Visar inlägg med etikett Ungern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ungern. Visa alla inlägg

tisdag 30 april 2019

Den 3:e lögnen

I Den 3:e lögnen ställer Agota Kristof till det ordentligt för sin läsare. Här berättas historierna från Den stora skrivboken och Beviset på ett nytt och annorlunda sätt. Vissa saker känner en igen. Det rör sig fortfarande om ett par enäggstvillingar. Den ene heter Claus och den andre Lucas. Den ene flyr landet. Den andre stannar kvar. Båda skriver. Den ene poesi; den andre fiction. Han som lämnade landet har nu kommit tillbaka till sin barndoms stad för att se de gamla husen, gatorna, gravplatserna och kanske en eller annan bekant. Och kanske rent av den efterlängtade brodern. Han är svårt sjuk och vill dö i hemstaden. En annorlunda familjehistoria vecklar ut sig. Fadern var på väg att lämna sin familj för en annan kvinna med vilken han väntade barn. Det blir en våldsam uppgörelse som splittrar familjen för alltid. Men Claus är den som stannar kvar i huset med de gröna fönsterluckorna och tar hand om modern, som inte gör annat än väntar på Lucas. I vissa lägen undrar en om det verkligen finns två tvillingar. Är en av dem påhittad. Agota Kristof leker men det är en dyster lek. Lucas vill lära sig språket och översätta sina skriverier till rätt språk. Hans pengar tar slut; han hamnar i finkan men kommer väl överens med fångvaktaren och spelar schack med fängelsedirektören. Den 3:e lögnen är en mycket sorgsen bok. Men jag gillar språket och sättet att berätta. Läsaren måste vara på tå.

Titel: Den 3:e lögnen
Författare: Agota Kristof
Översättare: Anne Lux
Förlag: Norstedts
Tryckår: 1993
Antal sidor: 160
.

onsdag 20 mars 2019

Beviset

I Beviset fortsätter Agota Kristof där hon slutade i Den stora skrivboken. Vi möter 15 - årige Lucas som bor i mormors hus vid gränsen och sköter djuren som finns kvar. Han är en social kompetens som förmår tala med människor i nöd och  tvekar inte att erbjuda sin hjälp till exempel till en ensamstående mor, Yasmine,  med ett handikappat barn; en gammal präst i behov av mat och sällskap, en biblioteksanställd, Clara, som hade som arbetsuppgift att gallra ut alla böcker värda att läsa. De andra fick gärna lånas ut om nu någon skulle komma på den idén. Hon blev gråhårig över en natt när hennes man avrättades. Nu ger hon sig iväg för  att hämnas honom. Alla lever i sorg och saknad efter någon död. Den sömnlöses hustru mördades för att hennes textilfabriker skulle kunna förstatligas. Lucas själv väntar på att tvillingbrodern Claus ska komma tillbaka. Mathias, det handikappade barnet, väntar länge på sin mor. Han har också börjat skriva i en stor skrivbok. Någon gång slås det fast i romanen att alla människor föds för att skriva en bok. "En lysande bok eller en medelmåttig bok, det gör detsamma, men den som inte skriver någonting är en förlorad varelse, han har bara levt här på jorden, men har inte lämnat något spår." Lucas vandrar omkring som ett slags Jesus - gestalt i den lilla staden. Han löser problem och lämnar handfast hjälp åt dem som behöver. Beviset är en sorgsen berättelse om hur kriget påverkade de små människorna som befann sig långt ut i periferin, berättad med ett enkelt, lågmält språk som gör ett outplånligt intryck.

måndag 18 mars 2019

Izas ballad

Magda Szabés roman, Izas ballad, handlar främst om två kvinnor, mor och dotter, och deras relation. Iza växer upp som sina föräldrars ögonsten, i all synnerhet faderns. Modern är en enkel, outbildad kvinna som har familjen som sitt livs enda innehåll. Fadern, Vince, är domare. Under det kommunistiska styret i Ungern blir han avsatt efter ett "felaktigt" domslut, men får efter ett par decennier upprättelse och pekuniär ersättning. Iza växer upp till en ansvarstagande ung kvinna. Studierna sköts minutiöst och hon blir en firad reumatolog. Hon är perfekt, kort sagt. Men jag saknar empati och inkänning. Iza går fram som en bulldozer. Äktenskapet med den föräldralöse Antal, som gläds över att äntligen ha fått en familj, tar slut efter fyra år. Det är Antal som går sin väg. Visslande. Nästa pojkvän, Domokos, är författare och en mera hårdhudad människotyp. Men jag tycker att det finns tecken på att han börjar dra öronen åt sig. När Vince dör bestämmer Iza att Etelka ska flytta från sin lilla trygga by till Izas lägenhet i storstaden Budapest. Det är ingen diskussion om saken. Naturligtvis blir det ingen succé varken för den ena eller den andra. Det finns ingen egentlig plats för Etelka och ännu mindre någon sysselsättning. Iza har en hemhjälp, Theresa, som också blir irriterad på Etelka, som inte vet vart hon ska ta vägen. Etelka vissnar och förlorar livslusten. Iza håller på att kvävas. Antal och Domokos har båda mera förståelse för och empati med Etelka än dottern. Kanske är det barnets önskan att inte se att en förälder blivit gammal och kanske inte har samma krafter som tidigare? Magda Szabo skildrar mästerligt det psykologiska spelet mellan mor och dotter. Varför talar de inte med varandra, kan en undra? Jag tror att det ligger i sakens natur. Det är för subtilt för att tala om. Däremot tycker jag att det finns en outnyttjad möjlighet, men det ska jag inte avslöja här.
Ungerska Magda Szabos (1917 - 2007)roman Izas ballad kom först ut 1968 under titeln I all oskuld. Nu har den kommit ut igen och då med ny titel. 

Titel: Izas ballad
Författare: Magda Szabó
Översättare: János Csatlós
Förlag: Nilssons
Tryckår: 2018 
Antal sidor: 374

söndag 17 mars 2019

En smakebit på søndag

"Hon hade kommit. Hon stod vid sin mors sida. Hon ville inte lämna henne ensam. Iza bar svart kofta och det syntes på hennes ögon att hon hade gråtit. Den gamla kvinnan kändes att hennes känslor splittrades, dels i protester och ett tvingande behov att hjälpa, att rusa fram till dottern och smeka henne som när hon var liten, lugna henne, trösta henne och torka hennes tårar, dels sin önskan att få lägga huvudet mot dotterns skuldra och bara ge efter. Det var ett säreget ögonblick, något liknande hade de aldrig upplevt. Iza hade aldrig bett om hjälp : sina bakslag tog hon utan att klaga och hon hade alltid meddelat vad hon bestämt sig för utan att be om råd. I tur och ordning meddelade hon utan osvep att hon efter studentexamen skulle läsa medicin, att hon hade fått anställning, att hon skulle gifta sig och sedan att hon skulle skilja sig från Antal och att hon hade fått en ny tjänst i Budapest. Sedan hon blivit vuxen visade Iza för första gången att hon kunde lida som andra. För modern var det som om hon såg sin dotter komma undan en livshotande fara, samtidigt som hon i smärtans kaos kände sig ur stånd att ingripa; förtvivlad såg hon Iza gråta utan att kunna hjälpa henne."
Från sidorna 41 - 42 i Izas ballad av Magda Szabó. Fler smakebitar HÄR
Varje söndag bjuder vi varandra smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers förstås i läsutmaningen En smakebit på søndag. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som har hand om den

onsdag 27 februari 2019

Den stora skrivboken


Tvillingarna kommer ifrån stora staden till den lilla staden. Mormors hus ligger i utkanten av den lilla staden och alldeles vid den minerade gränsen som utmärks av taggtråd och vakter. Mor och dotter i ungerska Agota Kristofs roman 
Den stora skrivboken är inte goda vänner. Dottern har inte hört av sig på 10 år. Hon hade älskat sin far som modern anklagas för att ha förgiftat. Mormor, som kallas Häxan, för ett hårt regemente med sina barnbarn. Horungar, kallar hon dem och försitter inte ett tillfälle att slå dem. Stryk får de även av andra människor. Många gånger förstår de inte varför. Men de utvecklar ett system för att härda sig att uthärda smärta, hunger och kyla. De är intelligenta och streetsmarta och drar sig varken för stöld eller utpressning. Och ibland tar de rättvisan i egna händer. Det enda de inte kan uthärda är att skiljas ifrån varandra. De ser krig och död omkring sig och förstår inte varför de skulle lyda något av de tio budorden. Den tyske officeren som hyr in sig hos mormor blir deras vän och de lär sig tyska. Modern har vid avskedet tillhållit dem att de aldrig får ge upp att studera. Och de skriver i den stora skrivboken som de haft med sig i packningen. Vid krigsslutet kommer det nya soldater med ett nytt språk. Tvillingarnas mor kommer plötsligt i en flyktbil med en baby på armen för att hämta pojkarna. Efter ytterligare en tid kommer fadern för att hämta hustrun. Han har suttit i fångläger och stövlar in till sin svärmor utan att varken knacka eller hälsa. Någon lycklig familjeåterförening blir det absolut inte.
Agota Kristofs språk är avskalat; meningarna är korta och varje kapitel 1 - 2 sidor. Det blir en dramatisk spänning mellan form och innehåll. Krigets vanvett och meningslöshet illustreras av tvillingarnas och deras familjs tragiska öden. Jag tror inte att de är namnlösa av en händelse.
Filmen Skrivboken följer romanen i allt väsentligt. Det gick utmärkt att läsa boken och strax därefter se filmen. En del som ligger mellan raderna i boken lyfts fram i filmen. Annat som är explicit uttryckt i romanen antyds i filmen och det fungerar ovanligt bra. Kort sagt gillade jag filmen mycket men om jag måste välja var boken bäst. På grund av det mästerliga språket.

Titel: Den stora skrivboken
Författare: Agota Kristof
Antal sidor: 154
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Wahlström & Widstrand 
Utgivningsår: 2019

söndag 24 februari 2019

En smakebit på søndag

"Hon slår sig ner i knäet på mannen som bara har en arm. Mannen säger: Du har rätt, min sköna, jag kom tillbaka. Men vad ska jag arbeta med? Med min tomma jackärm? En annan ung man som sitter på en bänk skrattar och säger: Jag kom också tillbaka. Men jag är förlamad nedtill. Benen och allt det andra. Jag kommer aldrig mer att få stånd. Jag skulle hellre ha strukit med direkt, bara dött knall och fall. En annan kvinna säger: Ni blir då aldrig nöjda. Alla döende män jag träffar på sjukhuset säger: "Hur skadad jag än är skulle jag vilja överleva, få komma hem och träffa min fru och min mor, det får bli som det blir, bara jag får leva lite till." En man säger: Du ska hålla käft. Kvinnor har inte sett något av kriget. Kvinnan säger: Inte sett något? Idiot! Allt arbete och alla bekymmer faller på oss: skaffa mat till barnen, ta hand om skadade. Ni däremot blir hjältar hela bunten när kriget är över. Hjältar om ni dör. Hjältar om ni överlever. Hjältar om ni blir invalider. Det var väl därför ni hittade på kriget, ni män. Det är ert krig. Ni ville ju ha det, så kriga på bara, era skithjältar!"
Från sidorna 88 och 89 i Den stora skrivboken av Agota Kristof.
Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser utan att avslöja för mycket. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger so m håller i tyglarna. Fler smakebitar HÄR

måndag 18 februari 2019

Analfabeten

"Jag läser. Det är som en sjuka. Jag läser allt jag kommer över, allt jag får syn på: dagstidningar, skolböcker, affischer, papperslappar jag hittar på gatan, matlagningsrecept, barnböcker. All tryckt text. Jag är fyra år. Kriget har just börjat." Så inleder Agota Kristof (1935 - 2011) sin lilla självbiografi på 52 sidor. Den får titeln Analfabeten. Det är så hon känner sig när hon som 21 - åring flyr undan ryssarna tillsammans med man och fyra månader gammal dotter från Ungern till Schweiz. Hon får ett enahanda arbete på en klockfabrik och kan ägna sig åt att fundera på sina dikter. Hon försöker förlika sig med franskan som mer och mer tränger undan ungerskan. Det bidrar till att hon känner ett främlingskap i hela sitt liv. Efter dikterna kommer dramatiken och senare några romaner. Hennes tester handlar om hur krig påverkar människor. Analfabeten är en skickligt utformad skiss. Läsaren får leva upp till sin roll som medskapare. Utmärkande för Agota Kristof är det enkla språket. Analfabeten är en liten sorgsen pärla.

Titel: Analfabeten. Självbiografisk berättelse
Författare: Agota Kristof
Förlag: Wahlström & Widstrand
Tryckår: 2019
Antal sidor: 52 
Översättare: Marianne Tufvesson
Orig:s titel: L´Analphabète

fredag 18 september 2015

Turinhästen

Den ungerska filmen Turinhästen (regissör: Béla Tarr) inleds av Nietzsches berättelse om kusken som piskade sin utmattade häst. Nietzsche faller gråtande hästen om halsen, går hem och talar inte mer på 10 år.
Sedan vidtar den svartvita filmen där det stormar oavbrutet under sex dagar. Det yttras inte många ord under de två timmar och tjugosex minuter som filmen varar. Det handlar om en äldre man och hans dotter som bor i en enkel stuga på landsbygden. De äter var sin kokt potatis till frukost vid bordet som är gjort av grova plankor. En burdus granne kommer in för att låna en flaska brännvin. Han slår sig ner vid bordet och levererar en ödesmättad profetia rörande framtiden. Allt är förlorat för evigt. Så tvärvägrar den magra hästen att tjänstgöra, trämaskarna tystnar, brunnen sinar, elden försvinner och potatisen får ätas rå. 
Filmen är långsam och ledmotivet lätt hypnotiskt. Jag tycker att det känns som skapelseberättelsen fastän tvärtom. En avveckling. Det är en storslaget enkel dystopi och författaren Lázló Krasznahorkai, som skrivit manus är känd för ha en dyster syn på världen. Hans roman Motståndets melankoli kom på svenska 2014 på Norstedts förlag. Den kom på originalspråket 1989.

fredag 16 maj 2014

En läsupplevelse

Detta är den vackraste bok jag läst på länge!
Sándor Márai (1900 - 1989) skrev dagbok i hela sitt liv med början 1943. Han föddes i dubbelmonarkin Österrike - Ungern, men flydde därifrån några år efter det kommunistiska maktövertaget. Efter många år i exil i Italien och New York hamnade han och hustrun i San Diego i Kalifornien. Sándor Márai är en av de mest kända ungerska författarna. Han skrev dikter, romaner och skådespel på ungerska, vilket var moderns språk. Fadern talade tyska.  På svenska finns Den rätta (1943), Gästspel i Bolanzo (1944), Glöd (2000) och Eszters arv (2002) och Visdomsord för vardagsbruk (2008). I övriga Europa upplevde han en storhetstid på 1990 -talet och det var i Frankrike man uppmärksammade honom först.
Dagbok 1984 - 1989 handlar om de fem sista åren i Marais liv. Han börjar känna av sin kropps förfall; han ser dåligt och måste gå med käpp. Men intellektuellt är det inget fel på honom. Han kommenterar klarsynt läget i världen och håller ett speciellt öga på utvecklingen i Ungern precis som han alltid har gjort. Och han läser; klassiker, ungerska poeter, historikern Edward Gibbon och The portable Edmund Wilson.  Alla hans jämnåriga har gått ur tiden och nu dör också hans yngste bror som varit hans läsare och en levande länk med Ungern. Hustrun L (Lola) är hans allt. De har delat ljuvt och lett i 62 år. Hennes syn och hörsel sviktar och när hon också drabbas av återkommande svimningsanfall blir Sándor Marái anhörigvårdare. Det är rörande att läsa om hur han sköter henne och får förlägga sin läsning mellan midnatt och klockan två på natten efter det att L somnat. När hon måste ha vård hela dygnet får hon vårdplats på sjukhuset. Men först efter det att maken visat ett kontoutdrag som visar att han kan betala sjukvårdskostnaderna. När hon dör blir han mycket ensam och känner att han lever på övertid. Han sitter där med hennes dagböcker och tycker sig få ett brev av henne varje dag. Dessutom talar hon med honom i drömmar om nätterna. Sándor Márai har införskaffat en revolver för att i god tid kunna avsluta sitt liv innan han blir ett vårdfall. 
Jag skulle gärna vilja läsa dagböckerna från början. Dagbok 1984 - 1989 är ett tidsdokument, en berättelse om stor kärlek, en fortlöpande litterär kommentar och ett knivskarpt iakttagande av människans villkor. Det är mänskligt, storslaget och enkelt och jag läser respektfullt.
Översättaren Ervin Rosenberg har skrivit ett förord och Nobelpristagaren Imre Kertész har skrivit ett efterord som han kallar Vittnesbörd om en borgare.
Bokförlaget Tranan står för utgivningen.