Helgfrågan v. 50 2024

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 50: Har du någonsin gett upp en bok för att den var för deprimerande? Det händer inte ofta, men en av Birgitta Trotzigs romaner från Yngsjö har jag aldrig kommit igenom. Det kan ha varit En berättelse från kusten. Den lade sig som ett tungt lock över mina späda axlar och jag kände att jag höll på att sjunka. Det. var så grått, så trist och hopplöst  och beskrevs så fantastiskt bra av författaren. Av en händelse träffade jag Gunnar Serners (Frank Hellers) syster och hon kunde inte heller läsa Trotzig. Jag läste i alla fall Dykungens dotter med stor behållning. Men Astrid Wärle läste inte Birgitta Trotzig över huvud taget.

Dykungens dotter

Dykungens dotter  - en barnhistoria kom ut 1985. Det blev Birgitta Trotzigs sista roman. Den tilldrar sig till större delen i Skåne; Österlen, Kristianstad och Malmö. Vi möter tre generationer; Mojan, Flickan och Pojken. Mojan vandrar ifrån sitt hem vid kusten när hon upptäcker att hon är gravid i slutet av 20 - talet. Den mörke, främmande mannen som kallas dykungen är far till hennes barn. Modern anar, naturligtvis, men det råder en stumhet och ordlöshet i familjen som gör att de aldrig talar om saken. Hon föder en flicka som mycket liknar sin far. Flickan - som hon kallas ända tills dess att man på hennes gravsten får veta att hon hette Lajla -  är glad och glupsk, men inte över sig begåvad. Mojan har inga känslor till övers för dottern och i skolan blir hon mobbad. Modern vill sätta henne på Strumpfabriken så snart Flickan slutat skolan, men där tackar man nej. Hon hamnar i Benmjölet där ingen egentligen vill vara. Det luktar. Flickans väg bär stadigt utför. Snart är hon också gravid. Och ger sig hemifrån för att efter diverse umbäranden föda en son i Stockholm. Barnavårdsmyndigheterna skickar hem henne. Först nu - vid åsynen av dottersonen -  rörs Mojans hjärta. Dottern visar inga tecken till att vilja arbeta. Och nu begår Mojan ännu ett ödesdigert misstag, som kommer att stå dem alla dyrt. Dykungens dotter har lånat mera än namnet av H C Andersen. Det ska vara en roman om ljus och mörker. Men mitt bestående intryck efter läsningen är mörker. När jag ser tillbaka hittar jag de ljusare, poetiska avsnitten som lästa för sig är mycket vackra, men de drunknar i det mänskliga eländet. Birgitta Trotzig stod alltid på de små, lidande människornas sida; de som klämdes mellan valsarna i fabrikerna och levde i de fuktiga, mörka städerna i undermåliga bostäder. Kristianstad - Birgitta Trotzigs egen hemstad - skildras som en ö i ett stort träsk; dominerat av fängelset, skolan och regementet.  Malmö är också en dyster stad och Stockholm hårt. Samhället består av de som dömer och de som döms. Hackordningen ligger fast. Det sociala utanförskapet ärvs tydligen. Mojan försöker skaffa sig ett "vanligt" liv. Hon blir gift med den snälle gårdskarlen och så småningom äger hon till och med en egen bankbok. Men det hjälper inte. I samhällets ögon duger hon inte ändå. Birgitta Trotzigs språk är mycket vackert, bildligt och målande.  Dykungens dotter är en storslagen roman som berättar en bit svensk historia.

Sång till polstjärnan

1948 kom novellsamlingen Sång till polstjärnan av Stina Aronson.
I den visar hon sig även vara en novellkonstens mästare. Man känner igen människorna och miljön från Hitom himlen. Åtta noveller ; ingen har samma titel som boken. Det tog Stina Aronson tjugofem år av skrivande innan hon fann sin egen röst; sitt eget språk. Det är fantastiskt att hon inte gav upp. Sedan låg det henne i fatet att hon ansågs vara en landskapsförfattare. Och visst är landskapet det norrländska under polstjärnan, men det är svårt att förstå att det skulle vara någon nackdel i sammanhanget.
Stina Aronson var föregångare till Sara Lidman. Deras landskap är detsamma, men uttryckssättet skiljer sig åt. Stina Aronsons motsvarighet i södra Sverige är Birgitta Trotzig.