin Boye.
Pia-Kristina har gjort många personliga intervjuer och suttit på Kungliga Biblioteket och Carolina Rediviva och läst brev och dagböcker och naturligtvis läst allt annat som skrivits om Karin Boye.
Resultatet har blivit en fotobok med tillhörande texter.
Jag tycker att man får en lite annorlunda bild av den kända författarinnan.
Alla har väl ett förhållande till Karin Boye. Mitt präglas av svårmod (hennes - inte mitt).
I boken framträder en visserligen allvarlig liten flicka och kvinna, men betydligt gladare än jag trodde. Karin Boye var alldeles bedårande söt som barn, men fick i alla fall stå tillbaka för bröderna. Särskilt då den yngste, Ulf, som blev Signe Boyes (moderns) ögonsten.
En jätteintressant bok som kommer att få sin fortsättning.
Gravar och välsignelser ska den heta, säger Pia-Kristina Garde, skådespelerska och journalist.
Karin Boye-boken tillägnas Pia - Kristina Gardes båda mödrar, Mirjam och Lisa, samt den gode vännen och mentorn Harry Järv på Kungliga Biblioteket.
Olof Lagercrantz var för övrigt den som hänvisade henne till Kungl. Bibl.

Välvald julklappsbok

Hurra! Jag fick Stina Otterbergs avhandling om Olof Lagercrantz - Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz.
Jag ser fram emot ett läsäventyr.

Antikvariatsfynd

På Holje Bokhandel & Antikvariat hittade jag idag Rut Hillarps debutroman Blodförmörkelse.
Dessutom köpte jag Agnes von Krusenstjerna, doktorsavhandling/biografi, av
Olof Lagercrantz. Han var släkt med författarinnan och umgicks i samma kretsar så kunskaperna om ämnet var gedigna. Olof Lagercrantz´rena och klara språk är alltid en njutning att läsa och jag tycker att hans biografier brukar vara fina personporträtt också

Köp den blindes sång!

I en liten bokröra som helt fräckt benämns antikvariat hittade jag en pärla.
Olof Lagercrantz´bok om vännen sedan 30-talet, Gunnar Ekelöf (1907 - 1968), Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma.
Ett porträtt som bygger på dagboksanteckningar och brev.
Och bra är det. Och tid tar det. Jag har umgåtts intensivt med denna bok och en volym med samlade dikter av Gunnar Ekelöf i flera dagar. All annan läsning har fått stå tillbaka.
Olof Lagercranrz´vackra, klara prosa är som vanligt en njutning att läsa. Och de kunskaper han har om poeten Gunnar Ekelöf och hans familj, hustru Ingrid och dotter Suzanne, är unika.
Dessutom är han avlägset släkt med GE och delar erfarenheten av att ha en galen förälder med honom. Han följer empatiskt GE:s liv och dikt; iakttar, tolkar, hjälper och stöder in i det sista.
Gunnar Ekelöf föddes rik, men förlorade allt i Kreuger- kraschen. Han visste att han var en utvald, en svan, trots det. Han såg alltid tillbaka till Österlandet och antiken. Att gå tillbaka är att börja om. "Konung av det förflutna" kallar han sig.
Gunnar Ekelöf har liknats vid T. S. Eliot och Ezra Pound. Musik och mystik är genomgående teman i hans diktning. Swedenborg och den besjälade naturen har betytt mycket.
(Olof Lagercrantz har skrivit en bok om Emanuel Swedenborg också, Dikten om livet på den andra sidan.)http://mrscalloway.blogspot.com/2010/06/hata-mamma-bli-forfattare.html
Debutsamlingen heter Sent på jorden och den sista lämpligt nog Vägvisare till underjorden
Gunnar Ekelöf uppfostras i en kvinnodominerad värld. Han är inte främmande för nål och tråd och han har även en liten dampuderdosa för sin röda näsa... Han hatade sin mamma men närmade sig i slutet av sitt liv en försoning.
Spritmissbruket var av det svåra slaget hustrun måste jämt spä ut whiskyn med vatten.
GE stod i överförfriskat tillstånd ständigt på näsan vilket det ärrade ansiktet bar vittne om.
Favoritläsning: Edith Södergran, Årstafruns dagbok, Mme de Sévigné.
GE dog i cancer. Han var tålmodig och stoisk också inför smärtan. ..." håll sällskap med din smärta --- förströ den ända till den gråa morgonen."
Olof Lagercrantz´bok inspirerar till vidare fördjupning i Gunnar Ekelöfs diktning.
Och kanske också till ett medlemskap i Gunnar Ekelöf - sällskapet?
Och visst borde någon instifta ett Ingrid Flodquist Ekelöf - sällskap?!