Om bara

Vigdis Hjorths senaste roman, Om bara, är i själva verket hennes debut från 2001. Den har inte funnits på svenska tidigare. Den handlar om Ida Heier som är dramatiker, gift, tre barn och bor i Oslo och hennes vettlösa kärlekshistoria med Arnold Busk, tunnhårig professor med kulmage och stort ego boende i Tronheim. Han är expert på Brecht och har just gjort en översättning av och skrivit en essä om Brecht. Nu åker han omkring och föreläser och vid något tillfälle träffar han Ida. Deras första möte blir inte särskilt lyckat. Arnold Busk är lite besvärad av att han är gift och har ett litet barn. Ida har bestämt sig för att lämna sin snälle man innan han lämnar henne. Professorn skickar Det omöjliga av Göran Sonnevi till Ida, och hon förstår mycket väl vad det är Arnold Busk försöker säga, men det bekymrar henne inte. Och så är karusellen igång. De träffas inte så ofta men ibland kan det bli hela veckor i någon fin stad. I början beter sig Ida som en tonårig stalker. Tycker jag. Hon är svartsjuk, med eller utan anledning. Ofta med. Professorn är svår på unga studentskor. Allteftersom tiden går glider rollerna över till det motsatta förhållandet. Arnold Busk, som också skilt sig, blir den kontrollerande och Ida känner att hon behöver mera utrymme för sin person. Vid något tillfälle blir Arnold till och med våldsam. Då kastar Idas barn ut honom. Ida har också meddelat honom att en vacker dag blir det en studentska för mycket och då är det ovillkorligen slut. Det är inte riktigt läge att säga så mycket mera. Jag läste romanen med stort intresse och frågar mig vad det är som gör att de här båda personerna fastnar i varandra. Förhållandet är ganska destruktivt och jag tycker mera att det rör sig om besatthet än kärlek. Jag har tidigare läst Arv och miljö och Är mor död? 2022av Vigdis Hjorth. Om bara är minst lika bra. Ella Schartner är inläsare. Översättare: Jens Hjälte

Titel: Om bara 

Författare: Vigdis Hjorth

Öveersättare: Jens Hjälte

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2022

Antal sidor: 323

 

En smakebit på søndag

"Bakom skranket tronar polismästaren i egen hög person, och bredvid honom skrivaren, en ung man. De ser båda lite trötta ut, polismästaren försöker med jämna mellanrum dölja en gäspning bakom handen. Det här målet har stått och stampat länge, det vore skönt om de kunde komma vidare. Men nu är målsäganden  här, så kanske finns det hopp. Ett misshandelsmål bland många. En ung kvinna som blivit slagen av en man. Det är inte ovanligt. Heller inte självklart straffbart - en husbonde får slå både sina familjemedlemmar och sitt tjänstefolk ifall det är påkallat. Men kvinnan är visst lite ovanlig. Besvärlig på något vis. Galen, enligt vad den anklagade anfört. Ett oskyldigt offer för överdrivet våld, enligt ett expertvittne. Kvinna i fråga sitter på en bänk. En ung kvinna, ganska vacker. Om den utsända från tidningen får gissa kommer hon inte härifrån, utan från landsorten: kanske är det något med klänningen. Eller så är det håret - det är något med frisyren som ser lite slarvigt ut. Över ögat en svullnad där huden redan börjat skifta i lila och gult. På halsen fläckvisa blåare partier under öronen och hakan. På de vita armarna, som sticker ut ur klänningens halvlånga ärm, röda rispor i ett oregelbundet rutnät." 

Från sidan 14 i Jag måste när ingen annan vill. Kvinnorättskämpen Sophie Sager av Karin Milles

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

Darling Mona

Lena Ackebo var tecknaren som plötsligt bytte fot och började skriva romaner. Det tog så lång tid att berätta med bilder, tyckte hon. Världens vackraste man hette den första romanen, som handlar om två systrar, Mona och Barbro, som åker till Mallorca (Barbro bjuder) för att bonda. Det skiljer nio år på dem och de har egentligen aldrig kommit så bra överens. Mona är äldst; hon är lärare; gift med en tråkig Torbjörn. De är barnlösa. Barbro är välbeställd hemmafru och har en uppmärksam man och fyra barn. Roman nummer två har titeln Kära Barbro.
Här presenteras Barbros liv. Hon ägnar sina dagar mycket åt att hålla formen med spinning och löpning. Allt är kanske inte så bra som det verkar. I den tredje romanen, Darling Mona, ställs oenigheten systrarna emellan på sin spets. Barbro har alltid velat ha det Mona har och det har inte ändrat sig för att de blivit medelålders. Mona har en tendens att vara alldeles för snäll och hon har lätt för att tycka synd om Barbro och  sin stackars man. Men hon försöker stå på sig. Hon lever nu ett annorlunda liv och mår allmänt bättre. När systrarnas gamla mamma dör rivs mycket upp igen. Ingen av flickorna har några varma känslor för mamman som bott på ett servicehem, ensam och bortglömd av barn och barnbarn. Bilden av mamman är onödigt grym och onyanserad. Mona vill inte ha så mycket som en bild av henne. Däremot vill hon ha en bild på pappan som hon sörjer att hon inte ägnade sig mer åt. Hon skyller på mammans manipulerande. Darling Mona är mycket lättläst och och kanske är detta trilogins tunnaste del innehållsmässigt, men en vill ju veta hur hur Mona och Barbro reder ut sina mellanhavanden på olika områden. Jag tycker att en ska läsa romanerna i tur och ordning. Därför har jag undvikit att vara tydlig vad det gäller handlingen för att inte förstöra något för någon. Natur&Kultur. 2018

Inlandet

Natur&Kultur

Nu har jag så gott som sträckläst Elin Willows fina debutroman Inlandet. En ung kvinna flyttar med pojkvännen från Stockholm till Norrlands inland och upptäcker så gott som omedelbart att det var fel. Inte på Norrland eller pojkvännen eller någonting, men deras förhållande är slut. Pojkvännen är på samma linje. Inga hårda ord yttras. Tvärtom. Han har kvar omtanken om henne i nära nog två år. Hon känner väl att hon kommer utifrån. Alla undrar naturligtvis varför hon stannar kvar. För det gör hon. Hon arbetar i affär och har trevliga arbetskamrater, men hon håller sig mycket för sig själv. Samhället är inte stort. Det består i stort sett av två gator och nöjena är få. Jo, en kan gå till Hotellet och dansa och festa på lördagarna. Så det gör hon. Utan större engagemang, visserligen, men hon följer med de andra. Och en kan köra bil på isen. Det tycker hon är fruktansvärt obehagligt. Hon tar körkort och köper bil. Naturen finns inpå knutarna och hon vandrar omkring en hel del. Flickan har inget förflutet och inga planer för framtiden förefaller det som. Hennes liknöjdhet känns lite oroande. Och varför har hon näsblod och huvudvärk? Står Inlandet för något annat än Norrlands inland? Ändå tycker jag att det mot slutet av romanen känns som om det ligger aningen av förändring i luften. På samma gång har hon införlivat en hel del av omgivningens koder och hon börjar räknas in i olika sammanhang. Hur kommer hon att göra? Elin Willows har skrivit mycket skickligt om det som händer medan det inte händer någonting egentligen. Vardagliga göromål i mataffären skildras så att en känner sig som en gick och letade bland hyllorna. Och en läser med stort intresse. Språket är enkelt, rent och vackert. En ren fröjd att läsa. Kommer en att få träffa den här flickan igen?

Vaggvisa

Natur&Kultur

Jag var tveksam till att läsa den här boken, men efter intervjun med fransk - marockanska författaren Leila Slimani i Babel blev jag intresserad ändå. Vaggvisa är en kuslig historia om ett psykes totala sammanbrott. Paul och Myriam Massé har två små barn, Mila och Adam. Myriam är jurist och känner att hon gärna skulle ta upp sitt arbete igen. En barnsköterska, Louise, anställs efter ett noggrant urvalsförfarande. Egentligen är det Mila som väljer och Louise visar sig vara en skatt. Inom kort har hon fått ordning på den trånga lägenheten och väntar föräldrarna med middagen klar varje dag. Hon leker med barnen och hittar på trevliga saker för dem. Paul och Myriam Massé vet inte till sig av lycka och bekantskapskretsen avundas dem. Louise dröjer sig kvar hos familjen så länge som möjligt om kvällarna och hon är alltid beredd att hoppa in under helgerna. Hennes eget hyresrum ligger i en slummig stadsdel där det inte finns många vita. Hon gör ingenting för att göra det trevligt omkring sig. Louise äktenskap med Jacques var en besvikelse och när han dör efterlämnar han enbart skulder. Dottern Stépanie gav sig iväg  så snart hon kunde och har aldrig hört av sig igen. Under en tid har Louise vistats på sjukhus för affektiva störningar. Louise är en väldigt ensam människa utan något egentligt sammanhang. Leila Slimani skildrar Louise och hennes liv och förhållanden så att läsaren känner hennes ensamhet och saknad in i märgen. Någon enda gång gör hon saker som förvånar familjen. En granne i trappan iakttar också ett märkligt beteende hos Louise. Det franska höghastighetssamhället med människor i karriären som tjänar massor med pengar och ständigt jagar mera kritiseras liksom mödrar som sällan ser sina barn eftersom arbetet upptar all deras tid. Klasskillnaderna är uppenbara liksom skillnaden mellan könen. Det tragiska slutet meddelades redan på romanens första sida precis som i en grekisk tragedi. Elegant och logiskt rullas sedan hela historien som leder fram till katastrofen upp. Louises situation skaver. Som läsare lider en med henne och oroas över vad som händer när barnen Massé inte behöver någon barnsköterska lägre. Jag är inte förvånad över att Leila Slimani fick Goncourtpriset 2016. I höst kommer Sex och lögner ut på svenska också på Natur&Kultur. Den handlar om kvinnor i Marocko där Leila Slimani är uppvuxen. Nu bor hon i Paris. Maria Björkman har översatt Vaggvisa.

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger sköter numera En smakebit på søndag där vi ombeds dela med oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås.

"Vaktmästaren satt vid spisen; längs väggarna fanns travar med flottiga, nedklottrade, uttjänta läroböcker - Hemspråket, fjärde klass. Han tog upp en bok i taget, slet loss inlagan, skrynklade ihop sidorna för att de skulle brinna bättre och slängde dem i ugnen. "De har lagt ner skolan", sa han. "Och ved får vi ingen. Man får hålla varmt bäst det går, det får ju inte frysa till. Men det är ett stort bibliotek, räcker till april." I den nedlagda skolan eldade man med det ryska språket. Hur hade du inte avskytt de där böckerna när du var liten, alla instuderingsfrågor, alla rutor med "kontrollera vad du kan" och de uppförstorade, inställsamma bokstäverna! - rundade som skolbänkarnas hörn, för att barnen inte skulle skada sig. Och nu brast du nästan i gråt, för med ens blev det uppenbart att allt det där hade varit betydelselöst, så som ilska saknar betydelse inför en verklig sorg. I denna igenslyade by i Volgaområdet förstod jag vad modersmålet - utan citationstecken eller pekpinnar kan innebära för en medmänniska."
Från sidan 13 i Vid glömskans rand av Sergej Lebedev Natur&Kultur. 2017. Fler smakebitar HÄR.

Stackars rika flicka

Natur&Kultur

I romanen Kära Barbro har Lena Ackebo tagit sig an Barbro som vi minns som lillasyster till Mona i Världens vackraste man; hon som blev sjuk på det skruttiga hotellrummet på Mallorca. Nio år skiljer de två systrarna åt och de grälar väldigt mycket. Mona är gift, men har inga barn. Hon arbetar som lärare. Barbro har gift sig fint med en läkare och är hemmafru med fyra barn varav endast ett, Sladdis, som hon kallar honom, bor kvar hemma. Barbro ägnar sina dagar åt att hålla formen. Hon går på spinning och springer. Svärföräldrarna börjar få krämpor och Barbro retar sig på att sonen, hennes man, åker till dem för att se hur det ligger till. Hennes egen mor sitter på ett hem i Stockholm. Barbro och hennes familj bor i ett havsnära område i Skåne. Modern är självisk och manipulativ och Barbro har mycket svårt att handskas med henne.  Och det är endast motvilligt hon åker för att hälsa på henne när personalen på hemmet kallar på henne. Jag förstår mig inte riktigt på Barbros man som gett upp två tjänster för hennes skull och som dessutom flyttat ifrån Malmö där både han och Sladdis trivdes så bra. Och varför är hon inte intresserad av att verkligen göra något? Sladdis kommer att flytta hemifrån så fort det bara går. Jag upplever Barbro som bortskämd och egotrippad. Mona föreslår att Barbro och hennes man ska komma och hälsa på och bokar en fin lägenhet åt dem.
Men det blir endast Barbro som åker iväg. Och allting blir så fel. Sista meningen i boken får mig att spärra upp ögonen och säga Va??? Nu måste det bli en tredje del helt enkelt! Jag tycker att Lena Ackebo skriver fram en trovärdig kvinnotyp och kanske också en trovärdig, konflikträdd man. Modern kan påminna om Tony Sopranos mor, men dottern har kanske svårt att vara rättvis. Kära Barbro är mycket välskriven och lättläst även om en blir illa berörd.

Nattens historia

Frau am Fenster, den fina omslagsbilden på Nattens historia föreställer en målning av Caspar David Friedrich, född i Stralsund, och därför, enligt författaren Gunnar Broberg, svensk medborgare. Varför har natten som utgör en sådan stor del av våra liv inte fått någon egen historia förrän nu. Gunnar Broberg koncentrerar sig på den svenska natten och har sökt referenserna i sitt eget stora bibliotek. Nordiskt mörker och ljus under tusen år är undertiteln. Det pågår en ständig kamp mellan dag och natt och det är dagen som har övertaget. Nattmannen var en spännande figur som tände och släckte gatlyktorna . Han upprätthöll också ordningen. Hur uppfattar en tiden? Det utmärkta ordet "dygn" finns endast i de nordiska språken, påstår Gunnar Broberg.  Han har studerat Linné och konstaterar att Linné arbetade dag och natt under sommartid och vilade på vintern. Det är så det borde vara. Elektricitetens införande var revolutionerande och en kunde börja göra mera dag av natten. Gamla rutiner kunde lämnas därhän. På flygplatser är tidsgränserna som mest utsuddade.  Gunnar Broberg säger att han skulle kunna skriva sängens och sovandets historia och nattmössans

historia.  Nattmössan var en omtyckt kärleksgåva mellan makar och kunde även användas på dagen. Författaren såg vissa likheter med dagens mössanvändande. Ett intressant föredrag om en otroligt innehållsrik bok. Gunnar Broberg, som är professor emeritus i idé och lärdomshistoria, har också haft mycken kontakt med Jan Garnert som  kom ut med Ut ur mörkret : ljusets och belysningens kulturhistoria under 2016. Jan Garnert är etnolog och kulturhistoriker. Brobergs bok är utgiven på Natur&Kultur och Garnerts på Historiska media.

Vegetarianen

Så bra den är! Jag var skeptisk, men jag tog tag Vegetarianen av sydkoreanska Han Kang i alla fall. Kanske beroende på omslaget? Kanske beroende på den första meningen: "Innan min fru blev vegetarian hade jag  alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden." Sedan följer berättelsen om Yeong - hye och hennes beslut att bli vegetarian efter en mardröm. Omvärlden reagerar med avsmak och förfäran. Maken får skämmas och fadern tillgriper våld. Problemet är, tycker jag, inte att Yeong - hye blir vegetarian utan att hon inte äter något alls. Och att hon går längre och längre in i sig själv. Läkaren talar om att det är svårt att kommunicera med anorektiker. Romanen är uppdelad i tre delar. I Vegetarianen får en ta del av makens tankar. I andra delen, Mongolmärket, berättar systerns man som är konstnär och blir alldeles besatt av mongolmärket som Yeong - hye har på vänster skinka. I Flammande träd, tredje delen berättar Yeong - hyes fyra år äldre syster. Hon är till slut den enda som intresserar sig för Yeong - hye och som betalar hennes sjukvårdskostnader. Han Kang betonar att boken inte är någon värdemätare på det sydkoreanska samhället utan att den handlar om att vara människa. Att vara människa och tänka annorlunda  och att protestera med sin egen kropp. Vegetarianen är en ganska gåtfull bok, men fängslande och vackert skriven. Jag hade svårt att släppa den. Alldeles som av en händelse intervjuades Han Kang i Lundströms bokradio i lördags och i söndagens SvD har Lina Kalmteg skrivit en intressant artikel om henne. Natur&Kultur. I översättning av Eva Johansson.