Stockholm läser

Kriterierna för Stockholm läser-boken är att den:

• helt eller delvis utspelar sig i Stockholm eller är skriven av en författare med tydlig Stockholmsanknytning,
• är äldre än 15 år,
• lockar både män och kvinnor till läsning,
• inte är alltför omfångsrik,
• berör ett eller flera ämnen som uppmuntrar till diskussioner som alla kan delta i utan specialkunskaper eller specialintressen,
• lämpar sig för att ligga till grund för olika typer av programaktiviteter såsom författarsamtal, debatter, stadsvandringar,
• gärna går att omarbeta till lättläst och därför inte har ett alltför brett persongalleri och en inte alltför komplicerad kronologi/struktur.

Stockholm läser initierades av författaren Helena Sigander som drev projektet under åren 2002-2008. Inspirationen kommer från USA där motsvarande lässatsningar finns i flera städer. 2011 relanserades Stockholm läser av Författarcentrum och Stockholms stadsbibliotek som sedan dess ansvarar för projektet.

Den 31 januari diskuterade författaren Sigrid Combüchen och och bibliotekarien vid Stockholms stadsbibliotek, Harald Hultqvist,  Eyvind Johnson och Grupp Krilon. Den har just kommit ut i pocketutgåva. De övriga två delarna i trilogin är Krilons resa och Krilon själv. Det blev en givande kväll i den vackra rotundan, som är som en helgedom för den som gillar böcker. Jag har inte läst Grupp Krilon, men förstod att den är läsvärd. Och att det var ett under att den skrevs just vid den tiden den skrevs, nämligen 1941. Författaren manar alla att inte ställa sig neutrala i det auktoritäras närvaro. Fastighetsmäklaren Johannes Krilon har samlat ihop en samtalsgrupp som ska uppfylla hans sokratiska dröm om samtal. I stället blir det mest egopresentationer och tragik. Men Krilon arbetar hårt med att hålla ihop gruppen och det lyckas han med ganska länge. Bilden på Eyvind Johnson har jag lånat från Stockholm läsers hemsida. 

Värsting i litteraturen

Ida Bäckmann föddes 1867 i Åmål som dotter till en målarmästare. Hon utbildade sig till lärarinna och arbetade som sådan i Säffle och Åhus. Senare sadlade hon om och blev reporter och världsresenär vilket kom att uppmärksammas av såväl litteraturkritikern Klara Johanson som Elin Wägner. Men det var som stalker till Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf som Ida Bäckmann blev känd. Redan som ung hade hon fäst sig vid Gustaf Fröding och under hans hospitalstid var hon en trägen besökare som till och med erbjöd äktenskap för att höja hans anseende. Frödings syster Cecilia och Ida B blev också vänner för en tid, men det gick över i sin motsats. Efter Frödings bortgång 1911 blev Selma Lagerlöf föremål för Ida Beckmanns envetna uppvaktning. För en tid fungerar det och Selma Lagerlöf uppmuntrar Ida Beckmann att skriva en bok om Gustaf Fröding. 1913 kommer den ut och blir totalt nersablad. Cecilia Fröding blir  upprörd. Ida Bäckmann får inget stöd av Selma Lagerlöf heller. Resorna i Afrika, Sydamerika och Ryssland dokumenterar hon också. Två självbiografiska böcker om Röpecka skrev hon tidigt. Ida Bäckmann var rödhårig och beskrivs som ful och kort. Jag tror att hon var en väldigt besvärlig människa, men hon var också djupt tragisk. Hon var den umbärliga - även i sitt eget liv. Hon levde genom andra trots att hon egentligen var en pionjär med sina tidiga resor.  Hon var inte viktigast för någon. Inte vet man riktigt heller vad som var sant och inte. Ida Bäckmann friserade sin verklighet efter eget gottfinnande. Hon klippte och klistrade. Ida Bäckmanns liv kan man läsa om i Sigrid Combüchens biografi Den umbärliga.
Ida Bäckmann flyttar till en liten gård, Himmer, där hon och hennes kamrat missionären Stina Sahlin bedriver hönseri. Stina träffar emellertid prosten Pettersson, ett ungdomssvärmeri, och det utbryter en dramatisk dragkamp mellan Ida Bäckmann och prosten om Stina Sahlin! Det vill sig inte bättre än att prosten Pettersson avlider och Ida B och änkan Stina kan flytta in i den bekväma prästgården för att avnjuta den senares nådaår. Ida B dog 1950
Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann nyanserar bilden av en litteraturens värsting. Sigrid Combüchen gör det inkännande och humoristiskt. Man läser Den umbärliga som man läser en roman. Några bilder hade inte varit fel. Inte heller en litteraturförteckning och ett register.

Heja Sigrid!

Det var välförtjänt!
Läs om Spill - "stilistiskt och tekniskt fulländad" -
HÄR

LÄS om alla vinnarna och de nominerade.

Fynd i bokhyllan

AUGUSTPRISTAGARE 2010?

Sigrid Combüchen har varit nominerad till Augustpriset i skönlitterära klassen flera gånger. Och nu är det verkligen dags.
Årets roman, Spill, är oavlåtligt engagerande och roande läsning. Kvick, humoristisk, ironisk, kunnig och med en miljöskildring som skapar stark närvarokänsla. Lund (Professorsstaden) och Stockholm rör det sig om. Nutid och 30-tal. Tidsmarkörerna är många och detaljbeskrivningen skapar bilder hos läsaren. Jag tror att författaren har haft roligt medan hon arbetat med romanen.
SC:s språkbehandling är också mycket elegant. Saknas det ord tillverkar hon ett ett.

Genom ett familjefoto får SC kontakt med en kvinna, Hedwig Langmark, som är 80 + och bor i Spanien. En brevväxling tar sin början och kommer att sträcka sig över tio år. SC är mycket intresserad av Heddas 30-tal, medan Hedda är mera intresserad av nutiden. SC ligger lågt med informationen och försöker hela tiden locka HL att berätta mera.
Under berättelsens gång får man en exempelsamling av olika kvinnoöden och hur den traditionella borgarfamiljen levde. Pappa domderade; mamma fogade sig; sönerna förväntades göra karriär och döttrarna skulle gifta sig snabbt och ståndsmässigt. Utom hemmadottern som skulle gå tillhanda, förstås.
Spill är också en metaroman. Bl. a. diskuteras undertiteln En damroman.(Georg Brandes´elaka benämning på Fru Marianne av Victoria Benedictsson.)
De litterära referenserna är många och film förekommer en hel del.
Hedda säger sig ha fått det liv hon levt genom lättja och kättja. Hon skyller inte ifrån sig. Och det är inte synd om henne. Något offer ser hon sig inte som.
Jag har heller inte läst en så friskt ursprunglig kärleksscen som den mellan Hedda och Luigi sedan jag läste första delen av Vargskinnet av Kerstin Ekman i vilken barnmorskan Hillevi Klarin överraskar sig själv och Halvorsen under en jättelik gran där de tagit skydd undan ett våldsamt regnväder.
Det tar lite tid att läsa Spill, men det är värt varenda minut. Och man känner sig så hemma med Hedda. Och Sigrid Combüchen. Och det är sakneligt när romanen är slut.
Det blir till att läsa Byron också. Den hittade jag i min egen bokhylla. Alldeles oläst.