En smakebit på søndag v. 36 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar söndagens bokutmaning En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Mitt nya liv inleddes hastigt och lustigt av min nya socialassistent, Miss Barks. Hon drog upp persiennerna och sade:"Godmorgon Damon. Nu ska du få åka hem. För en bråkdels sekund trodde jag att jag hade ett, och att jag skulle få åka dit. Ibland varar en bra dag inte mer än tio sekunder. Miss Barks hade fel efternamn. Hon skällde inte alls som en hund. Hon stod där och log medan jag sträckte på mig och började minnas all möjlig skit, samtidigt som jag inte kunde undgå att lägga märke till att hon var värsta pinglan."

Min smakebit på søndag v. 36 kommer från Demon Copperhead av Barbara Kingsolver. Sofia Nordin Fischer, översättare. Norstedts förlag.

Morgonstjärnan

Tio år efter den autofiktiva serien Min kamp 1 - 6 kommer Karl Ove Knausgård med en fet fiktiv roman med titeln Morgonstjärnan. Morgonstjärnan som kan symbolisera både Djävulen och Kristus och finns omnämnd i Jesajas bok och Uppenbarelseboken. När Morgonstjärnan var utskriven omfattade  den 666 sidor. Alldeles som av en händelse. Upprinnelsen till Morgonstjärnan var att KOK skulle skriva en kriminalroman. Och så skulle han skriva libretto till Peer Gynt och där träffade han på den goda Solveig som blev sjuksköterskan Solveig i Morgonstjärnan; en i kören av röster i kollektivromanen. De viktigaste personerna som får ett eller två kapitel var är nio stycken. Ibland har de beröringspunkter med varandra; ibland inte. Allt tilldrar sig under ett par ovanligt heta augustidagar omkring Bergen i Norge. Litteraturprofessorn Arnes hustru Tove hamnar på psyket inför ögonen på parets skrämda barn. Gode vännen Egil, som filosoferar om döden och de döda, hjälper Arne i krisläget. Unge Emil arbetar på en förskola, någon är undersköterska, en annan läkare, Katherine är präst och umgås med tankar på skilsmässa, men det är inget hon berättat för maken. Över allt och alla lyser så den ominösa Morgonstjärnan som det finns många teorier om. Djuren beter sig underligt; rävar och grävlingar frångår sina vanor. I Morgonstjärnan förekommer många barn. Och föräldrar av mycket skilda slag. Författaren har definitivt sina sympatier hos barnen. Jag var väldigt förtjust i Om våren som KOK skrev till sin dotter med början redan när hon låg i sin mammas mage. Hans känsla för naturen hör också till det jag gillar med KOK. Och hans känsla för det vardagliga, det lilla. Han får med sig sin läsare på en gång. Utan att en direkt märker det är en indragen i den värld han skildrar. Och jag kan tycka efter avslutad läsning av Morgonstjärnan att det verkligen behövs en fortsättning; ett liv efter detta för de nio huvudpersonerna.

Veckans meningf v. 9 2024

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord:"Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på." Häng på! Och länka i kommentarsfältet!

"Efteråt mindes han inte om han hade skrikit (förmodligen), slagit (eventuellt) eller spottat på henne (förvisso), det var möjligt att det i samband med de hetsigaste replikerna hade flugit lite saliv ur munnen på honom, hur som helst hade han rafsat ihop några kläder, plockat åt sig sina kreditkort och sitt pass och gått ut, följt trottoaren förbi huset, och när hon inte ropade på honom fortsatt han gå, först lite långsammare och sedan fortare, till närmaste tunnelbanestation."

Min Veckans mening v. 9 kommer från Tallöarna ( Die Kieferninseln) av Marion Poschmann. I översättning av Jesper Festin

Sniglar och snö

Agneta Pleijel har kommit fram till tredje och sista delen i sin självbiografiska romansvit om tre delar. Åtminstone är hon framme i nutid. Sniglar och snö är titeln. Hon berättar nu om åren som journalist, kritiker, författare, dramatiker, chefredaktör för Aftonbladets kultursida, rektor för Dramatiska institutet, resor, relationen med L som inte vill bli far men som i alla fall blir pappa till dottern Lina. De lever trots allt samman några år dock utan någon entusiasm från någondera hållet. Hon skriver om sina andliga föräldrar, chefredaktören på Aftonbladet Karl Vennberg och författaren Birgitta Trotzig. Hon arbetar hårt och tar det mesta ansvaret i hemmet och för dottern. Hon tycker inte själv att hon varit någon bra mamma. Och det tyckte nog inte dottern heller. I mogen ålder är förhållandet dem emellan gott. Agneta Pleijel berättar om sin osäkerhet och känsla av att inte duga. Hon berättar i första och tredje person och det fungerar bra. " Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med." Sanningen och uppriktigheten är viktig för henne och hon väjer inte för det svåra. Samtidigt kommer hon inte för nära. Hon tycker inte att hennes liv varit så märkvärdigt men det kan en ju inte hålla med henne om. Alla dessa spännande människor hon mött och samarbetat med; alla resor hon gjort. Agneta Pleijel har medlen att berätta om det som kan vara svårt att formulera. Och hon är modig. Inte minst när hon berättar om sitt livs stora kärlek, den elva år yngre polske Maceij Zaremba. Först, strax innan deras bröllop, meddelar han att han väntar barn med en kvinna i Polen. Några år senare berättar han att han även älskar en annan och yngre kvinna. Då rämnar hennes tillvaro. Men hon respekterar honom och han henne. Och de är uppriktiga mot varandra hela tiden. "Först när man har skrivit ner vad man upplevt tycks det bli verkligt på allvar. Det är min erfarenhet efter ett liv av skrivande." Medan jag läser hör jag Agneta Pleijels speciella röst. Och det känns som hon hon berättar bara för mig. Jag tror att jag vill läsa om de två första delarna Spådomen från 2015 och Doften av en man från 2017. Agneta Pleijel är en fantastisk författare.

Titel: Sniglar och snö

Författare: Agneta Pleijel

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2023

Antal sidor: 356 sidor

1959. Ingrid och Georg. En kärlekshistoria

Helena von Zweigbergks senaste roman 1959. Ingrid och Georg. En kärlekshistoria tycker jag tillhör hennes bättre. Hon kan vara lite ojämn. 1959 är hennes eget födelseår förövrigt och det lilla barn som  kommer till världen i slutet av boken visar sig vara en flicka trots att alla hela tiden av ingen anledning alls förväntat sig en pojke. Ingrids graviditet kom oväntat och det känns som om den varade längre än nio månader. Undertiteln: En kärlekshistoria sätter jag ett litet frågetecken för. Någon förälskelse var det i varje fall inte. Är en förälskad betyder säckiga byxor och fel outfit på krogen inte så mycket. Ingrid är änka med minderårigt barn. Hennes man, ungerskfödde Istvan, har kört ihjäl sig och lämnat efter sig sonen Tom med något mörkare hy, vilket Ingrids blivande svärföräldrar inte är sena att observera. Goda vänner har sammanfört Ingrid och Georg. De har ganska trevligt ihop och när graviditeten är ett faktum tycker båda att det är naturligt att de gifter sig. För Georg är det självklart att Ingrid tar långledigt ifrån sitt arbete på en välrenommerad flickskola. Ingrid spjärnar emot. Äldre ogifta kollegan Rut som röker cigariller stöttar Ingrid, som börjar syna maktförhållandena i de parrelationer hon har omkring sig. 1959 är mycket en stockholmsroman. Det vandras en hel del i staden och Ingrid känner mer och mer hur hon avlägsnar sig ifrån sin barndoms Jönköping. Jag tycker att författaren skildrar känslornas hos de olika personerna väldigt väl. Men jag undrar lite över Ingrids kyla mot lille Tom. Å andra sidan förefaller hon vara ganska sval rent generellt. Georg är en varmare människotyp. Så funderar jag över huruvida Ingrids och Georgs förhållande hade utvecklats till giftermål även utan den överraskande graviditeten? Kanske kunde far- och morföräldrarnas respektive livshistorier utvecklats ytterligare? Språket flyter behagligt. Jag läste gärna 1959.  Just nu jobbar HvZ med uppföljaren till 1959, som utspelar sig under 80-talet. Det ska bli en svit med titeln Drömmen om friheten. 

Titel: 1959. Ingrid och Georg. En kärlekshistoria

Författare: Helena von Zweigbergk

Förlag: Norstedts förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 435 sidor                                                                                                                                                                                                 

En smakebt på søndag v. 39 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

"Daniel Malvik drev lite fiske söder om Barrøy när vädret var vackert, och kom i slutet på januari förbi med ett paket, inslaget i gråpapper och surrat med hyssing, från Svetlana på postkontoret. Det innehöll först och främst några väl lästa tidningar, därnäst ett brev och en gammal rysk barnbok. Svetlana var född i Archangelsk, men kom under revolutionen med familjen till Vardø, som trettonåring, hon hade gått i norsk skola och gift sig norskt, hade blivit änka på norska och ansåg sig lika norsk som alla andra i ishavsstaden. Så blev hon under sista kriget flykting igen, och det fick räcka, därför reste hon inte tillbaka, hade hon frågat om hon inte kunde lära henne språket, utan stannade här där ödet hade satt iland henne, för gott, menade hon. När Ingrid fortfarande svärmade för Alexander och allt ryskt, hade hon frågat om hon inte kunde lära henne språket, och Svetlana hade inte bara himlat med ögonen, utan svarat rätt och slätt nej, ryska var Stalins språk, den största brottslingen i mänsklighetens historia, hon talade inte ryska med sina egna söner en gång, och var stolt över det."

Från sidorna 82 och 83 i Bara en mor av Roy Jacobsen

En ensam plats

En ensam plats av Kristina Sandberg är stark läsning och som alltid är det svårt att göra rättvisa åt böcker en tyckt mycket om. Kristina Sandberg beskriver sin sjukdomshistoria, sina känslor och upplevelser i samband med den på ett sådant sätt att läsaren kommer så nära det går att vara utan att egentligen ha varit där. Hon förmedlar all sorg, rädsla och ångest så skickligt att en till en början bara kan läsa kortare avsnitt. Den biologiska dödsångesten är värst. När behandlingen väl kommer igång och det står klart att hon svarar på den flyter läsningen lättare också. Kristina Sandberg berättar om den arbetsfyllda tiden efter framgångarna med böckerna om Maj. Hon hade känt en knuta i bröstet och tänkt att hon måste få den undersökt. Men först måste hon en uträtta en massa saker. Och tiden går. När hon äntligen blir undersökt visar det sig att hon har cancer. Hon har en kärleksfull man i författaren Mats Kempe och två flickor. Den ena är på väg att bli tonåring och hon svär och skriker åt sin mamma i vanlig ordning. Hon kan inte tänka sig något annat än att hennes mamma ska bli frisk igen. Den lilla vill bara vara nära. Ögonbrynen, ögonfransarna och näshåren faller av såväl som håret och hon provar ut peruker. Senare får hon ett nytt bröst hon inte vill veta av. Hon har ingen relation till det. Hon saknar sångkören som var ett så hälsosamt avbrott i det ensamma skrivandet. Kroppen är så skör. Det är den som mäter ut vår tid, tänker hon. Livet omkring Kristina Sandberg pågår som vanligt. Hennes pappa dör med allt vad det medför av känslor, praktiskt arbete och jobbiga beslut. Hennes oförstående svärmor dör och det blir ännu en påfrestning. Boken är också en släkt - och kulturhistoria.  Språket är så fint; alla detaljer så träffsäkert utvalda. En ensam plats bär en länge med sig. Den borde läsas av många och skulle definitivt platsa på både den ena och den andra kurslistan.

Titel: En ensam plats

Författare: Kristina Sandberg

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2021

Antal sidor: 389

Efter mörkrets inbrott

Efter mörkrets inbrott var en för mig okänd roman av Haruki Murakami. Det är en märklig bok som växer efter att läsningen är över. Det är så mycket en går och funderar över. Efter mörkrets inbrott är fylld av dubbelheter av olika slag; de två systrarna Eri, som är äldst och för det mesta sover "hennes medvetande har dragit sig tillbaka", och Mari som sitter på olika kaféer i Tokyo nattetid och läser. Någonstans har systrarna förlorat närheten. Den västinfluerade jazztrombonisten Takahashi tar kontakt med Mari och för honom kan Mari berätta om sin saknad efter systern. Hans valspråk är: Promenera långsamt, drick mycket vatten. Den vänlige Takahashi har sin "dubbelgångare" i den kalle, korrekte, välklädde kontoristen herr Shirakawa som är en ulv i fårakläder; en dubbelnatur i sig själv. Kärlekshotellet Alphaville drivs av Kaoru, en före detta brottare. På Alphaville blir en ung prostituerad misshandlad av en okänd förövare. Hon kommer från Manchuriet och har blivit såld från Kina till Japan. Mari, som talar kinesiska, blir tillkallad som tolk. Kvinnors villkor belyses på olika sätt. Berättaren gör gemensam sak med läsaren. "Vi förvandlar oss till en observationspunkt... som tar formen av en kamera." - " En imaginär kamera är vår observationspunkt."  De yttre förutsättningarna beskrivs ganska detaljerat. Resten får läsaren fylla i själv. Efter mörkrets inbrott är en filmisk roman som tilldrar sig i Tokyo under en natt 23.56 - 06.52. Som så ofta hos Murakami förekommer åtskilliga musikaliska referenser. Och katter. Läsaren glider ut och in i verkligheter, tid och rum. Humor blänker till då och då. Andra gånger sticker det till av samhällskritik. Visst är detta Haruki Murakami och som sådant intressant och läsvärt. Men inte når Efter mörkrets inbrott Kafka på strandens höjder.

Titel: Efter mörkrets inbrott

Författare: Haruki Murakami

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2019

Antal sidor: 236

Dina händer var fulla av liv

Suad Alis debutroman, Dina händer var fulla av liv,  tar avstamp i Sandviken år 2000. Där sitter Nora och dricker somaliskt te tillsammans med väninnorna Fardus och Amina. Alla har flytt krigets Somalia. Väninnorna har varit i Sverige längre och har mycket att lära Nora som är ganska motvillig. Hon har lämnat ett priviligierat liv i Mogadishu som tillhörande en stor och mäktig klan och med ett bra arbete som lärare. Hon hade gift sig med en man som tillhörde en liten maktlös klan och som dessutom ingår i en grupp revolutionärer. De tänkte sig en fredlig revolution i president Siad Barres diktatur. Noras far Buule fnyser, men för dotterns skull försöker han hjälpa svärsonen. Hela familjen flyr och efter en svår resa hamnar de i ett flyktingläger i Kenya. Det är bara Nora och hennes dotter Segal som når målet, Sverige. Nora är inte nöjd. Sverige var Ahmeds val, inte hennes. I Somalia löpte hon risken att bli dödad av sitt eget folk. I Sverige kastas glåpord efter henne och dottern och Nora får städa toaletter i stället för att arbeta som lärare. Därefter vänder berättelsen tillbaka till Somalia i början av 1990 - talet och en får lära känna Hafsa, Noras mor, Buule, fadern och Ayan, lillasyster. Tjänstekvinnan Shukri har en central plats i det familjens mintgröna hus. Hon minns hur hennes mor lät omskära henne trots att modern lovat att hon skulle slippa. Romanen är tryfferad med somaliska ord och kanske skulle det varit bra med ordförklaringar. Ingen lagar somaliskt te som Hafsa. Hon har sin speciella kryddning som Nora för sitt liv inte kan efterlikna. Det känns som om en kommer familjen nära under sträckläsningen av Dina händer var fulla av liv. Närvarokänslan är stark och Noras sammanbitna bitterhet stiger upp ifrån bokens sidor. Föräldrarnas värme och kärlek är också levande. Den splittrade familjen lider på var sitt håll och försöker förtvivlat hålla modet uppe på varandra genom att inte tala om hur eländigt de har det. Det är hjärtskärande. Dina händer var fulla av liv rekommenderas varmt.

Titel: Dina händer var fulla av liv

Författare: Suad Ali

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2020

Antal sidor: 245

En smakebit på søndag

"Nora satt bredvid Buule och Hafsa runt den röda mattan i vardagsrummet. Sagal fingrade länge på Hafsas halsband och när hon till slut försökte stoppa pärlorna i munnen hejdade Hafsa henne. Buule försökte fixera radioantennen för att ställa in radio Mogadishu och när det inte gick haglade svordomarna ur honom. - Sätt dig ner i fåtöljen och lugna ner dig. De säger väl inget nytt ändå, sa Hafsa.  - Nä, det är samma gamla vanliga, fortsatte Buule. Regeringen fängslar motståndarna. Ingen vet vad som händer med dem och banditerna fortsätter att föröka sig på gatorna. Och här sitter vi, mittemellan.  Regeringen uppmanar oss i alla fall att hålla oss inomhus tills de får kontroll över situationen. Buule  sträckte sig efter  skålen med socker och hällde en tesked i sitt te. - Doktorn har sagt att du ska ta det lugnt med sötsakerna. När ska du acceptera att du har diabetes?, sa Hafsa och la ner Sagal på golvet."

Från sidan 93 i Dina händer är fulla av liv av Suad Ali. Norstedts

Läsutmaningen En smakebit på söndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

Madonna

Det kan sägas på en gång. Det här var det bästa jag läst på länge. Jag har inte läst något av Sara Villius tidigare. Madonna läste jag under  stigande förtjusning. Så otroligt bra, så fullständigt överlägset och elegant formulerat och med enkla, vanliga svenska ord. Om att vara kvinna, mamma, hustru och älskarinna. Om att skriva. Om att leva i verkligheten som känns otillräcklig. Och om att leva en fantasi som inte heller räcker till. Hon är beroende av omvärldens (läs: männens) bekräftelse. Upplevelsen av hur blickarna förändras när hon går med barnvagn, och hur de sedan aldrig riktigt blir de samma är en verklig sorg. Hon har aldrig bott ensam i sitt liv mer än under ett och ett halvt år. Under den tiden trodde hon att hon skulle bli tokig. Madonna trivs inte i äktenskapet och med moderskapet.  Jagberättaren vänder sig till ett du (älskaren)vilket är detsamma som hennes lärare och mentor. Hon skriver romaner och han pjäser. Hon beundrar hans förmåga till reflektion, kritik och fantasi. Sara Villius gör impressionistiska nedslag i kvinnans verklighet. Kronologin lämnar hon därhän. Hon beskriver Madonnas känslor och stämningar; hennes förhoppningar och misslyckanden med fingertoppskänsla. Och hennes uppgivenhet och resignation.
Det är så fint gjort. Och så svårt att göra rättvisa åt. Lotta Kühlhorn har gjort bokomslaget som föreställer Madonna av Edvard Munch. Så kongenialt.

Titel: Madonna
Författare: Sara Villius
Förlag: Norstedts
Tryckår: 2019
Antal sidor: 219

Gå förlorad

Tredje delen i Agnes Lidbecks trilogi som började med Finna sig och följdes av Förlåten har titeln Gå förlorad. Första delen handlar om Anna och hennes liv som maka, mor och vårdare. Förlåten handlar om två systrar som tömmer  familjens sommarstuga. De är varandras diametrala motsatser.
Gå förlorad handlar om Anders, Kristinas man och Annas pappa. Han är en orolig själ som bakar bröd och arbetar som psykolog/terapeut på sin mamma Gunnels mottagning. Han säger sig ha nära till sina känslor till skillnad från Kristina. Om en ska tolka svärmor Gunnels minspel så finns här en viss klasskillnad. Kristina från Sundsvall kommer ur en annan miljö och kan inte alltid de sociala koderna. Och hon har inget emot att bo i en villa klädd i mexitegel. Men - hon har en finare tjänst och högre lön än Anders. En följer familjen under ca tjugo år. Anders funderar mycket över allting. Han söker något som han tror är känslan från den första förälskelsens tid med Kristina. Därav alla otroheterna. Ibland far Anders hand ut och Anna får en örfil. Sedan får hon en present. Och så talar vi inte mer om det. Anders är svår att ta till sig. Han är ganska ömklig och saknar go. Men han är - på sitt sätt - mån om familjen. Jag tror att jag tycker att han framför allt är tragisk. Agnes Lidbeck är en knivskarp iakttagare. I Finna sig tyckte jag att hon var iskall. I Förlåten något mindre kylig och i Gå förlorad tycker jag att hon i det närmaste är milt överseende. Jämfört med sig själv, alltså. Inte för att hon är mindre skarpsynt för det. Men som om hon beklagar Anders och Kristina och deras dåliga spis.

Titel: Gå förlorad
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedt
Tryckår: 2019
Antal sidor: 238

Ny radioföljetong

Norstedts förlag

Imorgon, tisdag, läser Sara Arnia sista avsnittet av Margareta Lindholms Skogen
På onsdag börjar den nya radioföljetongen Sightseeing av den thailändske författaren Rattawut Lapcharoensap född 1979. Sightseeing visar upp ett annat Thailand än det en läser om i turistbroschyrer. Den innehåller tre berättelser och handlar om kulturkrockar
I den första berättelsen "Farangs" gör sonen till en hotellägare misstaget att förälska sig i en västerländsk flicka, vilket leder till en dramatisk uppgörelse med flickans uppblåste amerikanske pojkvän.
I "At the café lovely" skildras vad som inträffar när en ung fattig man bjuder sin yngre bror på McDonald's som en födelsedagspresent.
I berättelsen "Sightseeing" reser en ung man med sin nästan blinda mor till de paradisöar hon längtat till, långt bortom turistorternas skräniga vardag.
Sightseeing har blivit nominerad på shortlisten till The Guardian First Book Award. Ia Lind har gjort översättningen och Emil Almén är uppläsare.

Är det vägen som är mödan värd?

Ingrid på Barröy har en dotter, Kaja, som är tio månader i Roy Jacobsens nya roman Fartygets ögon, om folket på Barröy. Kajas far, Alexander, är en rysk krigsfånge  som överlevde britternas bombning av fartyget Riegel. Ingrid och han fann varandra under en kort tid innan han måste fly. Året är 1946 och den 22 - åriga Ingrid har satt sig i sinnet att nu ska hon söka upp Alexander. Alla avråder naturligtvis, men Ingrid tar sin dotter i en sjal på magen och ger sig iväg. Hon vandrar i alla väder och alla slags terränger. Ofta övernattar de under granar som erbjuder skydd under sina nedersta täta grenar. Livet är nerkokt till det allra mest basala. Äta, byta blöjor, sova. Ingrid berättar sin historia för alla hon möter och frågar om de sett Alexander. Hon visar dem barnets ögon som är mycket speciella och liknar faderns. Osäkerheten är stor på båda sidor. Vem kan man lita på? Kriget är inte långt borta. Ingrids vandring blir lång och något händer med henne själv under vandringen. Kanske blir hon mera vuxen, mognare? Roy Jacobsen är som vanligt fantastisk att läsa. Allra bäst är han i beskrivningar av landskapet och dess skiftningar. Hans sätt att plocka fram själva märgen hos de ofta tvära och karga människor Ingrid möter är psykologiskt trovärdigt. Fartygets ögon - obegriplig titel - är del tre i Jacobsens serie om folket på Barröy. Den första delen, De osynliga, är helt mästerlig. Den andra delen, Vitt hav, är enligt min mening den "svagare" i trilogin. Fartygets ögon påminner mera om De osynliga, men kommer inte riktigt upp på samma nivå. Om jag nu ska jämföra den norske mästarberättaren Roy Jacobsen med sig själv.  

Titel: Fartygets ögon
Författare: Roy Jacobsen
Översättare: Staffan Söderblom
Utgivningsår: 2018
Förlag: Norstedts
Antal sidor:  212

Totalskada

Agneta och Xavier är gifta sedan många år. De har tvillingflickorna Hanna och Astrid samt bonusbarnet Maria från Xaviers gifte med Ana i Argentina . Agneta är 56 år och Xavier är nybliven pensionär. Agneta tycker att maken förändrats och hon förmodar att han råkat i någon sorts kris på grund av de ändrade arbetsförhållandena. Xavier tiger. Agneta gråter. Xavier blir irriterad. Agneta gråter lite till. Hon älskar det hem de byggt upp; allra mest när hon är ensam. En dag ska de ha bjudning och Agneta ska steka harar. Hon sätter stekpannan på spisen med smör i och tänker att hon bara ska ta en cigarett på trappan.  Där har hon sin egentid. Men rökpausen tar en ända med förskräckelse. I de rykande ruinerna av sitt hem letar de bland spillrorna efter något att ta vara på. Agneta är den som letar ihärdigast. Men det som tillvaratagits är rök- och vattenskadat, smutsigt och trasigt. Det hela benämns som totalskada. Också jag är totalskadad, tänker Agneta. Hon är chockad och känner både skuld och skam. Och hon tycker att Xavier är märkligt oengagerad. Vad betyder ett hem? Vem är en utan sitt hem, sina saker och sina kläder? Xavier är mycket förtegen om sitt tidigare liv och om första hustrun, Ana. Det är något som är hans eget. Agneta vill också ha något eget och försöker med en liten otrohet. Xavier är undflyende. Agneta vill ha försäkringar. Barnen tycker att Agneta alltid gett Xavier för stort utrymme. Ja, hur ska det bli med Xavier och Agneta? De står där i ruinerna av sitt liv och försäkringsbolaget undrar hur de vill ha det med sitt hus?
Helena von Zweigbergk har alltid intresserat sig för samhället, vardagen och relationer.  Totalskada  är så varsamt skriven; så inkännande och ändå knivskarp. Det är Agneta som berättar. Det är med hennes ögon vi ser Xavier, barnen och deras gemensamma liv. Och det är hon som varit navet i deras vardag. Agneta är psykologiskt trovärdig och hennes reaktioner känns följdriktiga. Xavier har valt att vara hemlighetsfull och tystlåten och honom kommer en inte nära. Inte Agneta heller.
Frågan är om inte detta  är Helena von Zweigbergks  allra bästa roman.
Norstedts förlag.

En smakebit på søndag

Xavier har varit lättretlig den senaste tiden. Jag förstår att det har med hans pensionering att göra. En livskris som tycks växa i storlek för varje dag han går ensam hemma i villan och vankar.  Det passar honom så dåligt att vara utan sammanhang. Han har börjat gå omkring med händerna i luften framför sig, som om de var beredda att hugga i - eller bara hugga. Jag säger åt mig själv med min mest stränga inre röst att vara tålmodig. Finnas där. Men en dag, en kväll, en natt - dygnet rymmer så många stunder att bemästra. Stund, stund, stund. Det är omöjligt att ha kontroll över alla.
Jag säger ingenting utan går in i köket och känner mig sårad. Xavier kommer efter och öppnar kylskåpet. "Man ska sprätta upp dem (fem harar) och ta ur magen och lägga granris där istället. Sen ska de hänga i några dagar." "Trevligt", säger jag i småspydig ton.

Från sidan 10 i Totalskada av Helena von Zweigbergk. Norstedts förlag 2018.

En smakebit på søndag handhas denna veckan av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. Vi bjuder oss på en smakebit ur den bok vi just läser utan att avslöja för mycket, förstås. Fler smakebitar HÄR

Det som tillhör dig

I Det som tillhör dig möter vi först en ung amerikan som arbetar som lärare i Sofia i Bulgarien liksom upphovsmannen till romanen, Garth Greenwell, själv gjort.  Därnäst möter vi den yngre mannen, Mitko,  som genast erbjuder sina tjänster i en toalett under Statliga Kulturpalatset. Han är bredaxlad, vacker och vänlig men cynisk och beräknande av nödtvång. De båda unga männen dras till varandra på ett sätt som hamnar utanför affärstransaktionerna. Mitko har haft arbete men sedan blev tiderna svåra. Hade en inget arbete fick en ingen bostad och tvärtom. Moment 22. Mitko blev hemlös och säljer sig framgångsrikt till andra män. Men han kallar sig aldrig prostituerad. Mot bättre vetande bjuder den namnlöse läraren hem Mitko, som inte är sen att påpeka det oförsiktiga i det företaget. Jag vill leva ett vanligt liv, säger Mitko. Jag vill inte vara din kund, säger läraren. Du är inte min kund; du är min vän, säger Mitko förvånat. Mitko kan försvinna i månader, men dyker alltid upp och behöver pengar till mat, boende, tunnelbana och så småningom också medicin. Läraren är fullt medveten om att han utnyttjas. Men inte bara. De unga männen är varandras motsatser. Mitko är ofta i slagsmål. Den andre unge mannen reagerar på våld med chock och passsivitet. Mitko är hudlös och gåtfull; farlig och sårbar. En enda gång är läraren rädd för honom. Den unge läraren vandrar omkring i Sofia och iakttar miljö och byggnader. Han representerar förnuftet och bildningen, det mjuka och tillitsfulla. Han älskar Mitkos egen doft som finns under och bakom alkoholångorna. Trots allt finns det en värme i den här romanen och ett vemod inför det omöjliga i situationen. Jag blir djupt berörd av Det som tillhör dig och känner att jag varit med om något fint och skört. Språket är njutbart. Översättaren Daniel Gustafsson har helt säkert gjort ett bra arbete. Norstedts förlag 2018.

I torsdags gästade Garth Grenwell Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Publiken mötte en storvuxen vänlig man som gjorde arbete väldigt lätt för samtalsledaren Johan Hilton från DN. Greenwell berättade om sin roman, sitt arbete i Sofia, sin kärlek till Bulgarien och bulgariskan, "världens vackraste språk". Han kände igen sin ungdoms erfarenheter från Kentucky på de s. k. cruising - platserna i Sofia. Han hävdade att det på dessa platser råder "dignity and joy". Här kan en glömma ras och klass; villkoren är lika för alla. Vid 16 års ålder blev han utkastad ifrån sitt barndomshem av fadern som förklarade att sonen inte var hans son längre. Styvmodern hade läst hans dagbok och det var så hans läggning uppdagades. Del två i boken behandlar författarens barndom och uppväxt och är den enda självbiografiska delen av boken. Greenwell berättade att han från början skulle bli operasångare men sedan kom att ägna sig åt poetry och alltid har trott att det enda han kunde skriva var poetry. Men plötsligt skriver han alltså framgångsrikt på prosa. Det som tillhör dig är översatt till 13 språk. En ny roman är på gång. Den ska handla om aidsutbrottet i Kentucky 1982. Alla var helt rådvilla. Ingen behandling fanns och ingenstans att vända sig. Allt som allt ett mycket givande författarsamtal.

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger  administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser - alldeles utan spoilers förstås!

Två unga män möts i Sofia på Statliga Kulturpalatsets toaletter. 

"När han kom tillbaka frågade jag om priset för det jag ville ha, det var tio leva fram till dess att jag öppnade min plånbok där det bara låg tjugolevasedlar av vilka han lystet tog en. Vad spelade det egentligen för roll, summorna var närmast helt meningslösa för mig, jag kunde ha betalat dubbelt så mycket och därutöver det dubbla, vilket inte betyder att jag har särskilt stora resurser, men att hans kropp föreföll nästan oändligt dyrbar. Det var häpnadsväckande för mig att dessa smutsiga sedlar över huvud taget kunde göra denna kropp tillgänglig, att jag efter den enklaste transaktion kunde sträcka mig fram och gripa tag i den. Jag förde in mina händer under den trånga skjortan han bar, och han tryckte mig försiktigt bakåt så att han kunde ta av den, han knäppte upp knapparna en efter en och hängde sedan omsorgsfullt upp den på dörrkroken bakom sig." Norstedts förlag 2018. Övers.: Daniel Gustafsson
Från sidan 17 i Det som tillhör dig av Garth Greenwell. Fler smakebitar HÄR.

Förlåten

Norstedts förlag

Jag har väntat väldigt på den här boken. Efter mycket läsande bestämde jag mig slutligen för att jag gillade Agnes Lidbecks förra, Finna sig. Förlåten (var lägger en betoningen?) är ett helt annat slags bok. Mycket mera nedtonad. Undvikande där Finna sig gick rakt på. Situationen är också en helt annan. Två systrar, Ellen och Marie, tvingas tillbringa en tid tillsammans i familjens sommarhus för att städa ut och ordna med försäljning efter faderns frånfälle. Modern bor i Spanien och förekommer endast i döttrarnas samtal. Marie har sin son Dag, fem år, med sig. Systrarna är så olika de kan bli. Ellen är en framgångsrik, resande karriär - kvinna utan man och barn. Marie har ingen man men ett barn. De har inte mycket att säga varandra men mycket antyds och ligger i luften. De minns uppväxten och loven i sommarhuset. Halvbrodern Jakob som hängde sig är en central gestalt i deras minnen. Ellen stod honom närmast. Maries ekonomi är i ständig kris och där rycker modern in. Marie är den som försökt hålla lite kontakt med föräldrarna medan Ellen haft planer på att kontakta dem men aldrig funnit tiden. Ingen utav de båda kvinnorna lever egentligen. De skildras med kylig och skarp iakttagelseförmåga. Små förändringar i atmosfären dem emellan tecknas med fina penseldrag. Det är skickligt, men jag saknar svetslågan från Finna sig. Däremot tycker jag att det är rörande att läsa om den spirande vänskapen mellan Ellen och Dag. Ellen tycker att barn är något alldeles onödigt, men kan inte riktigt värja sig emot Dag. Jag läste gärna Förlåten. Den är skickligt skriven och språkligt mycket njutbar, men jag saknar engagemanget. Undrar vad hon tänker sig härnäst Agners Berenike Elinor Lidbeck?
Det vackra omslagsbilden är en Nepenthes melamphora från Kunstformen der Natur av Ernst Haeckel. Norstedts förlag.

Atwood light

Margaret Atwoods senaste roman, Hjärtat stannar sist, börjar nog så bra. En känner väl igen författarens förmåga att skriva fram en obehaglig, hotfull stämning. Stan och Charmaine är ett ungt par som tvingas leva i sin bil. De har mist sina arbeten och blivit tvungna att lämna sitt hus. Det amerikanska samhället har blivit omöjligt att leva i. Arbetslöshet och bostadsbrist är vardagen för många. Våldet brer ut sig. Stan och Charmaine kan bara sova med ena ögat. De måste vara beredda att fly snabbt undan gäng och ensamma våldsverkare. Positron är en stat i staten. När en skrivit på för att bli invånare där är en garanterad mat och husrum. Stan och Chairmaine skriver på livstidkontraktet. Halva tiden bor de i ett parboende; halva tiden i ett fängelse - Internharmoni. Efter hand upptäcker de fler och fler baksidor; massor av saker en inte får tala om. Stans värstingbror Conor har varnat dem. Stan och Charmaine dras in i en mängd otroliga historier. Den blyga, flickaktiga Charmaine inleder ett skamlöst förhållande med Max. Dessutom sköter hon den s. k. Proceduren. Hon ger dödsdrogen till människor som inte passar in i det experimentella samhället längre. Hon vill inte tänka på vart de tar vägen sedan. Säkert säljs organen. Ledningen har blivit offer för sin sin egen girighet. Stan blir inblandad i utvecklingen av kvinnliga sexrobotar i olika utföranden och prisklasser. Det går att beställa robotar som har speciella anletsdrag. Det är obehagligt, men inte särskilt avlägset. Ibland kan en dra på smilbandet åt vissa formuleringar och påhittade namn. Möjligen har Atwood själv haft roligt när hon skrev den, men en undrar vad hon vill ha sagt med Hjärtat stannar sist. Den är långt ifrån vad Atwood brukar prestera. Språket är det inget fel på, men innehållet gör mig konfunderad. Vi glömmer den här och ger henne Nobelpriset i litteratur i alla fall.   Norstedts förlag 2017. Övers.: Inger Johansson