Visar inlägg med etikett CD - bok. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett CD - bok. Visa alla inlägg

måndag 17 december 2018

Dvalan








Pernilla, ensamstående mor till 18 - årige Samuel misstänker att sonen kommit på glid. En narkotikaaffär som slog fel gör att han har farliga män som jagar honom.  Han tar tjänst hos den vackra Rakel som bor lite avsides med sin son, Jonas, som ligger i dvala efter en olycka för flera år sedan. Rakel har en blogg där hon beskriver sitt liv med den förlamade och stumme sonen. Polisen Martin kommer Samuel på spåren i samband med en utredning om två grymma mord. Pernilla har anmält sonen som försvunnen och han är som uppslukad av jorden. Hon vet inte till sig av förtvivlan. Samuel inser å sin sida att han vållar sin mor mycken sorg och besvikelse. Polismannen Markus och hans hustru har också en dotter som ligger i dvala efter det att hon fallit ut genom ett fönster. Camilla Grebe målar upp levande scener; dialogen är ganska ruff men mycket trovärdig och spänstig. Handlingen känns modern med penningtvätt och sociala medier. Katharina Ewerlöf läser den här romanen väldigt bra och med alldeles lagom mycket inlevelse. Det gick mycket bra att lyssna på Dvalan. Slutet var inte alltför oävet heller.

fredag 30 november 2018

Silvervägen

Nu har jag lyssnat mig igenom kriminalromanen Silvervägen av Stina Jackson. Inläsare: Marie Richardson. Jag var inte helt nöjd med uppläsaren hela tiden även om hon var ganska neutral; i vissa lägen alltför neutral. Men Silvervägen är en bra kriminalroman och en beundransvärd debut. Såväl miljö - som personskildring är riktigt bra och tyder på en viss förtrogenhet med små samhälllen i Norrlands inland och hur människor på sådana orter kan fungera.
Läraren Lelle har under tre års tid jagat omkring i allt vidare ringar i sökandet efter sin dotter, Lina, som var 17 år när hon försvann. Meja - också 17 år - är en rotlös flicka som hjälplöst följt sin äventyrliga mor på hennes vinglande färd mellan olika män och boenden. För tillfället bor de med en man vid namn Torbjörn, som är ganska udda men riktigt snäll mot dem. Men Meja känner sig inte trygg med sin mor. Och när hon möter Karl - Johan tar det inte så lång tid innan hon flyttar hem till honom och hans familj. Karl - Johans familj håller samman och betyder allt för varandra. Fadern, Birger, är en riktig patriark och modern Anita bakar bröd och gör blodpalt. Vissa konstiga idéer har de, men Meja tänker inte så mycket på det. Meia går i Lelles klass och han håller ett öga på henne. När hon uteblir ifrån skolan känner Lelle att han måste göra något. Och sedan händer det saker., men det ska inte avslöjas här. Meja är den som gör att fallen äntligen reds ut. Stina Jacksons bildspråk är originellt och hon låter berättelsen ta den tid som behövs. Jag gillar boken men hade hellre läst den själv.                                                 

onsdag 3 oktober 2018

Pål och Iris

Bonnier Audio





För en gångs skull har jag lyssnat på uppläsning av en bok. Det gick hyfsat. Jag lyssnade på Ninni Schulmans senaste spänningsroman Bara du. Julia Dufvenius läste Iris delar och Niklas Engdahl Påls. Tror inte att jag var så förtjust i det arrangemanget. Pål och Iris har funnit varandra av en tillfällighet. Båda tycker sig ha funnit den de alltid letat efter. Det är väldigt gulligt en tid och jag hinner nästan tröttna på kuttret. Men - då smyger sig en liten misstanke in hos mig. Den där Pål är inte riktigt trovärdig. Jag känner att han är creepy på något sätt. Och när väl den tanken smugit sig in är den inte möjlig att göra sig kvitt. Efter ännu en tid börjar Iris själv bli lätt misstrogen. Det är så mycket hon inte vet om Pål. Och hon har så mycket att göra som grafisk designer, som just fått ett drömjobb, att hon har lite svårt att handskas med Påls krav på närhet och umgänge. Och så kommer julen. Pål bestämmer att de ska fira jul för sig själva i en enslig gård norrut. Han ska ordna allt. Iris har svårt med entusiasmen. Hon börjar fundera över Påls avlidna hustru. Och hon börjar fundera över sin egen egendomliga matthet där de sitter i snöstormen utan kontakt med yttervärlden. Iris förstår att hon måste vara mycket listig och försiktig. Därpå utvecklar sig en otäck katt - och råttalek som slutar i katastrof! Ovanpå den kommer den verkliga katastrofen! Mer kan jag inte säga för slutet blir inte det förväntade. Ninni Schulman har ett bra språk och hon är alltid pålitlig i spänningssammanhang, men nästa bok ska jag läsa.

fredag 30 september 2016

Par i brott?

Maja Norberg är 18 år och sitter i häkte för mord, anstiftan och medhjälp till mord. Det gäller en skolskjutning i Djursholms allmänna gymnasium. Maja anklagas för att ha skjutit sin bästa väninna Amanda och sin urspårade pojkvän Sebastian Fagerman. I välskrivna thrillern Störst av allt skildrar Malin Persson Giolito den tre veckor långa rättegången varvat med bakgrunden till det hela; allt sett ur Majas synvinkel. Allt börjar och slutar med Sebastian; den rike Sebastian Fagerman som har allt men fattas kärlek. Hans far är obegripligt sträng mot sonen som han betraktar som misslyckad och helt fallen efter sin förrymda mamma. Maja har det också gott ställt, men hon är mycket medveten om klasskillnaderna bland kamraterna. Dennis, som är den borne losern, riskerar utvisning, men han får vara med för att han förser alla med knark. Han är inte cool och räknas inte som kompis. Samir, som  är bäst i klassen, bor i Tensta. Maja har alltid trott att Samir är förtjust i henne. För att bara vara 18 år har Maja en ganska klar syn på familjen, skolan, poliserna, åklagare, försvarare och press. Hon ser rollspelet och hon är lyhörd för dissonanser. Hennes verkligt svaga punkt i tillvaron är lillasyster Lina. Maja trivs i isoleringen, som skänker henne lugn. Tvärtemot vad alla beskäftiga människor omkring henne tror. Det märks att författaren är på mammas gata. Hon vet hur en rättsprocess går till, och hon som är dotter och själv har tre döttrar, vet hur en ung kvinna tänker. Malin Persson Giolito har dessutom sinne för detaljer, formulerar sig kärnfullt och har samma bistra humor som sin far, Leif G W. 12 CD lyssnades igenom i rekordfart. Lo Kauppi är en uppläsare jag lägger på minnet.

söndag 17 juli 2016

Gästkatten

Chibi är en liten späd vit kattfröken med kimröksfärgade fläckar som gästar några trädgårdar i ett område utanför Shinjuku, en av Tokyos stora förstäder. Här bor bland andra ett barnlöst par i 35- årsåldern som arbetar hemifrån. Han skriver på ett par böcker om baseball och hon är korrekturläsare. De hyr sedan 1986 ett litet hus med tillhörande minimal trädgård. Hustrun är mycket intresserad av djur i allmänhet och hon önskar omedelbart att Chibi ska flytta hem till dem. Men Chibi har sitt huvud för sig och hon kommer och går precis som hon vill. Hon jamar sällan och är känslig för osynliga förändringar.  Gästkatten är en självbiografisk roman av Takashi Hiradie. Han har sinne för detaljer och är en god iakttagare. Hans tankar om livets och tidens gång är väl så intressanta som                                          berättelsen om Chibi.
Hans skildring av grannarna och området de bor i och hur det småskaliga får vika för det storskaliga kan mycket väl uppfattas som samhällskritik. Jag gillar det långsamma, omsorgsfulla, detaljerade i den här romanen. Det är mycket japanskt tycker jag, liksom tatamimattorna och den dekorativa alkoven, tokonoma,  nyårsnudlarna och kejsaren Hirohitos bortgång 1989. Showaperioden kallas hans regeringstid som sträckte sig från 1926 till 1989.  Andra djur som förekommer i den här poetiska berättelsen är jättebönsyrsa, cikada och sjötrollslända. Lättjan förledde mig att lyssna i stället för att läsa den engelska översättningen av Gästkatten som jag köpte i Tokyo och fick det typiska omslaget som hindrar människor att se vad du läser på tunnelbanan. Det var inte bra. Den här boken ska läsas, tycker jag, som inte alls var förtjust i Anna - Maria Källs uppläsning.

lördag 30 maj 2015

I huvudet på en mugglare

Kaosutmaning 2015
Första sommarboken läst! Äntligen har jag läst första delen i serien om Harry Potter, Harry Potter and the Philosopher´s Stone av J. K. Rowling! Först lånade jag hem inläsningen av Krister Henriksson, men den föll mig inte alls i smaken. I stället fick Stephen Fry en chans och hans lika tydliga som underbara engelska kan åtminstone inte jag motstå. Han gör full rättvisa åt Rowlings utmärkta språk. Den tryckta förlagan hade jag också till hands. Ron och Hermione är mina favoriter så här långt. Ron är osofistikerad och lätt att imponera på och Hermione är så matter - of - fact och obekväm att det är en fröjd för örat. Den föräldralöse Harry Potter själv känns osårbar och lyckligtvis behöver man inte tycka synd om honom för hans ensamhet och hemska släktingar. Ugglor och katter; hundar med tre huvuden , halvjättar, mugglare, osynlighetsmantlar och excentriska professorer - inget känns det minsta konstigt. Det påminner om läsningen av Kafka på stranden där man köpte de talande katterna och fiskregnen från himlen utan att höja ett ögonbryn. J. K. Rowling har byggt upp en fantastisk värld som det är ett nöje att stiga in i. Boken är välskriven och jag uppskattar blandningen av realism och absurdism. Dessutom underskattar J. K. Rowling inte sina unga läsare. Den här boken hade jag gärna läst för barnen på den tiden det begav sig. Men som det nu är fortsätter jag på egen hand. (Unbelievable!)

lördag 17 januari 2015

Att lyssna på Brost

För en gångs skull har jag lyssnat på en bok. Troligen hade jag inte orkat läsa den eftersom den antagligen varit för pratig. Dö inte nyfiken! sa Gudrun Brost till sin son Johannes. Det är också titeln på 
Johannes Brosts självbiografi som han berättat den för spökskrivarna Leif Eriksson och Martin Svensson. Deras roll i sammanhanget ter sig gåtfull. Norstedts gick inte med på utgivning om inte vissa avsnitt ströks. Men det gjorde Lind & Co.
Jag håller med om att en del borde strukits och annat kunde utvecklats. Men det är ändå en resumé av en tids teater- och filmhistoria. Och om hur det kan vara att när tillgången på arbeten plötsligt minskar; om reklamfilm, informationsfilm och till och med en skräckfilm; Tältprojektet och Nöjeskompaniet, Avalon och Limpan; om resor och skatteskulder. Johannes Brosts förhållande till kvinnor är problematiskt. De flesta förhållanden var korta - en del mycket korta - och oftast ytliga. Johannes Brost har fyra barn med tre olika mödrar. Modern godkände endast en av dem. Han är ganska kortfattad vad det gäller kvinnorna i sitt liv men framhåller ofta deras fysiska företräden vilket förefaller lätt infantilt. Den enda kvinna han verkligen haft ett nära förhållande till är modern, Gudrun Brost. Fadern, Sven Forssell, fanns aldrig där för sin son. Modern ställde alltid upp, men var missnöjd med alla hans kvinnohistorier. Ett annat problemområde är drogmissbruket. Johannes Brost säger sig vara nyfiken och rastlös och att han i boken besvarar de frågor han ofta fått. Och han vill inte dölja något eller någon. Han vill leva i nuet och ta smällarna när de kommer. Mig förefaller han vara lättledd, ganska godtrogen och aningslös. Men det kanske är ungefär samma sak.

tisdag 12 februari 2013

Eli och rösterna

En dåre fri av Beate Grimsrud är en otäckt bra roman.
Unga Eli är bokens huvudperson -  stark och skör på en gång. Hon arbetar med sitt skrivande, hon har filmplaner, hon spelar fotboll, springer och boxas. Och hon har gott självförtroende och vet vad hon vill. Eli är  begåvad och framgångsrik på samma gång som hon ska hantera ett flertal röster inom sig. Det är Espen, Emil, den verserade prins Eugen och den elake Erik som försätter henne i omöjliga situationer. Eli slår sönder saker, hon skär sig, hon umgås med självmordstankar. Ibland söker hon självmant hjälp. Andra gånger blir hon tvångsintagen och lagd i bälte. Eli får massor av sprutor och tabletter. Hon har också självmedicinerat med sprit och knark. Hon kämpar verkligen på alla fronter.
Eli har flera trofasta vänner som alltid ställer upp för henne och hon har en otroligt tålmodig och uppmuntrande terapeut som kommer hem till henne. Den egna familjen är hon mån om att skydda vilket underlättas genom avståndet. Eli har flyttat till Sverige (ursprungligen för att gå en skrivarkurs på Biskops - Arnö). Familjen bor i Norge.
Beate Grimsrud måste ha hämtat mycket ur egen fatabur. Hur  skulle hon annars kunna beskriva Elis tillstånd så det skär en i själ och hjärta? Man lider med Eli och ibland tror man sig förstå.
Beate Grimsrud har ett alldeles fantastiskt språk som uppläsaren Julia Dufvenius gör full rättvisa genom sin neutrala läsning. 
Texten talar för sig själv.

tisdag 5 februari 2013

En klassisk vildmarksroman



Det var  länge sedan jag läste något av Jack London.
Nu råkade det bli så att jag lånade hem en CD - bok,  
Varghunden, av Jack London.
Och vad mera är - jag lyssnade på den med stor förnöjelse -  trots en teatralisk uppläsning som - i mitt tycke - rimmade dåligt med texten.
Vildmark, kyla, snö; människan i kamp med naturen. Vargar, hundspann, guldgrävare, lägereldar. Här överlever endast de mest lämpade.
Det är männens värld helt och hållet. Inte en kvinna så långt ögat når.
Inte förrän i San Francisco, vill säga.
Miljön är Yukon i Kanada alldeles på gränsen till Alaska. Tiden är 1890 - talet, guldrushens dagar..
White Fang kom ut 1906 och redan 1908 fanns Varghunden på svenska.
Varghunden Vittand är "huvudpersonen" i boken, men berättelsen börjar tidigare än så. Vittand är hälften varg hälften hund. Han lever ett hårt och växlingsrikt liv i vildmarken, som slädhund, som kamphund och slutligen som självutnämnd bodyguard åt Weegan Scott, som slutligen blivit hans älskade herre.
Jack Londons framställning av varghunden och hans liv, instinkter och
trofasta lojalitet mot den som förtjänar det fängslar.  
Beskrivningen av hur vargar rör sig, de sluga jaktmetoderna, tålamodet, skillnaderna mellan hundars och vargars beteende - allt verkar skildrat av någon med kunskaper. Och han är en god berättare, Jack London.

Jack London föddes i San Francisco 1876 och prövade en mängd olika sysselsättningar - bland annat var han guldgrävare - innan han blev författare; en mycket framgångsrik sådan.. Förutom vildmarksromaner skrev han också samhällskritiska. Det var vildmarksromanerna han blev mest känd för.

Varghunden får komma med i LYRANS KLASSIKERUTMANING



söndag 3 februari 2013

Socialisationen av Ove

En man som heter Ove av Fredrick Backman blev en glad överraskning.
Torsten Wahlund läste.
Till en början blev jag bekymrad för Ove. Rigid och gnetig går han sina inspektionsrundor; grumpy och missnöjd med allt och alla.
Han är ju helt klart deprimerad. Och han har faktiskt anledning att vara det.
59 år, övertalig på arbetet; änkeman och vänlös.
Han hatar vita skjortor och byråkrater; läkare och sjukvårdspersonal och för oändliga papperskrig med dem. Men inget hjälper. Övermakten är alltid för stor. Ove rasar och känner sig förödmjukad.
Det förflutna varvas med det närvarande.
Hans älskade Sonja såg kvaliteter hos Ove som inte många andra kunde locka fram och hon visste hur hon skulle handskas med honom. Efter olyckan undervisade hon bråkiga barn som hade läs- och skrivsvårigheter och fick dem att läsa Shakespeare och älska henne.
Olyckan kostade dem också deras ofödda barn,
En katt tyr sig till Ove som egentligen hatar katter.  Men katten nästlar sig in och får heta Ernest efter Hemingway som Sonja var mycket förtjust i.
Ernest blir Oves ständige följslagare och samtalspartner.
Ove förfasar sig över mycket som är nytt i tiden. Och alla dessa nya konstiga människor som flyttar ut och in i radhuskvarteret med hundar som kissar i Oves rabatter.
Men det finns ett par andra kvinnor utöver Sonja som kan hantera Ove. Den ena är en höggravid kvinna i kvarteret som har två flickor och en lufsig man som visar sig heta Patrick, Och så den lilla fllickan på tre år som tycker att Ove är jätterolig Familjen räknar in Ove som en resurs.
Med jämna mellanrum bestämmer sig Ove för att ta livet av sig. Det räcker nu. Han vill träffa älskade Sonja. Men varje gång han ska skrida till verket händer det något som gör att han kommer av sig. Ilska är ett verksamt medel. Och när det kommer vita skjortor för att föra grannen och trätobrodern Rune till något hem trots att Runes hustru Anita sätter sig emot det mäste Ove ställa undan bössan och ta itu med saken på allvar.
Han börjar motvilligt intressera sig för människorna omkring sig. Och de vänder sig till honom för råd och hjälp. Ove är sträv och suckar, men ställer upp och öppnar sitt hem för bögpersonen som blivit utkastad av sin far.

Det här är en bok med mycken människokännedom, humor och värme. Jag tyckte mycket om den. Och den är välskriven. Rätt ska vara rätt.