Morgonstjärnan

Tio år efter den autofiktiva serien Min kamp 1 - 6 kommer Karl Ove Knausgård med en fet fiktiv roman med titeln Morgonstjärnan. Morgonstjärnan som kan symbolisera både Djävulen och Kristus och finns omnämnd i Jesajas bok och Uppenbarelseboken. När Morgonstjärnan var utskriven omfattade  den 666 sidor. Alldeles som av en händelse. Upprinnelsen till Morgonstjärnan var att KOK skulle skriva en kriminalroman. Och så skulle han skriva libretto till Peer Gynt och där träffade han på den goda Solveig som blev sjuksköterskan Solveig i Morgonstjärnan; en i kören av röster i kollektivromanen. De viktigaste personerna som får ett eller två kapitel var är nio stycken. Ibland har de beröringspunkter med varandra; ibland inte. Allt tilldrar sig under ett par ovanligt heta augustidagar omkring Bergen i Norge. Litteraturprofessorn Arnes hustru Tove hamnar på psyket inför ögonen på parets skrämda barn. Gode vännen Egil, som filosoferar om döden och de döda, hjälper Arne i krisläget. Unge Emil arbetar på en förskola, någon är undersköterska, en annan läkare, Katherine är präst och umgås med tankar på skilsmässa, men det är inget hon berättat för maken. Över allt och alla lyser så den ominösa Morgonstjärnan som det finns många teorier om. Djuren beter sig underligt; rävar och grävlingar frångår sina vanor. I Morgonstjärnan förekommer många barn. Och föräldrar av mycket skilda slag. Författaren har definitivt sina sympatier hos barnen. Jag var väldigt förtjust i Om våren som KOK skrev till sin dotter med början redan när hon låg i sin mammas mage. Hans känsla för naturen hör också till det jag gillar med KOK. Och hans känsla för det vardagliga, det lilla. Han får med sig sin läsare på en gång. Utan att en direkt märker det är en indragen i den värld han skildrar. Och jag kan tycka efter avslutad läsning av Morgonstjärnan att det verkligen behövs en fortsättning; ett liv efter detta för de nio huvudpersonerna.