Vi som arbetar med våra kroppar

Fotografen och konstnären Elisabeth Ohlson och dokumentärförfattaren och kulturproducenten Annica Carlsson Bergdahl har intervjuat och fotograferat 33 kroppsarbetare. Resultatet blev boken Vi som arbetar med våra kroppar. De blev inte insläppta på alla arbetsplatser och så kom pandemin emellan, men det blev en mycket intressant bok och utställning i alla fall. Vi möter dagbarnvårdare, slaktare, truckförare, butiksbiträden, lagerarbetare, lastbilschaufförer, miljöarbetare, snickare, målare, elektriker, kockar, billackerare, gruvarbetare, undersköterskor och många flera. Alla talar om stressen och hur mycket den ökat under åren; alla önskar sextimmarsdag och gör naturligtvis tummen ner för  höjd pensionsålder. Påfallande är att alla - utom hamnarbetaren - trivs med sina arbeten och talar om arbetsgemenskapen och stoltheten över att utföra ett gott arbete även om arbetet sliter på kroppen, lönerna är dåliga och de ibland är kritiska mot arbetsgivarna. De som bär uniform tycker att den ger dem status och talar om vilka de är. Över två miljoner människor i Sverige är kroppsarbetare. En truckförare påpekar att arbetarklassen är grunden som samhället vilar på. Ofta är föräldrarna också kroppasarbetare  och ibland är det en tradition man önskar fortsätta. Slaktaren - som kommer från Krakow - säger att han har ett familjearv att förvalta. De intervjuade är både män och kvinnor i varierande åldrar och med helt olika bakgrunder. Bildmaterialet är helt fantastiskt. Många av de intervjuade hade en gärna fortsatt samtalet med. Det är en mycket bra idé att lyfta fram dessa yrkeskategorier som inte uppmärksammas så mycket annars även om alla är - eller åtminstone borde vara - medvetna om deras samhällsnytta. Sven - Eric Liedman, idéhistoriker och författare, har skrivit ett efterord. Annica Carlsson Bergdahl inspirerades av fotografen Jean Hermanson som 1971 gjorde Nere på verkstadsgolvet: en bok om metallarbetare tillsammans med Folke Isaksson. En del minns kanske också Odd Uhrboms och Sara Lidmans bok Gruva som kom redan 1968.

Titel: Vi som arbetar med vår kroppar

Text: Annica Carlsson Bergdahl

Bild: Elisabeth Ohlson

Förlag: Carlsson

Tryckår: 2021

Antal sidor: 231

Tjärdalsprovet

Nu har jag läst Tjärdalen av Sara Lidman. Mycket tack vare att den kom i ny läcker pocketutgåva i serien Albert Bonniers klassiker med inspirerande förord av landsmannen Stefan Lindberg. Och - inte minst - så ska den diskuteras i läsecirkeln. Det tog inte lång stund förrän jag var fast i Tjärdalen. Det är ett mäktigt ödesdrama som är obundet av tid och rum. Nu råkar det hela tilldra sig i Norrbottens inland i den lilla byn Ecksträsk. Romanen inleds med en charmerande scen där Agda möter morgonen på förstubron i bara linnet. Hon är glad och nöjd när hon går in för att väcka maken n´Nils. Det är en stor dag för dem. Nils ska tända tjärdalen som han arbetat med i ett helt år. Det är Nils som är huvudperson i en del av boken, men plötsligt är rollen övertagen av byns samvete och allt-i-allo, den rättrådige Petrus. Byborna har sina givna roller allesammans. Men det finns ett par stycken som står utanför kollektivet. Den ene är Jonas, Räven, som är allmänt illa omtyckt och osympatisk. Den andra är Vendla som är lätt förståndshandikappad. Jonas begår ett illdåd men faller på eget grepp. Svårt skadad bärs han hem, men sedan är det slut. Ingen ser till att han får hjälp. Vems är då skulden? Hur långt ska man ta vara på sin broder? Den rättrådige Petrus "råkar" göra fel och alla andra ser bort. Sara Lidmans älskade far står modell för Petrus i all sin mänsklighet. Tjärdalen är också tillägnad Andreas.
I Tjärdalen ställs många moraliska och existentiella frågor. Sara Lidmans språk är ömsom vardagligt ömsom högstämt. De dialektala orden är många liksom de bibliska referenserna. Tjärdalen kom ut 1953 och var Sara Lidmans debut. Århundradets debut, enligt Birgitta Holm. Sara Lidmans magnum epos är Jernbaneeposet i sju delar ifrån 1977 - 1999. Birgitta Holm har skrivit en utmärkt biografi Sara Lidman - i liv och text. 1998. Nina Björk skrev en fin artikel om Sara Lidman vid hennes död 2004. Mitt råd: Läs Tjärdalen!

Kaosutmaning 2016

En smakebit på søndag

Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakbitar av det vi just läser. En enda regel finns: No spoilers!

"Agda vaknade först och gick ut på bron i bara linnet, det var så tidigt att ingen var i farten och kunde se henne. Hon var frestad sätta sig på trappan och kamma ut flätan i det mjuka solljuset. Men Nils måste väckas. Hon slickade på pekfingret och sträckte upp det i luften. Den tycktes stå precis stilla, men om ett litet tag kände hon ändå en aldrig så liten svalka på södersidan. Hon for in och tog tag i mannen. - "Vaken Nisj! Det är det grannaste väder du kan tänk dej! Klocka jer fem. Häv dej opp nu! He jer lugnt som i grava." - "Jag är så trött. Låt mej vara." - "Hör du inte va ja säj," gick hon an. "Det blåser int så pass att ett grässtrå röres." Hon lämnade honom och gick till spisen för att tända. När man har en omtänksam karl som snickar kanor om kvällen och sätter dem oppi vrån att torka å bli fina över natten är det ingen konst att vara hustru om morron och få fräs på spisen och pannan." 
sid. 15 i Tjärdalen av Sara Lidman. Fler smakebitar HÄR

Sång till polstjärnan

1948 kom novellsamlingen Sång till polstjärnan av Stina Aronson.
I den visar hon sig även vara en novellkonstens mästare. Man känner igen människorna och miljön från Hitom himlen. Åtta noveller ; ingen har samma titel som boken. Det tog Stina Aronson tjugofem år av skrivande innan hon fann sin egen röst; sitt eget språk. Det är fantastiskt att hon inte gav upp. Sedan låg det henne i fatet att hon ansågs vara en landskapsförfattare. Och visst är landskapet det norrländska under polstjärnan, men det är svårt att förstå att det skulle vara någon nackdel i sammanhanget.
Stina Aronson var föregångare till Sara Lidman. Deras landskap är detsamma, men uttryckssättet skiljer sig åt. Stina Aronsons motsvarighet i södra Sverige är Birgitta Trotzig.