Arktiska nätter

Den kanadensiske författaren Giles Blunt har äntligen kommit utmed en ny kriminalroman, Arktiska nätter, med radarparet John Cardinal och Lise Delorme. Det har gått en del år sedan Cardinals hustru, Catherine, dog. Utan att på något sätt ha glömt förefaller det som om Cardinal har lyft sig en bit ur sin stora sorg. Det är kallare än någonsin i Arktiska nätter. Det är nästan alltid vinter och obarmhärtig kyla i Algonquin Bay, Blunts fiktiva kanadensiska miljö. Och i Arktiska nätter förläggs halva boken i Högarktis på en flytande isö som benämns T6. En grupp specialutbildade forskare ska göra observationer av isen, vädret, molnen, glaciärvattnet med mera. Deras krävande tillvaro skildras i kapitel med rubriken Ur den blå anteckningsboken. Förutom att miljö och klimat är extremt skapar relationerna mellan gruppens medlemmar dramatik. Kapitlena utan rubrik tilldrar sig i Ottawa där man funnit ett par ihjälfrusna kvinnor. Långt om länge ser Cardinal och Delorm ett samband mellan de olika skeendena trots att det ligger tjugo år emellan dem. En blir imponerad av Blunts kunskaper om Arktis och om hans förmåga att elegant väva ihop berättelserna till en. Beskrivningen av kylan, isen och det karga landskapet är mästerlig. Personskildringen är omsorgsfull. Sex titlar ingår i serien om John Cardinal och Lise Delorm: Fruset offer, En stilla storm, Identitet okänd, När du läser detta, Fader död, Arktiska nätter

 

Ett fall för Edie Kiglatuk

Avsmältningen i Arktis går allt fortare sades det i Vetenskapsradion idag.

Det nämns också i Där ingen har gått (White Heat) av Melanie McGrath, en mycket spännande roman som tilldrar sig i Arktis och med Edie Kiglatuk, halvinuit, jägare och vildmarksguide, som huvudperson.

Hon har som så många andra i dessa områden problem med spriten, men hon har lärt sig hantera sitt missbruk. Drogproblem, spelberoende, ensamhet, leda och tidiga graviditeter är vanliga problem på de här breddgraderna.

Edie Kiglatuk  är liten till växten, 33 år och frånskild. Hon är djärv och ibland dumdristig. Hon känner - och älskar  - sitt hårda landskap; hon vet hur packisen fungerar; hon kan sina isbjörnar och slädhundar. 

Hon kör hundsläde när hon behöver ta sig fram tyst och säkert. 

Annars blir det skoter.

Melanie McGrath har bott i kanadensiska Arktis och det märks tydligt i Där ingen har gått som är hennes första roman. Det är en kriminalroman men jag glömmer nästan själva den intrikata storyn för skildringen av den fiktiva staden Autisaq med omnejd, den iskalla tundran, mörkret, isbergen, råkvallarna, slädhundarna, människorna runt Edie, kollisionerna mellan modernt och tradition, överlevnadstekniken och inte minst alla exotiska maträtter.

Vad sägs om te med sälspäck, sälblodssoppa eller renleversoppa?

Edies egen björnhund Bonehead är ett troget stöd i tillvaron. 

Och stöd behöver hon vad hon än anser om den saken.

En man blir skjuten under en expedition som leds av Edie. Det är konstigt, men ingen blir särskilt upprörd egentligen. Inuiterna hyser ett djupt misstroende mot  käcka äventyrsturister, forskare och oljeletare.

När Edies egen älskade styvson Joe  dör vill somliga kalla det självmord, men Edie tror inte på det. Fler får sätta livet till och en gammal enstöring försvinner.

Mysterierna tätnar. Många varnar Edie för att fortsätta, men när hon sätter den sidan till är hon som en iller. Så småningom ser hon sammanhangen och tvekar naturligtvis inte att agera. 

Jag valde bilden på  originalomslaget för den passar bra ihop med innehållet.

Det kommer en serie böcker om Edie Kiglatuk och det ser jag fram emot.

Storslagen mardröm

"Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se, ansikte mot ansikte..."
----
"Vad händer om det inte är så? Vad händer om det inte finns något ljus, om allt bara är mörker? Vad händer om de döda inte vet mer än vi?"
----
"Att vara vid medvetande i en evig natt. Då skulle man be om glömska. Men ingen skulle kunna höra en"
Så filosoferar Jack Miller, 28, i sin dagbok där han sitter ensam i Gruhuken på Spetsbergen
i den mörka arktiska vintern.
De tre övriga expeditionsmedlemmarna har fallit ifrån på olika sätt.
Gruhuken är hemsökt. Och fruktat av långt mer erfarna män än de fyra ungdomliga, övermodiga och teoretiskt välutbildade ynglingar som entusiastiskt reser iväg och möter en verklighet som är mycket hårdare än de någonsin kunnat föreställa sig.
Jack är underdogen i sällskapet. För honom är resan ett välkommet avbrott i en trist vardag och en möjlighet till något annat.
Han fascineras av det storslaget ödsliga; skönheten i det obönhörliga; äktheten i grymheten: att döda eller dödas. Han tycker sig kunna andas med båda lungorna.
Evig natt: en arktisk spökhistoria av Michelle Paver.
Spökhistorier är inte min favoritgenre. Men Evig natt har jag läst med stort intresse.
Landskapsskildringen är fantastisk. Och beskrivningarna av ljuset, mörkret, norrskenet, solen, månen, de magiska vita nätterna, floran , faunan, den förrädiska väderleken, den kosmiska ensamheten, isen som pratar, de glupska slädhundarna som väsnas, o. s. v.
Jag märker att boken dröjer sig kvar. Jacks personlighet förändras liksom hans handstil. Han tappar greppet om tiden. Rutinerna och regelverket förfaller allteftersom skräcken invaderar honom. Vad är verkligt? Vad är hjärnspöken?
Och jag frågar mig om man inte kan läsa Evig natt allegoriskt också?
Michelle Paver är född i Malawi i Sydafrika. Hon har tidigare skrivit böckerna om Vargbröderna. Läs mer om henne och hennes författarskap HÄR

Bilden som föreställer Arktisk vallmo är lånad.

Värld av is

På Naturhistoriska Riksmuséet pågår utställningen Värld av is. Ett hotat Arktis 26 januari - 29 augusti 2010. Svindlande vackra fotografier tagna av den svenska fotografen Mireille de la Lez och med text av Fredrik Granath. De båda har tillbringat månader av fältarbete under fem års tid i världens hårdaste klimat. Mireille de la Lez började fotografera redan som sjuåring och kom mycket tidigt att ägna sig helt åt sina största intressen - fotografering, naturen och miljön.
Redan 2008 kom boken Värld av is. Ett hotat Arktis. Den innehåller ett större antal fotografier
än utställningen och är ett utmärkt komplement och ett stöd för minnet.
Mireille de la Lez har isbjörnen - Ursus maritimus - Arktis konung, världens största levande landdjur, som ett av sina favoritmotiv. Hon har lärt sig hur man umgås med detta farliga djur som inte kan fotograferas från ett gömsle. Isbjörnen ska man möta öga mot öga, respektfullt men med auktoritet. Hon har fotograferat stora, skrämmande och små, söta isbjörnar; vältrande valrossar, fromma sälar med glasnudlar till morrhår, fåglar, soluppgång, norrsken och blommor som har bråttom att hinna med allt under Arktis korta, intensiva sommar. En bedårande liten fjällräv har kurat ihop sig på ett isblock och borrat in nosen den varma svansen. Ett piggt öga bevakar omgivningen. Fjällräven lär ha djurvärldens varmaste päls.
Arktis är nollpunkten för den globala uppvärmningen. Om isen smälter mister forskningen en viktig informationskälla och mycket förändras för fauna och flora. Den utrotningshotade isbjörnen t. ex. får problem med minskade jaktområden och tillgången på föda. Konsekvenserna drabbar också områden långt utanför Arktis.
Den globala uppvärmningen kan bli det största hot mänskligheten stått inför. Men tillsammans kan vi påverka.
http://www.varldavis.se