skip to main |
skip to sidebar
Elizabeth Bishop, född 1911 i Massachussetts, död 1979, var en amerikansk poet och författare. Hon introduceras nu på svenska av ellerströms förlag med diktsamlingen Minnet av livet. Översättningen är gjord av Lars - Håkan Svensson, som också skrivit efterordet. EB hade en dramatisk barndom efter faderns död när hon var åtta månader. Modern flyttade tillbaka till föräldrarna med den lilla dottern. Farföräldrarna kidnappade sin sondotter för att ge henne en ståndsmässig uppfostran. Men det blev inget lyckat arrangemang. Flickan blev sjuk och fick slutligen flytta till en moster som lärde henne älska poesi. Under sina studier vid Vassar College kom hon att tillhöra kretsen kring Mary McCarthy, som skrev den mycket omtalade nyckelromanen Gruppen (1963). Hon blev god vän med poeten Robert Lowell och det var han som beskrev henne som det berömda Ögat på grund av hennes mikroskopiska iakttagelseförmåga. Hon är en platsens poet och hennes dikter är "koncentrerade på uppgiften att beskriva omvärlden och ge den innebörd", som Seamus Heanney uttryckte det. Denna omvärldsbeskrivning övergår ofta i uttryck för personliga upplevelser och känslor. Elizabeth Bishop fick Pulitzerpriset 1956 och NEUSTADTPRISET 1976.
One Art
The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,
Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.
Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.
I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.
I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.
- Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.
Den amerikanska författaren Marilynne Robinson älskar vatten och ensamhet. Och det finns mycket av båda delarna i hennes senaste roman Lila. Huvudpersonen Lila är ett oälskat föräldralöst barn som kidnappas av den hemlösa, kringströvande kvinnan Doll, som inte orkar se hur Lila vansköts. Hon blir Lilas trygghet och lär henne en del om livets väsentligheter som till exempel att läsa och skriva. Doll misstror hela samhället; kyrkan, prästerna och andra människor. De båda flyttar omkring tillsammans med några andra hem- och arbetslösa. Men alla har sin stolthet och är noga med att sköta sin hygien och att se propra ut. De livnär sig på tillfälliga arbeten. En viss romantik finns i skildringen av det fria livet under himlen och på vägarna. Man tvättar sig i floden, sover ute och grillar sin mat över öppen eld. Men kyla och väta är det svårt att bortse ifrån. Doll hamnar så småningom i fängelse och Lila får klara sig själv. Det har gått en del år och hon hamnar på ett horhus i S:t Louis. Efter en tid rymmer hon. Då hon kommer till Iowa och den lilla staden Gilead möter hon en annan människa som hon kommer att fästa sig vid. Så ordentligt att hon friar till honom. Lila har fått en ersättare för sin älskade Doll. Den gamle prästen - som Lila kärleksfullt kallar honom - heter John Ames och är änkeman. Mellan dessa två ensamma människor växer en vacker kärlek fram. De promenerar och diskuterar Bibeln, framför allt Gamla Testamentet. Lila läser Job och Hesekiel och ställer John Ames mot väggen. Han är kalvinist och har lite svårt att svara på Lilas direkta, praktiska frågor. Han är i främsta rummet teoretiker. Om Doll representerar det fria, vilda så är John Adams den trygga gemenskapen. Lila är Robinsons fjärde roman sen debuten 1980. De tre senaste romanerna är en trilogi: Gilead (Pulitzerpriset 2005), Home the Orange Prize 2009), Lila. Lila är en fin, tät roman av ett slag en sällan träffar på. Den lockar till vidare Robinson - läsning. Men en sak förbryllar mig. På baksidan av boken står det att handlingen rör sig i 1920 - talet. Men Lila ser filmer som spelades in på 1940 -talet, till exempel, Sierra Madres skatt.
Weyler förlag
Övers.: Niclas Nilsson
Eva i Torpabacka tipsade mig om Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson i en kommentar på mitt inlägg i läsutmaningen Kvinnoalfabetet bokstaven D. Där skrev jag att jag tänkte utforska den amerikanska poeten Emily Dickinson, som jag läst någon dikt av då och då men aldrig riktigt fastnat för. Ann Jäderlund har översatt diktsamlingen som är utgiven på Albert Bonniers förlag. Staffan Söderblom har skrivit ett förord. Efterord, kommentarer och litteraturhänvisningar av Ann Jäderlund. Jag väljer titeldikten som smakprov.
Gång på gång är skogarna rosa -
Gång på gång är de bruna
Gång på gång klär höjderna av sig
Bakom min födelsestad -
Ofta kröns en topp
Jag vant mig vid att se -
Och lika ofta en skreva
Där den brukade vara -
Och Jorden - berättar man för mig
Snurrade på sin Axel!
Underbara rotation -
Av blott tolv iscensatt!
Det var länge sedan jag läste något av Jack London.
Nu råkade det bli så att jag lånade hem en CD - bok,
Varghunden, av Jack London.
Och vad mera är - jag lyssnade på den med stor förnöjelse - trots en teatralisk uppläsning som - i mitt tycke - rimmade dåligt med texten.
Vildmark, kyla, snö; människan i kamp med naturen. Vargar, hundspann, guldgrävare, lägereldar. Här överlever endast de mest lämpade.
Det är männens värld helt och hållet. Inte en kvinna så långt ögat når.
Inte förrän i San Francisco, vill säga.
Miljön är Yukon i Kanada alldeles på gränsen till Alaska. Tiden är 1890 - talet, guldrushens dagar..
White Fang kom ut 1906 och redan 1908 fanns Varghunden på svenska.
Varghunden Vittand är "huvudpersonen" i boken, men berättelsen börjar tidigare än så. Vittand är hälften varg hälften hund. Han lever ett hårt och växlingsrikt liv i vildmarken, som slädhund, som kamphund och slutligen som självutnämnd bodyguard åt Weegan Scott, som slutligen blivit hans älskade herre.
Jack Londons framställning av varghunden och hans liv, instinkter och
trofasta lojalitet mot den som förtjänar det fängslar.
Beskrivningen av hur vargar rör sig, de sluga jaktmetoderna, tålamodet, skillnaderna mellan hundars och vargars beteende - allt verkar skildrat av någon med kunskaper. Och han är en god berättare, Jack London.
Jack London föddes i San Francisco 1876 och prövade en mängd olika sysselsättningar - bland annat var han guldgrävare - innan han blev författare; en mycket framgångsrik sådan.. Förutom vildmarksromaner skrev han också samhällskritiska. Det var vildmarksromanerna han blev mest känd för.
Varghunden får komma med i LYRANS KLASSIKERUTMANING
Inlägg
