A ROOM OF MY OWN: Janet Frame

Visar inlägg med etikett Janet Frame. Visa alla inlägg

torsdag 25 mars 2010

Förunderligt och märkligt

Nu är En ängel vid mitt bord av Janet Frame (1924 - 2004) från Nya Zeeland läst och diskuterad i läsecirkeln. Några deltagare hade också sett filmen. Vi var överens om att vi tagit del av ett märkligt och gripande kvinnoöde. Men sedan gick meningarna isär om mycket. Janet Frame fick diagnosen schizofreni på mycket lösa grunder. Ingen läkare tog sig på allvar an hennes fall och under sex års vistelse på mentalsjukhus fick hon tvåhundra elchocker och sånär blivit lobotomerad. Janet Frame var själv övertygad om att hon inte alls var schizofren. Men på samma gång flydde hon in i sjukdomen när verkligheten blev för svår.Hon kände sig alltid ensam och utanför och hade ingen att tala med.Hennes högt uppdrivna känslighet gjorde henne emellertid

till en skarpsynt iakttagare.

Och det är ju en tillgång för en författare.
Alla cirkeldeltagarna hade blivit mycket engagerade i Janet Frames uppväxt och skolgång. Alla drog sig till minnes den egna skoltiden och bitvis var igenkänningsfaktorn hög.
Familjen Paterson Frame flyttade ofta eftersom fadern arbetade vid järnvägen. Modern var den evigt uppoffrande kvinnan, religiös, tillhörande kristadelfianerna och med drömmar om att skriva poesi. Hela familjen läste. När Janet Frame fick lånekort på biblioteket släpade hon hem böcker till var och en i familjen.
Gruppen diskuterade vilken diagnos Janet Frame fått idag. Några tyckte att hon inte skulle ha någon diagnos alls utan att hon endast var väldigt blyg och känslig. Naiv, tyckte någon.
Janet Frames stora röda hår som (enligt henne själv) växte rakt upp orsakade alltid uppmärksamhet.
Hon tillhörde gruppen plugghästar i skolan och hon visste mycket tidigt att hon skulle bli författare och skriva poesi. Vi konstaterade att Janet Frame på botten av tingen alltid var tveklös och målinriktad. Hon drog sig inte för att tala inför publik, men kunde få tunghäfta i intimare sammanhang. Utan att tveka ger hon sig iväg till England och vandrar på bl. a. på Hampstad Heath i John Keats´fotspår.
Vi är flera som tycker att Janet Frame har humor och är ironisk, medan några andra inte inte alls håller med om det.
Om man vill vara riktigt grundlig och läsa alla Janet Frames självbiografiska titlar ska man utöver En ängel vid mitt bord (innehållande Till landet Är; En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden) lägga till Ansikten i vattnet och Mot ännu en sommar
Filmen En ängel vid mitt bord rådde det större enighet om. Alla som sett den (en eller flera gånger) tyckte mycket om den och tyckte att det var mycket skickligt av Jane Campion , regissör och Laura Jones, manusförfattare, att göra film av det utgångsmaterialet. Boken innehåller naturligtvis så mycket mera, men man har valt rätt delar av boken för filmatisering; miljön är rätt; stämningen är rätt och skådespelarna är porträttlika.

söndag 17 januari 2010

Janet Frame, Mot ännu en sommar

Janet Frame, 1924 - 2004, är mest känd för sina tre böcker Till landet Är, En ängel vid mitt bord, Sändebud från Spegelstaden och filmen och pocketboken En ängel vid mitt bord. Ingen har väl missat historien om hur hon i många år satt på sinnessjukhus med diagnosen schizofreni. Hon behandlades med ca 200 elchocker och nästa steg var lobotomi. Då ser en läkare att hon vunnit en litterär pristävling och hon undgår med knapp nöd det

sista ingreppet.
1963 skrev Janet Frame den bok som man återfann i två bundna exemplar i hennes litterära kvarlåtenskap. Och inte förrän nu har
Mot ännu en sommar kommit ut på svenska i översättning av Rebecca Alsberg. Janet Frame ansåg att romanen var alltför privat för att ges ut under hennes livstid. Och visst avslöjar hon mycket av sitt ömtåliga innersta. Kanske skyddar hon också den familj som hon besöker under en weekend i norra England och som hon iakttar och skildrar med sedvanlig skarpsynthet. Anne och Philip Thirkettle är vänliga och omtänksamma människor och deras små barn omfattar Grace med ett visst gillande. Grace beskriver Anne som en duglig husmor, maka och mor, men man anar att hon inte tycker att Anne är särskilt intressant. Är Grace dessutom möjligen lite förtjust i Philip? Flyttfågeln (hon kallar sig så) Grace funderar naturligtvis på om hon hade kunnat leva som sina stationärstationära värdar.
Grace är -med all rätt - rädd för barn. Hon vet att deras blickar är avslöjande. Barn förstår. Grace Cleave är författarinna, 30 + men förefaller äldre och bor i London men längtar alltid hem till Nya Zeeland. Hon minns sin fattiga, lyckliga men inte bekymmersfria barndom med föräldrar och fyra syskon. Familjen bodde på många olika platser eftersom fadern ideligen förflyttades. Hon skildrar sig själv som barn med en fantastisk känslighet och förmåga att frammana stämningar och beskriva miljöer. Och hennes iakttagelser av de vuxna är lika avslöjande som träffande.
Som vuxen lider hon svårt av sin oförmåga att konversera och uttrycka sig muntligt i umgänget med människor. Något händer med det hon tänkt säga på vägen mellan huvudet och munnen. Fantasin är det inget fel på och hon vet ofta före och efter vad hon hade velat säga. Men som Svante Weyler sade i dagens Godmorgon världen: "Författare ska lyssna och skriva. Prata kan vi göra själva." Så sant som det är sagt
Allra bäst trivs Grace Cleave i ensamheten i sin lilla lägenhet framför skrivmaskinen. Den hon talar mest och bäst med är en av romanfigurerna.
Grace blir alltså märkligt stum i det mänskliga umgänget. Säkert hade de moderna sociala medierna passat henne utmärkt. Hon är en främling i samhället, men hon är fri och obunden. Och under sitt weekendbesök längtar hon hela tiden efter ensamheten. Hon avbryter också vistelsen i förtid.